Jag skriver ju krönikor på Västerbottens-Kurirens kultursida var tredje helg. Här är alstret som publicerades för två veckor sedan, lördag den 28 april.
——
Jag får aldrig sätta ett glas över dem.
Orden är Linda Skugges i hennes nya bok Flygfärdig, och syftar till det förmanande råd Mumin ger Snorkfröken i Trollvinter då hon vill skydda vårens första krokus när den sticker upp vid söderfönstret: Jag tror den klarar sig lite bättre om den får ha det lite krångligt.
I den korta tankeboken – blott 140 sidor till omfånget – försöker Skugge hantera de komplexa känslor det innebär att inse att ens barn är på väg att bli stora – flygfärdiga. Varför berättade ingen att livets största kärlekshistoria har ett slut? frågar hon, och när jag läser de där raderna vill jag säga ifrån, känner i hela min kropp att jag måste protestera för min femåring sover bredvid mig i sängen där jag läser och vem skulle jag själv numera vara om jag inte hade rollen som den viktigaste personen i hennes liv?
Jag menar inte att göra mig dummare än vad jag är, det är klart att även jag rent analytiskt förstår att det Skugge skriver är sant. Jag önskar min dotter och min son inget hellre än att de själva som vuxna får vila vid sina barns sida och känna en kärlek ojämförbar med vad de tidigare i livet upplevt – inklusive kärleken till sin pappa och sin mamma.
Men måste hon verkligen … jag vet inte – skriva det så svart på vitt? Kan jag inte få leva i villfarelsen att bandet mellan mig och min dotter är det starkaste vi båda kommer att få uppleva? Måste hon få mig att erkänna att jag i grund och botten bara är ett redskap mina barn behöver i starten på sina egna levnadsbanor, en resa där de kommer att uppleva de största stunderna i sina liv utan mig vid sin sida?
Ja, antagligen måste Linda Skugge det, för jag verkar inte kunna förstå det annars.
Min femåring har kommit att gilla Plupp, något jag gärna uppmuntrar då jag tycker om hur Inga Borg i sina böcker om den blåhåriga osynlingen Plupp skildrade djuren, naturen och årstidernas ständiga växlingar här i norr. I veckan lånade vi hem Plupp och älgen från biblioteket, i vilken Plupp blir vän med en älgmor och hennes kalv Långben och följer dem under ett års tid.
När den andra våren kommer lägger älgmor öronen bakåt och sparkar ilskt när Långben försöker närma sig – försvinn, säger hon. Plupp får förklara för ettåringen – det är naturens gång, älgmor har fött nya kalvar, du måste klara dig själv nu.
Inga Borg var knappast först med att förklara för barn hur djuren av nödvändighet agerar mer osentimentalt än vi människor gällande sin avkomma, men rättframheten i berättandet fick mig ändå att haja till. I dagens barnlitteratur förekommer en hel del socialrealism människor emellan, men djurriket är i regel en fredad zon, inte ens vargen dör längre efter att han ätit upp Rödluvan och mormor och sedan fått magen uppsprättad av jägaren – såret sys bara ihop och han springer till skogs med en nyttig läxa i bagaget (och eventuellt lite sten i den hopsydda magen, beroende på upplaga).
Föga förvånande reagerade min dotter starkt på episoden mellan Långben och älgmor, än är hon långtifrån flygfärdig även om hon i sina kavata stunder gärna ger sken av motsatsen.
Ärligt talat är inte heller jag redo, och ska jag tro Linda Skugges anspråkslösa men mycket fina bok blir jag väl aldrig det heller.
Och någonstans finner jag ändå en tröst i det, tror jag. Mitt jobb som förälder må inte vara att sätta glas över mina barn, men det är heller inte att ilsket fräsa – försvinn! Min roll är att efter bästa förmåga spjärna emot lagom mycket (kanske en liten aning för mycket i mitt fall) och sedan låta dem gå, trygga i vetskapen att de för mig alltid kommer att vara nummer ett.
Oavsett hur mycket jag själv tappar i betydelse för dem.