Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 november.
——
Två av Sveriges mer framgångsrika deckarförfattare har den senaste månaden lanserat nya deckarserier. Tove Alsterdal som tidigare skrivit fristående spänningsromaner har med Rotvälta inlett vad som ska bli en serie böcker om polisen Eira Sjödin i ångermanländska Ådalen, och Kristina Ohlsson som tidigare med framgång skildrat stockholmspoliser har i Stormvakt dragit igång en ny kriminalserie som utspelar sig i Bohuslän i trakterna av Kungshamn och Smögen.
När jag förra veckan läste och lyssnade på dessa två böcker slog mig plötsligt tanken: Hur kommer det sig att Västerbotten – detta ack så starka litterära landskap – är så svältfött när det kommer till långa deckarserier?
Svenskens intresse för det här litteraturformatet måste vid det här laget fastslås vara omättligt. I modern form kan starten sägas ha kommit 1991 när Henning Mankell gav ut Mördare utan ansikte, den första delen i hans mycket inflytelserika svit om Ystadspolisen Kurt Wallander. Grundformeln är enkel och efter snart 30 år ännu intakt – en person med ett ofta krångligt privatliv löser mordgåta efter mordgåta i sin närmiljö. Oftast står en polis i centrum (som i fallet Wallander), men huvudpersonen kan också ha yrken som åklagare, journalist eller till och med före detta finansförvaltare som sadlat om och blivit ägare till en second hand-butik (som i fallet med Kristina Ohlssons Stormvakt, där visserligen också en polis spelar en huvudroll).
Bortsett från Mankells Ystad hör Camilla Läckbergs Fjällbacka, Mari Jungstedts Gotland och Åsa Larssons Kiruna till några av de mest kända platserna för denna sorts kriminalroman, men även Mons Kallentofts Linköping, Viveca Stens Sandhamn, Emelie Schepps Norrköping och Kjell Erikssons Uppsala tillhör de mer namnkunniga.
Jag skulle kunna rabbla länge (två andra väletablerade spänningsförfattare som i år lanserat nya deckarserieplatser är Johanna Mo med Öland och Hans Rosenfeldt med Haparanda), men jag tror ni fattar galoppen vid det här laget – nästintill varje mjölkpall har en egen deckarserie. Så varför inte Västerbotten?
Först en reservation: Det är så klart inte helt sant att denna tidnings täckningsområde är en vit fläck på deckarkartan. Exempelvis skrev den forne kriminalaren Åke Axelsson en svit med Umeådeckare för ett tiotal år sedan, och de senaste åren har Margita Tjärnström från Burträsk skrivit ett par deckare som utspelar sig i hennes närmiljö som fått viss uppmärksamhet. Men ingen av dessa har nått det nationella medvetandet.
Någon som däremot gjort det är Skellefteåbördiga Stina Jackson som firat stora framgångar med spänningsromanerna Silvervägen och Ödesmark, och även Maria Brobergs debut Bakvatten har av vissa placerats i samma genre. Men oavsett hur framgångsrika dessa varit, passar de inte i det här sammanhanget, eftersom de inte skriver i serieform.
Men samtidigt – kanske är de just därför viktiga att nämna, eftersom jag tror att böckerna de skrivit kan vara ett resultat av Västerbottens särart. För kan det inte vara så att det tunga litterära arv som regionen bär på via Enquist, Lidman, Lindgren & Co håller hugade författare av den ”lättare”, seriebetonade kriminallitteraturen tillbaka? I Silvervägen använde visserligen Stina Jackson Glommersträsk – granne med Sara Lidmans Missenträsk – som förlaga till det fiktiva Glimmersträsk, men skulle någon våga placera en medelålderskrisande kriminalinspektör tänkt att återkomma i bok efter bok på en sådan plats, eller skulle oket bli för tungt att bära?
Kanske spekulerar jag helt uppåt väggarna nu, det kan så klart röra sig om ren slump. Men ändå – att en så berättarfylld, litterärt rik region är så magert skildrad i den rena underhållningslitteraturen är trots allt lite anmärkningsvärt.
Teorier mottages tacksamt. Likaså en riktigt spännande deckarserie som skildrar inlandets utmaningar med utsikt från säg Bastuträsk eller de snabbväxande regionerna kring Umeå eller Skellefteå. Jag lovar läsa.