Etikett: Maria Broberg

Krönika: Norra Sverige dominerar – här är bevisen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 28 januari.

———

Visst har Norrland blivit hetare på litteraturmarknaden? Och då särskilt norra halvan av Norrland? Det känns så, även om det kanske är omöjligt att leda i faktiska bevis. Men det här är ingen domstol där en åklagare måste ha rejält på fötterna innan åtal väcks utan blott en tidningskrönika, så nog räcker en hyfsad indiciekedja? Ja! Så häng med, vetja.

Först och främst – Augustpriset. Här finns två tunga framgångar för nordliga Sverige på sistone – Elin Anna Labbas fjolårsstatyett i fackboksklassen för Herrarna satte oss hit, och Linnea Axelssons triumf i den skönlitterära klassen 2018 med Aednan. Men faktum är att även de två åren innan var fina Norrlandsår hos Augustjuryn – 2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius priset i barn och ungdomsklassen för Kirunaskildringen Tio över ett, och 2017 prisades Sara Lundberg i samma kategori för Fågeln i mig flyger vart den vill. Lundberg är i och för sig från Eskilstuna vilket har väldigt lite med norra Sverige att göra, men boken skildrar Jämtlandskonstnären Berta Hanssons uppväxt, och platsar därför fint.

Labbas och Axelssons böcker är visserligen inte direkt präglade av det norrländska utan snarare sprungna ur Sápmi, de är två tydliga exempel på hur intresset för och kunskapen om den samiska historien äntligen börjat växa nationellt. Men eftersom ”norrländsk” är en ganska vag benämning vars betydelse skiftar beroende på vem man frågar (det blir lätt så när man pratar om ett område som inkluderar 60 procent av Sveriges yta), hoppas jag att de accepterar att figurera här – jag spekulerar som sagt blott på indicienivå.

Om vi stannar ett ytterligare ögonblick i det samiska så känns få hetare just nu än redan tidigare nämnda Ann-Helén Laestadius vars första vuxenbok Stöld ges ut i dagarna. Recensioner väntas nästa vecka, men det tidiga förhandssnacket lutar även det åt Augustnominering, och Laestadius pryder omslaget på senaste numret av Vi Läser. Norra Sverige dominerar!

Nästa indicie får vi från topplistornas värld – västerbottningen Maria Brobergs rosade fjolårsdebut Bakvatten är just nu landets näst bäst säljande pocketbok, enligt den officiella statistiken. Faktum är att tre titlar på topp fem bland pocketarna har Västerbotten som avsändare – Stina Jacksons Ödesmark är fyra och Karin Smirnoffs Sen for jag hem femma.

Går vi in på spänningsromanernas territorium får vi inte glömma Tove Alsterdals Ångermanlandsdeckare Rotvälta, som i november utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman. Och i det närliggande segmentet dystopi bör Thomas Engströms och Margit Richerts ambitiösa och mycket uppmärksammade Nattavaara nämnas, första delen i en planerad trilogi om landets nordligaste delar i en katastrofhärjad framtid där Norrbotten frigjort sig från Sverige.

Jag är inte ensam om att ha noterat det ökade intresset för norra Sverige på litteraturkartan. Anders Kapp som driver sajten Kapprakt och är en av eldsjälarna bakom Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall skrev nyligen en uppmärksammad text med fokus just på spänningslitteraturen och att Norrland tagit täten där han listade arton exempel på varför (här var en bok som jag själv har skrivit med på ett hörn, bör kanske nämnas i klargörande syfte).

Men vad beror det här på? Delvis handlar det som sagt om att de samiska berättelserna äntligen börjat få ta plats, men jag tror också att det hänger ihop med en allmän (om än långsam) stigande varseblivning om lands- och glesbygdens utmaningar och möjligheter, där ju Norrland utgör någon sorts sinnebild av hela begreppet. Här kan även Marit Kaplas Augustvinnare Osebol från 2019 sägas passa in i mönstret, trots att den skildrar en avfolkningsmiljö i en annan del av landet.

Att nordligaste Sverige allt oftare lyfts fram i litteraturen bör vi glädjas över. Vad blir nästa steg? Fler berättelser, så klart! Och kanske sådana där vi blir ännu bättre på att skildra miljöerna och människorna i sin egen rätt, i stället för som kontraster till den alltjämt urbana normen – en norm vi helt enkelt ska skita högaktningsfullt i.

