Årets kortaste dag, enligt uppgift vände det för några timmar sedan, nu går vi mot ljusare tider. Jag har sett flera tjoa av glädje över detta faktum på Facebook och på Twitter i dag, men själv får det mig faktiskt att känna en klang av vemod i bröstet. Jag gillar när det är mörkt.
Visst, det är klart att det är att överdriva när det är närmast kolsvart ute klockan två på eftermiddagen vilket har varit situationen häromkring den senaste veckan, men jag är helt klart av uppfattningen att dag ska vara dag, och natt ska vara natt. Och visst – ljusa sommarkvällar kan vara drömskt härliga, men generellt gillar jag när dagen och natten är enkla att skilja åt, och jag räknar även kvällen till natten. Finge jag bestämma skulle rullgardinen dras ner för solen klockan … hm, låt oss säga sju på kvällen, och så drar vi upp den igen sju på morgonen. Perfekt!
Och nu när midvintern passerat, går vi oundvikligen mot ljuset. Vemod som sagt.
Men hey – bara ett halvår tills vi går mot mörkare tider igen!