43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Om det här med Akademibokhandeln och Bokia

Akademibokhandeln och Bokia ämnar alltså att gå samman. Äktenskapet är inte fullbordat ännu, de har undertecknat en avsiktsförklaring vilket väl är att likna vid att man trätt på sig förlovningsringar, men nu när de bestämt sig lär det mycket till för att det inte ska bli av, affären ska väl granskas av Konkurrensverket kan tänkas eftersom det bildas en väldigt dominant jätte på den svenska bokhandelsmarknaden, men har det någonsin stoppats affärer inom kultursektorn i Sverige? Inte vad jag kan minnas.

Hur som helst, det finns säkerligen bra saker med det här, det är ju inte som att de kedjor vi har i dag frodas på marknaden och många av butikerna som berörs är i nuläget så övermaga sömniga att de kan må bra av en rejäl omskakning, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är trist att det nu blir ännu mer av samma i stället för variation.

Lasse Winkler lyfter flera intressanta frågor i sin ledare i Svensk Bokhandel gällande sammanslagningen, exempelvis vad som nu händer med Bokus, som ju liksom Akademibokhandeln ägs av KF och inte riktigt passar in i ekvationen. Bokias egen nätbokhandel Bokia.se – finns det någon som någonsin använt den? – läggs ner, men Bokus framtida öde är fortfarande okänt, kommer den månne att säljas av, och vem vill i sådant fall köpa den, med tanke på hur svårt de har att hävda sig mot Adlibris trots en på flera sätt funktionellt bättre nätbutik?

Lasse Winkler för den delen, han ska ju sluta på Svensk Bokhandel nu i vår. Jag är väldigt spänd på att höra vem som kan tänkas ta över, det är onekligen stora skor att fylla.

——

Uppdatering: Hans-Olov Öberg, chef för Kalla Kulor Förlag och tillika författare, ekonom och finansanalytiker, gör en intressant analys av köpet och pekar på hur svårt det kommer att bli att hitta lönsamhet i det hela.

Lite om den här mediegeggan

Andreas Ekström skriver intressant om mediegeggan i dag, och exemplifierar hur trådarna vindlar sig genom kulturmedielandskapet. Jag känner igen ganska mycket av det där, och måste säga att jag förvånas över en del av de exempel han tar upp, jag skulle nog inte ha tackat ja till något av de recensionsuppdrag han nämner.

Med det vill jag inte säga att jag är felfri, det är i det närmaste omöjligt att vara en total solitär och stå helt fri från bekantskapsband i den här lilla världen. Men jag gör mitt bästa, sedan jag började recensera böcker i fjol har jag tackat nej till tre-fyra titlar på grund av att jag känt att det finns risk för jäv, eller åtminstone beskyllelse om jäv, eftersom jag på något sätt känt eller varit bekant med författaren i fråga.

Här i bloggen? Nej, här finns inga etiska regler gällande sådant, även om jag nog tycker att jag är rätt noga med att ange huruvida jag känner folk jag skriver om.

Skulle jag ha recenserat Andreas Ekströms och Johanna Koljonens bok ”Främling” om jag fått en förfrågan? Nej. Johanna Koljonen har jag visserligen bara hälsat på på någon fest en eller två gånger (hos Julia har jag för mig) så där ser jag inget direkt problem, men Andreas Ekström är jag tveklöst på tjena hur är det och mår barnen bra-nivå med, även om jag inte skulle säga att vi känner varandra.

Ja, dessutom var jag ju oense med honom gällande Google ett antal gånger under 2009 och kommenterade friskt i hans blogg. Bara det diskvalificerar mig, tycker jag.

I morgon-stund har guld i mund. Hoppas jag.

Gud vad det går segt att skriva artikel i kväll. Jag kommer ingenstans.

En bra sak med de tidiga morgnar som föräldraskapet innebär är ju dock att man inte tycker att det är något problem att sätta sig och skriva på en artikel klockan sju en måndagsmorgon längre, så att man trots urblåst hjärna på söndagskvällen kan klara sin deadline som är klockan nio efterföljande morgon.

Det är det jag lever på i detta nu.

Jag fick plötsligt leklust

Leksakskedjan Leklust har i sin nya katalog bilder på barn som leker med alla sorters leksaker oavsett vilket kön barnen har och vilken färg det är på leksakerna. Tjejer, killar, bilar, spisar, flickor, pojkar, blått och rosa – allt i en en enda röra.

Att en sådan katalog är så ovanlig att den har nyhetsvärde är en god indikator på hur sjuk vår värld är.

Skärmdump tagen ur Leklusts katalog.

I dag internetjournalist

Jag är ju frilansmedlem av Internetworlds redaktion nu för tiden, och i dagarna två är jag nu med och jobbar på Webbdagarna. Jag och Fredrik sitter och livebloggar från de olika föredragen, och under lunchen var det meningen att jag skulle göra ett mingelreportage men fotografen verkar ha gått upp i rök så jag bloggar ut den här egenhändigt tagna suddiga bilden i stället.

