År 2003 sprang jag Midnattsloppet för första gången.
Det var en konstig sommar, jag hade jobbat övertid närmast bisarra mängder åren innan och hade ett komptidskonto som tillsammans med den ordinarie semestern räckte till elva veckors ledighet. Dessa var tänkta att spenderas i Kambodja där Peter då vistades som biståndsarbetare, jag hade varit där redan sommaren innan och också hälsat på, men då endast två veckor.
De elva veckorna blev dock bara tre, i Phnom Penh drabbades jag efter ett par veckor av ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara, jag fick akut hemlängtan och trodde dessutom att det förhållande jag varit i och som tagit slut ett halvår tidigare plötsligt kunde och måste räddas, jag greps av panikkänslor och var helt enkelt tvungen att bara resa hem.
Väl hemma var ångestkänslorna som bortblåsta, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag betett mig som jag gjort.
Men jag stod hur som helst plötsligt i Sommarstockholm, med åtta veckors återstående betald ledighet, och inget att göra (bortsett från att fila på manuset till Dannyboy & kärleken då, som vid den här tiden var ännu ett halvår från att bli antaget). Vad sysselsätta mig med?
Träna.
Sommaren 2003 är den enda sammanhängande tid bortsett från i år då jag lyckats upprätthålla någon sorts regelbunden träningsdisciplin. Jag bodde vid den här tiden vid Gullmarsplan och de flesta av passen gick längs Årstaviken, men jag brukade också cykla till Hellasgården i Älta och springa i motionsspåren där.
Kulmen på den här träningssommaren var min start i Midnattsloppet. Jag minns det som ett rätt skönt lopp att genomföra, jag orkade mer än jag trott, men började av någon anledning spurta redan på Sankt Paulsgatan en bit före Mariatorget och var således totalt slut när jag gick i mål borta vid Zinkensdamm på tiden 54.56.
I kväll sprang jag mitt livs andra Midnattslopp. Min enda ambition var att slå min tid från 2003. När jag gick i mål, rejält trött men inte lika slut som för elva år sedan eftersom jag åtminstone väntade med spurten tills jag kommit ut på den avslutande raksträckan längs Hornsgatan, klockades jag för tiden 54.53. Tre sekunder snabbare! Kanske inga eoner, men ändå, jag är ju trots allt inte 28 längre.
Sporrad av denna seger över mig själv gick jag genast hem genom den ljumma södernatten och anmälde mig till Stockholm Halvmarathon den 13 september. Lika bra att slå till innan träningsvärken kickar in i morgon.