Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.
Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.
Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.
Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).
Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.
Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!