UPPDATERING EFTERMIDDAG: På tal om Fredrik, så tog han så klart en mycket finare bild på mig. Så här glad var jag nyss när jag gav Johannas mamma support gällande hennes nya iPhone:

Jag bockar och bugar och säger tack

Jag upptäckte nyligen att den här lilla delen av internet utsetts till en av Sveriges tio bästa kulturbloggar av Cision. I en motivering skriver de på åttonde plats ligger kultur- och teknikjournalisten Daniel Åberg vars självbetitlade blogg handlar om böcker, datorer och resor. Här luftar han tankar om Apple och Mac, språkutveckling och författardebutanter.

Minsann! Jag som tycker att jag bloggar om Tage mest hela dagarna.

Applejournalistik

Efter alla år som jag jobbade inom TT-koncernen har jag ett stort förtroende för den kompetens som finns där. Men med det sagt – ibland blir det inte särskilt bra. Den här TT-notisen som både DN och SvD drar stort på i detta nu om den nya iPaden – den känns inte värdig. Många skriver tillspetsat när de rapporterar om Apple numera, texter om företaget och dess produkter genererar helt enkelt mycket tagningar och trafik, men det bör ju gärna vara korrekt också.

Jagat Apple lanserar nyheter. Med vargarna flåsande i nacken slänger Apple ut tredje generationen av surfplattan Ipad.

Jagat? För att någon ska känna sig jagad bör konkurrenterna åtminstone vara i närheten. Det existerar ingen reell motståndare inom surfplattesegmentet, konkurrenterna är så långt bakom att det inte ens existerar en platta från ett konkurrerande företag som når upp till förra årets modell, knappt ens till originalpaddan från 2010.

Med vargarna flåsande i nacken? Som sagt – vilka är det ni pratar om? Nämn en konkurrent som flåsar Apple i nacken på det här området, oavsett om det gäller försäljning eller produktkvalitet.

Slänger Apple ut? Här låter det som att Apple är desperata. Ja, med tanke på att de det senaste kvartalet sålde 15,4 miljoner iPads känner de sig nog jättetvungna att slänga ut en ny produkt så att de inte blir frånsprungna.

Nej, det var ingen vidare text helt enkelt.

Ett, två, tre. Eller tre, ett, två? Äh, vem bryr sig.

Men alltså, om nu SVT ska filmatisera Leif GW Perssons utmärkta kriminaltrilogi ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, ”En annan tid, ett annat liv” och ”Faller fritt som i en dröm”, varför i hela fridens namn börjar de bakifrån och gör tv-serie av upplösningen först? Visst, det är tre fristående romaner, men de hänger ju ihop och bygger upp till en större berättelse, där Palmemordet går som en röd, eller åtminstone ljust rosa, tråd genom alla tre?

Missförstå mig inte. Böckerna är väl värda att filmatiseras, och om SVT tänker sig att ”Faller fritt som i en dröm” ska bli julen 2012:s stora helgsatsning finns det ju möjlighet att det läggs in tillräckligt med pengar för att det ska bli bra också.

Men ändå. Vad är det för fel på kronologi?

Fel kille

Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.

Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.

Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.

Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.

Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.

Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.

Det obligatoriska kåtsuget

Ja men vad bra då vet vi. Vill man kritisera att samhället blir allt mer sexualiserat samt numera är löjligt besatt av yta, då får man fan i mig inte vårda sitt eget utseende eller titta in i kameran hur som helst när någon tar en bild på en, för då har man kåtsug i blick, vill egentligen bara vara snygg och behöver inte tas på allvar.

Världen. Lika kul att leva i varje dag.

Vart tog det planlösa flanerandet vägen?

Jösses vilken dag.

Vaknade 05.45 – före Tage! – med jobbångest och fällde således upp datorn och började pilla på en av de tusen artiklar jag lyckats samla på mig för att skriva just exakt den här veckan. Sedan dess har jag hållit på, bara för att stanna till och ge Tage frukost samt föra honom till dagis. När det var dags för hämtning fick Johanna rycka in, hon servade mig för den delen till och med lunch vid datorn, jag behövde inte ens resa mig. Sedan avbröt jag för middag en sväng, samt nattade Tage. Därefter åter till arbetet.

Nu är klockan 23.16 och jag är totalt urlakad. Klockan sju tänker jag mig att jag ska sitta på Gunnarssons med en kaffe och en GI-fralla och skriva klart en artikel innan jag ska hasta iväg på en pressvisning av ”Hamilton” varefter jag ska spruta ur mig en recension till UNT följt av en stor intervju för en kundtidning jag måste hinna förbereda mig till på något sätt också. Sedan hem och skriva veckans Spektrakrönika. Samt helst också försöka finna lite tid för att putsa på några av bokkrönikorna som borde ha lämnats in redan i förrgår.

Det skulle ju vara avkopplande att bli frilansare! Tid för kontemplation och utveckling!

My ass säger jag.