Etikett: Neil Tennant

Tre decennier med Introspective

Hittade en fin jubileumsrecension av Pet Shop Boys fantastiska tredje album Introspective, som fyller trettio år i dagarna. Tre decennier gammalt, cheezus. Tiden, ack den tiden.

Hur som helst, jag delade artikeln på Facebook och skrev nedanstående inlägg. Tänkte det kunde passa här också.

Introspective var det första Pet Shop Boys-albumet jag köpte när det var sprillans nytt, och det är även mitt mest traumatiska PSB-köp genom tiderna.

Jag såg den på Åhléns i Sandviken, jag var där med min pappa och mina systrar, och jag minns att jag då tyckte att omslaget var rätt fult. Men jag hade året innan fallit för PSB under den makalösa Tracks-era de hade de här åren, och kände nu ett extremt sug efter att ha deras nya album i min ägo. Jag hade inga egna pengar och jag fick tjata rätt länge, pappa tyckte nog också att skivan såg mysko ut – jag gissar att hans tankar gick i stilen kan det verkligen vara nåt det där, det ser ju ut som testbilden på tv?

Men jag fick min vilja igenom och han köpte skivan till mig. När vi sedan satt i bilen på väg hem mot Kungsgården läste jag på baksidan av konvolutet där det långt ner i det finstilta stod This is a digital recording. Jag blev fullständigt iskall, för det enda jag kunde tänka mig att det betydde – 1988 visste jag exakt noll om digitalisering av musik – var att skivan var instrumental, att ingen skulle sjunga på den. Och det kändes ju helt värdelöst, för instrumental musik var klassisk musik, och sånt kunde man ju inte lyssna på. Så jag skämdes jättemycket där i bilen, jag ville inte att skepsisen jag uppfattat hos pappa inför köpet skulle visa sig stämma, jag ville ju själv ha rätt.

Väl åter i hemmet fanns bara en bandspelare i mitt eget rum, så jag blev tvungen att göra premiärlyssningen på vardagsrumsstereon. Och Introspective har bara sex låtar, varje spår är åtta-nio minuter långt. Och i inledande Left to my own devices byggs också låten mycket riktigt upp instrumentalt i nästan två minuter. Jag satt där på vardagsrumsgolvet och blev mer och mer övertygad om att jag begått mitt livs misstag när jag köpt den där fula, konstiga skivan.

Men så, efter 1.55, bröt Neil Tennant tystnaden och sjöng äntligen I get out of bed at half past ten, phone up a friend who’s a party animal, turn on the news and drink some tea, maybe if you’re with me we’ll do some shopping.

Och det var den vackraste strof jag någonsin hört.

Det ultimata singelbandet

Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.

Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som ”the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.

Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.

My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.

Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.

Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – ”they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.