norge-arkiv - Daniel Åberg

Narvik (1)

Framme i Narvik, installerad på ett budgetrum på Best Western vid Narvikfjellets fot, vilket innebär en sorts förfinad tältsäng på åttio centimeter i ett spartanskt rum utan några som helst krusiduller. Det stör mig dock föga, jag är inte här för att hänga på hotellet, även om jag för tillfället satt mig i lobbyn och dricker av gratiskaffet för en dryg timmes mjukstart av den författarbonanza som den här trippen är tänkt att tjänstgöra som.

Norge är verkligen ett geografiskt besynnerligt land med sin dramatiska natur. Hopplöst att färdas rakt genom, jag tror jag hunnit med fler kurvor av rallybanekaraktär bara under de dryga fyra mil som jag vindlat mig ner från Riksgränsen fram till Narviks stadskant än jag gjort sedan jag senast besökte Norge för snart tre år sedan. Vackert så det förslår med ännu helt snötäckta berg och frodigt grönskande dalar, men som sagt – besynnerligt.

Vädret är för den delen betydligt bättre här än 25 mil österut hemmavid, det var +17 grader och sol när jag anlände för ett par timmar sedan. Golfströmmen FTW!

Så du är alltså svensk?

Jag har inte varit i Oslo sedan jag var tolv. Tjugosex år senare framstår staden som svensk. Varje person i serviceposition jag kommit i kontakt med är en ung svensk, och H&M- och Lindexbutikerna duggar tätt i centrum. De hade till och med ett Max högt upp på Karl Johan, tyckte jag mig se.

Redan ute på flygplatsen igen, promenerade runt ett tag efter min intervju och klättrade upp på Operans tak, men när det var dags att sätta sig och skriva tyckte jag att det lika gärna kunde ske incheckad på Gardermoen, så att jag kan slappna av och slipper kolla klockan hela tiden. Undviker gärna situationen i somras när jag var i Köpenhamn på ett jobb och fann mig efter uträttat värv sitta på en bar i Nørrebro drickandes öl med en vän i godan ro när jag upptäckte att min flyg skulle lyfta från Kastrup om mindre än timme. Det blev en ganska svettig timme.

På tal om öl. Det känns som att det hör flygplatser till att dricka en sådan här. Man är på väg någonstans, friheten i ett par vingar, något att fira. Men jag ska ju köra bil hem från Kiruna i kväll! Så det får bli kaffe på kaffe i stället.

Ack detta glesbygdsliv.

Här uppe i norr

Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk

ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE

DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL

(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)

där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.

Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.

Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.

Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.

It just works?

På tal om det här med den något problematiska e-boken och svårigheten att skapa en sömlös upplevelse som bara fungerar, oavsett när det handlar om hantering av sitt bokbibliotek, sin läsning, sina lån eller köp:

Vi var in hos några bokhandlare under vårt besök i Tromsö. Så här såg det ut i stadens Ark-butik.

Att appen i fråga säljs in med argumentet att den fungerar, säger kanske en del om läget i natione(r)n(a). Det är helt enkelt fortfarande för krångligt.

Är Ark.no-appen något att ha då? Nja, av vad jag kan se så revolutionerar den på intet vis marknaden. Som i så många andra tredjepartsappar (med tredje part menar jag allt utom Apples egna program) går det inte att göra köp i själva appen, utan inhandlandet av böcker måste ske på webben, och därefter laddas de ner till appen per automatik. På detta sätt undviker man att behöva ge 30 procent av försäljningssumman till Apple (och ger kunden en mycket krångligare köpupplevelse). Underligt nog har tillverkarna av Ark.no-appen struntat i att lägga in direktförsäljning ens i Androidversionen, även där måste man gå via hemsidan trots att Google inte tar någon liknande del av kakan på det sätt som Apple gör.

Det gör att – jo, visst fungerar appen, men den hade kunnat fungera bra mycket bättre.

——

Fotnot: Det bör tilläggas att det inte går att köpa e-böcker i de svenska nätbokhandlarnas appar för iPhone/iPad heller, utan man måste göra på samma sätt som hos Ark.no. Men de svenska apparna från Adlibris och Bokus har åtminstone e-boksköp inbyggda i Androidversionen.

En helg i Norge

Vi åkte till Tromsö. Vädret var sisådär men vyerna hisnande. Nordnorge är verkligen häpnadsväckande vackert med sina ständigt snöklädda berg, slingriga vägar som klamrar sig fast längs bergväggarna och små städer belägna så djupt ner i dalar att det känns som att stå på en sjöbotten. Men så slutar ju alla de där orternas namn på -botn också.

Eftersom jag körde bil i princip hela tiden när vi såg vyerna, har jag inga bilder på detta. Men jag plåtade en del inne i Tromsö. Enjoy!