Etikett: Marit Kapla

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Bokhandlarna gråter kanske, men Osebol är en värdig vinnare

I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).

Så här skrev jag bland annat:

Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare ”Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – ”kidnappat av finlitterära kretsar”, ”jag sålde tre ex av den – t r e” och ”för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.

Vill man peka ut en ”riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas ”Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat ”Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade ”Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även ”Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.

Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med ”Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.

Och så går Marit Kapla och ”Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!

När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.

Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.

——

Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.