Om någon har lyckats missa det så hade Peters roman ”Sång till den storm som ska komma” första recensionsdag i går, med närmast överjordiskt buller, bång och trumpeteri.
Trots att jag inte kan påstå att jag haft något med tillblivelsen att göra – mer än att komma och hälsa på honom två gånger under åren i Kambodja och vara allmänt moraliskt (eller kanske snarare omoraliskt) stöd – kan jag inte låta bli att känna stolthet. Det känns fint att det faktiskt blev något av oss, att alla de där kvällarna och nätterna under 00-talets första halva då vi satt och drömde om framtida litterära stordåd faktiskt kom att resultera i något. Peter är tveklöst den som mötts av störst kritikerapplåder och även försäljningsmässiga framgångar, men jag kan åtminstone stoltsera med vara den som hann debutera först (”Dannyboy & kärleken” kom 2005 och ”Pol Pots leende” året därefter) och jag är fortfarande en halv bok före honom. Pyttesmå detaljer till min fördel, men jag simmar tacksamt till de små livbojar jag kan klamra mig fast kring.
Och det känns på något sätt dubbelt fint att vi båda är bokaktuella på Natur & Kultur inom loppet av en dryg vecka. Under större delen av gårdagen, och även i dag nu på morgonen, så puffas det för både Peters och min bok på Adlibris förstasida – hans stort uppslagen i vänsterkrysset, min och Johannas i en lite mindre puff en bit ner i den högra spalten.
Det är klart att vi drömde om just något sådant alla de där blöta kvällarna som började med middag hos mig vid Odenplan och fortsatte med någon obskyr releasefest på Edenborgs café i Gamla stan eller barhäng på Söder om inget vinmingel stod till buds, men att de där drömmarna skulle komma att bli verklighet, nej – det vågade jag aldrig riktigt tro.
Grattis Peter.