Etikett: julkalender

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Får det lov att vara en följetong i bersån?

En vecka kvar i dag tills första avsnittet av Nära gränsen släpps hos Storytel. Får erkänna att jag är lite nervös inför den här lanseringen. Med Virus/Smittad vet jag sedan länge att det finns en publik som längtar efter varje ny säsong, men nu är det en helt ny berättelse som ska stå på sina egna ben. Och då återstår det att se om publiken hittar fram. Jag hoppas så klart det, men säker kan man aldrig vara.

Sedan är det följetongsformatet. De vanliga Storytel Original-serierna är ju visserligen också följetonger egentligen, men då publiceras alla avsnitt på en gång, nu blir det bara ett per dag. Storytel har visserligen gjort det här med framgång när det gäller julkalendrar i några år, men nu är det mitt i sommaren, och inte ett sedan decennier invant beteende från tv- och radiojulkalendrarna.

Nära gränsen, Jamåhonleva samt Herravälde, tre litteraturtitlar som erbjuds som sommarföljetonger i olika medier i år.

Eller – det är ju på sätt och vis även här ett invant beteende, dagspressen har publicerat aktuella böcker som sommarföljetonger under lång tid, i år har exempelvis Dagens Nyheter Anders Roslunds Jamåhonleva som följetong, Mittmediatidningarna har Elin Olofssons Herravälde och Svenska Dagbladet publicerar en något förkortad version av filosofen Eva Meijers Djurens språk, där delarna visserligen är fristående och inte en rak följetong.

Men bara för att sommarföljetongen är etablerad hos prasselmedia för läsning i sommarbersån behöver det ju inte fungera i en ljudbokstjänst när det ska öronkonkurreras med fågelkvitter och hummelsurr. Vi får se helt enkelt. Jag är försiktigt förväntansfull (juli månad är trots allt en av Storytels historiskt sett starkaste lyssningsperioder).

På tal om övriga följetonger så publicerar DN även Jamåhonleva som ljudbok inläst av Thomas Hanzon, uppdelad i 57 avsnitt, i lyssnasektionen i DN-appen (jag tror att det är första året de gör så). De nya avsnitten där är dock bara tillgängliga i två dygn från publiceringstillfället, vilket jag tror är ett misstag. Glömmer man av att lyssna några dagar (vilket torde vara lätt hänt i semestertider) så står man där med ett hål i berättelsen som man i sådant fall får fylla genom att läsa de saknade delarna i papperstidningen eller på nätet i stället. Det låter sig så klart göras, men det känns ända som en lite halvdan lösning som torde medföra att många helt enkelt slutar lyssna när de upptäcker att de glömt i några dagar och missat ”publiceringsfönstret”. Men det är väl rättigheter som spökar, antar jag, Bonnier Audio vill antagligen inte att boken ska ligga tillgänglig i DN-appen hur länge som helst inför den publika lanseringen i augusti.

Jag lyssnade på första delen av Jamåhonleva i går, och till skillnad från många andra av böckerna i Roslunds (och tidigare Hellströms) Ewert Grens-serie tycker jag den här tog fart direkt, vilket nog var ett måste för att få in följetongspubliken. Hade vissa tekniska problem när jag skulle återuppta lyssningen halvvägs in i avsnittet efter att ha pausat i en halvtimme eller så, jag fick tvångsavsluta appen och starta den på nytt för att få fart igen.

Ska försöka komma ihåg att ta mig an del två i dag.

Några publiceringsfönster existerar dock inte med Nära gränsen, när avsnitten väl publicerats i Lo Kauppis fina inläsning kommer de att finnas där så länge Storytel fortsätter existera. Se det som ett löfte! Eller ett hot – det beror väl på hur ni väljer att se det.