Etikett: litteratur

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Och det fanns fler exemplar på andra hyllor, dessutom.

Läste häromdagen att Stieg Larssons trilogi nu sålts i 60 miljoner exemplar, och när Hollywoodversionerna haft premiär tror jag banne mig den siffran med tiden kan nå 100 miljoner. I sanning oerhört imponerande. Men andrahandsvärdet på böckerna torde vara i princip noll.

Så här såg det ut häromdagen på Myrorna i Ropsten.

Lördagen i länkar

New York-veckan går in på slutdagen, vi ska packa och checka ut från Chelsea Hotel, äta frukost på en diner i Tribeca som Johanna valt ut och sedan promenera längs High Line. Särskilt mycket mer hinns nog inte med, åtminstone inte om Johannas föräldrar får råda, planet går hem klockan sju i kväll men de verkar vilja ha väldigt god marginal ut till flygplatsen.

Jag har ju inte bara semestrat här under veckan, jag har recenserat Jens Lapidus ”Livet deluxe” för UNT också, samt begått frilansardebut för Internetworld med en rapport från konferensen 140Conf som vi ju bevistade i dagarna två.

Avslutningsvis: Tage i tisdags, när han pekar ut New Jersey för sin mormor från 86:e våningen i Empire State Building.

20110617-065155.jpg

Om tystnaden kring ”Tjärven”

Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.

Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:

1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.

2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.

3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!

Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.

Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.

En plats med utsikt

Reser till Polen, Peter håller låda i staden Poznan i kväll i samband med att han nominerats till Kapuscinskipriset för ”Pol Pots leende”, och vi tänkte att det var ju ett utmärkt tillfälle för att hänga, det blir inte så ofta i dessa småbarnstider.

Sitter på Warszawaexpressen i detta nu. Jag valde aktivt en fönsterplats när jag bokade, såg fram emot att få se det polska landskapet svischa förbi under min färd. Möts så av detta.

Får väl fokusera på den inre resan.

Het just nu

Medieintensiv dag i bloggosfären för min enkla person.

Samtidigt som jag själv strosar omkring på de pittoreska smågatorna i Mariefred och suger musten ur de sista timmarna av vår minigetaway plingar mobilen till och jag ser att @popfabriken i dag publicerat min Dannyboy-spellista med tillhörande text på Eight days a week. Blott minuter senare plingar det till igen, och jag ser att @00mathias lagt ut en liten text på Bibliofilerna om vår trevliga sammankomst i fredags eftermiddag.

Folk har fått storhetsvansinne för mindre.

E-boken skyndar långsamt i Sverige

Med avstamp i den där konstiga texten i Resumé för en tid sedan om Bonniers klimatpocketsatsning, skrev jag för någon vecka sedan en krönika om e-bokens utveckling i Sverige kontra USA. I går publicerades den i Upsala Nya Tidning. Den är en smula kapad från mitt original på grund av utrymmesskäl, men check it out vetja.

Om datum för recensioner, igen.

Angående det här att Dagens Nyheter publicerade Jonas Thentes recension – minst sagt översvallande! – av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” i går, 14 dagar före förlaget Rabén & Sjögrens utsatta första recensionsdatum.

Först så tänkte jag att det var ju på något sätt typiskt DN, lite vi är faktiskt Dagens Nyheter vi gör som vi vill, men sedan började jag tänka på det ett par varv till, och kom fram till att de gör ju faktiskt helt rätt.

De traditionella medierna av är satta under press. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt, de anses vara tröga, leverera gårdagens nyheter, i dag! och är helt enkelt inte särskilt sexiga i det sociala medielandskapet. Varför ska då de, som enda instans, vänta flera veckor på att skriva om böcker som redan finns ute i handeln, som det redan pratas friskt om i sociala medier, som det redan buzzas om på bloggar, på Twitter, på Facebook, ja i stort sett överallt?

För att första recensionsdatumet är heligt och att bryta mot det är kulturhäderi? Ja, det tycker tveklöst en del. Och visst, jag tycker också att det är fint med unisona recensioner en viss dag. Men i det här fallet tycker jag också att det är förlagen som är boven i dramat. Det är de som separerar första försäljningsdatum från första recensionsdatum med upp till tre veckor ibland, och jag inbillar mig att det här är ett rätt så nytt fenomen. Varför gör de det?

Om någon som fattar det här bättre än jag kan komma med en bra förklaring vore jag tacksam.

——

Ja, hela det här inlägget ska alltså ses som en fortsättning på det här som jag skrev i förra veckan.

Korkskaft

Det kom en liten beställning på morgonen, och blev tvungen att sticka iväg till lagret och hämta hem en ny kartong ”Dannyboy”-pocketar.

Och alltså, den dag våren 2006 när jag kom på den briljanta idén att packa ner de ursprungligen 5000 exemplaren på högkant i de 45 kartongerna, det måste ha varit en av mina mest idiotiska dagar i livet. För nu, knappt fem år senare, när cirka tio kartonger återstår, hur tror ni att ungefär hälften av exemplaren i de här kartongerna ser ut? Jo, de är vinda, böjda kanske inte av väder och vind, men av vikttryck. Vilket innebär att jag måste lägga dem i press rätt lång tid innan de blir raka igen och går att skeppa iväg.

Särskilt med tanke på att det går i exakt lika många i kartongerna om de paketeras så här.

DJtv #61 – Läspaddan

Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.

Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: ”Fallet Vincent Franke”
PO Enquist: ”Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: ”Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: ”Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: ”En dramatikers dagbok” (1,3 kg)

Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.