Jag tog bilen in till Kiruna på lördagsmorgonen, körde upp till Malmfältens Folkhögskola bara för att bli inslussad i en LKAB-buss för vidare färd ner i gruvan där mottagarna av Norrlands litteraturpris skulle presenteras, som en del i Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte. Jag har varit medlem i sällskapet länge, men alltid misslyckats med att medverka på dess sommarmöten, trots att jag året då det var i Gysinge till och med betalade in anmälningsavgiften, men sedan aldrig åkte. Barnsjukdomsrelaterat avhopp, har jag för mig.
Nå, eftersom årets sammankomst bara var sju och en halv mil bort, hade det ju närmast varit tjänstefel att inte medverka.
Och det var såväl intressant som inspirerande! Årets mottagare av Norrlands Litteraturpris blev Ida Linde och Lina Stoltz, och Ida är jag en smula bekant med sedan tidigare, så det var extra roligt (boken hon prisades för, Norrut åker man för att dö, är därtill mycket bra och figurerade två gånger på bild i min Adlbris Letto Frontlight-recension i våras). Det var också min första visit till besöksgruvan (jag har varit ner djupare å arbetets vägnar för ett par reportage tidigare), och museet berörde mig mycket.
Efter lunch anordnade de nybakade redaktörerna för litteraturtidskriften Provins ett seminarium om tidskriftens nutid och framtid, varefter jag nyttjade en håltimme i programmet till att ta bilen till Coop Forum för att köpa storpack blöjor och välling innan det var dags för författarsamtal på Folkets Hus, först med dagens litteraturprismottagare och därefter Augustprisvinnaren Kristina Sandberg och debutanten Elin Tamm.
Allt detta tal om Norrland drabbade mig så till den grad att jag vacklade ut från Folkets Hus övertygad om att jag återigen måste skifta fokus mellan de två bokmanus jag ständigt velar mellan. Stockholmsboken – den stora undergångsromanen! – jag nu åtminstone kommit en tredjedel på väg med måste sättas på sparlåga, det är ju Norrlandsboken – den stora återvändarromanen! – som måste bli klar.
Vimmelkantig av övertygelsen gick jag bort till bilen, hämtade datorn och begav mig till Scandic Ferrums lounge för en timmes skaldande. Därefter åter till bilen, i vilken jag svidade om till skjorta, slips och kavaj (glamouren i att byta om i en solvarm bil på en öde bilparkering) för promenad upp till Folkhögskolan igen, jag lät bilen stå, kände att jag ville röra lite på mig, få distans till drömmarna om Norrland.
Middagen var trevlig och som vanligt i litterära sammanhang visade det sig vara bra att vara gift med en bokhora. För även om mitt eget författarskap gett mig blott ett uns av berömdhet i min egen rätt, brukar mitt namn ackompanjerat av mina romantitlar ofta ge reaktionen – Jamen, visst är det du som är gift med Johanna på Bokhora? – och så även denna kväll. Mycket praktisk samtalsöppnare.
Vid elvatiden bröt jag upp, promenerade ner längs stadens branta sluttning till bilen och körde hem, denna kväll för ovanlighetens skull utan att se en enda ren. Väl hemma fann jag ovan nämnda bokhora sovandes i soffan med katten på magen. Mysigt.