Där kan jag själv bli bättre. Se det som ett löfte!

Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 november.

——

Två av Sveriges mer framgångsrika deckarförfattare har den senaste månaden lanserat nya deckarserier. Tove Alsterdal som tidigare skrivit fristående spänningsromaner har med Rotvälta inlett vad som ska bli en serie böcker om polisen Eira Sjödin i ångermanländska Ådalen, och Kristina Ohlsson som tidigare med framgång skildrat stockholmspoliser har i Stormvakt dragit igång en ny kriminalserie som utspelar sig i Bohuslän i trakterna av Kungshamn och Smögen.

När jag förra veckan läste och lyssnade på dessa två böcker slog mig plötsligt tanken: Hur kommer det sig att Västerbotten – detta ack så starka litterära landskap – är så svältfött när det kommer till långa deckarserier?

Svenskens intresse för det här litteraturformatet måste vid det här laget fastslås vara omättligt. I modern form kan starten sägas ha kommit 1991 när Henning Mankell gav ut Mördare utan ansikte, den första delen i hans mycket inflytelserika svit om Ystadspolisen Kurt Wallander. Grundformeln är enkel och efter snart 30 år ännu intakt – en person med ett ofta krångligt privatliv löser mordgåta efter mordgåta i sin närmiljö. Oftast står en polis i centrum (som i fallet Wallander), men huvudpersonen kan också ha yrken som åklagare, journalist eller till och med före detta finansförvaltare som sadlat om och blivit ägare till en second hand-butik (som i fallet med Kristina Ohlssons Stormvakt, där visserligen också en polis spelar en huvudroll).

Bortsett från Mankells Ystad hör Camilla Läckbergs Fjällbacka, Mari Jungstedts Gotland och Åsa Larssons Kiruna till några av de mest kända platserna för denna sorts kriminalroman, men även Mons Kallentofts Linköping, Viveca Stens Sandhamn, Emelie Schepps Norrköping och Kjell Erikssons Uppsala tillhör de mer namnkunniga.

Jag skulle kunna rabbla länge (två andra väletablerade spänningsförfattare som i år lanserat nya deckarserieplatser är Johanna Mo med Öland och Hans Rosenfeldt med Haparanda), men jag tror ni fattar galoppen vid det här laget – nästintill varje mjölkpall har en egen deckarserie. Så varför inte Västerbotten?

Först en reservation: Det är så klart inte helt sant att denna tidnings täckningsområde är en vit fläck på deckarkartan. Exempelvis skrev den forne kriminalaren Åke Axelsson en svit med Umeådeckare för ett tiotal år sedan, och de senaste åren har Margita Tjärnström från Burträsk skrivit ett par deckare som utspelar sig i hennes närmiljö som fått viss uppmärksamhet. Men ingen av dessa har nått det nationella medvetandet.

Någon som däremot gjort det är Skellefteåbördiga Stina Jackson som firat stora framgångar med spänningsromanerna Silvervägen och Ödesmark, och även Maria Brobergs debut Bakvatten har av vissa placerats i samma genre. Men oavsett hur framgångsrika dessa varit, passar de inte i det här sammanhanget, eftersom de inte skriver i serieform.

Men samtidigt – kanske är de just därför viktiga att nämna, eftersom jag tror att böckerna de skrivit kan vara ett resultat av Västerbottens särart. För kan det inte vara så att det tunga litterära arv som regionen bär på via Enquist, Lidman, Lindgren & Co håller hugade författare av den ”lättare”, seriebetonade kriminallitteraturen tillbaka? I Silvervägen använde visserligen Stina Jackson Glommersträsk – granne med Sara Lidmans Missenträsk – som förlaga till det fiktiva Glimmersträsk, men skulle någon våga placera en medelålderskrisande kriminalinspektör tänkt att återkomma i bok efter bok på en sådan plats, eller skulle oket bli för tungt att bära?

Kanske spekulerar jag helt uppåt väggarna nu, det kan så klart röra sig om ren slump. Men ändå – att en så berättarfylld, litterärt rik region är så magert skildrad i den rena underhållningslitteraturen är trots allt lite anmärkningsvärt.

Teorier mottages tacksamt. Likaså en riktigt spännande deckarserie som skildrar inlandets utmaningar med utsikt från säg Bastuträsk eller de snabbväxande regionerna kring Umeå eller Skellefteå. Jag lovar läsa.