Efter att jag hade sagt upp mig från TT och vi ännu bodde i Stockholm frilansade jag främst inom kultur och nöje samt skrev en del om teknik i min roll som journalist. Efter flytten till nordligaste norr har det dock blivit en betydligt bredare palett när det gäller de regionala jobben, och särskilt när det gäller uppdrag för kundtidningar kan jag väl numera titulera mig allmänjournalist.
Jag har visserligen sedan jag började skriva Virus för Storytel dragit ner ganska rejält på frilansandet till förmån för författandet, men en del journalistuppdrag tar jag fortfarande på mig.
Ett rätt roligt jobb förra sommaren, som nu finns i tryckt form, var till årskatalogen för organisationen Svensk Camping, som förutom presentation av i princip landets alla campingplatser även innehåller varsitt reportage från de fyra regioner organisationen är uppdelad i. Artikeln jag skrev för den nordliga regionen döptes till Pärlor på väg till porten i norr, och är en campingroadtrip längs E45:an med start i Östersund och mål i Karesuando. Jag stod för såväl text som foto, och så här blev resultatet:
En rolig detalj i sammanhanget är att dragarbilden på Tage när han hoppar i Baksjön vid Saiva Camping i Vilhelmina samtidigt som ett sällskap kanotister paddlar förbi ute på vattnet, är en ren ögonblicksbild som jag tog med min iPhone SE. Det går att lyckas helt okej med enkla medel om tillfället är rätt.
Det grämer mig lite att jag hade missat litteraturforskaren Alexandra Borgs fina understreckare i Svenska Dagbladet i lördags kallad Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung, som delvis handlar om det jag skrev om i min debattext som DN publicerade i går tisdag. Flera av sakerna hon tar upp är desamma, även om hon med sin forskning som bas – och det större utrymme som understreckarna erbjuder – går betydligt djupare än jag gjorde (och ens skulle ha kunnat, hon besitter betydligt större akademisk kunskap i ämnet än jag gör).
Fast på ett sätt är jag ändå glad att jag upptäckte hennes text först i går, för hade jag sett den redan helgen som gick, hade jag också gått omkring och svurit över att min egen text genom att den ännu låg opublicerad hos DN förlorade en del av sin fräschör.
Nåja. Och en del av sakerna hon nämner är faktiskt sådant som jag var inne på när jag intervjuades till DN-reportaget om ljudböcker för några veckor sedan (ett reportage som Alexandra Borg också var intervjuad i), som det här med att det knappast är en ny företeelse att lyssna på litteratur, utan snarare så att det som i dag framhävs som den sanna litteraturupplevelsen – den tysta, koncentrerade läsningen – är ett relativt nytt påfund.
I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!
(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).
Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.
Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.
Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.
Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.
Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.
Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.
Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.
Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.
Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.
Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.
Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:
Vad skiljer den nya versionen från den gamla? – Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter. Letton fyller fem år i år. Ska ni fira? – Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.
Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.
Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.
Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.
Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.
Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.
En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.
På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.
Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.
Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.
Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.
Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.
Jag drog igång höstens arbete på allvar den här veckan. Så varför inte sno en jobbrelaterad lista som Underbara Clara sammanställde för några veckor sedan, i och med att hon gjort stora förändringar i sitt arbete det senaste året, något ju även jag har gjort.
Bäst av allt det senaste jobbåret: Att jag inte har behövt jobba! Eller jo, skoja bara, det är så klart att jag har jobbat, under perioder dessutom betydligt mer än tidigare, men jag har kunnat ägna stora delar av min tid åt att enbart skriva skönlitterärt. Kontraktet med Storytel har gett mig möjlighet att jobba heltid i ungefär tre månader med varje säsong, och jag har då sluppit bolla mellan att ha ett antal (många gånger stadigt sjunkande i betalning) journalistiska frilansuppdrag igång samtidigt.
Sämsta grejen: Att jag mellan säsongerna har haft några månader då jag tvingats försörja mig ”som vanligt”. Det är så klart ingen katastrof egentligen – i grund och botten gillar jag att vara frilansande journalist, jag har ofta jättekul på jobbet – men att under ett antal månader tacka nej när redaktörer hör av sig, bara för att sedan plötsligt räcka upp handen i några månader bara för att sedan börja tacka nej igen när det varit dags att börja med nästa Virus-säsong är ingen höjdare. Efter att man tackat nej två, tre gånger till en redaktör så hör de helt enkelt inte av sig igen.
Roligaste nya grejen: Det roligaste med hela Virus-grejen är nog att jag faktiskt fick arslet ur och faktiskt gjorde det. Hade inte Storytel hört av sig och frågat om jag var intresserad av att hoppa på deras nya koncept, så hade med all sannolikhet de två bokmanus jag vid tiden för deras kontakt jobbade på (varav Virus var det ena) fortfarande legat ofärdiga på min hårddisk, med kanske 50 000 nya tecken skrivna på vardera manuset. Nu har jag i stället producerat en och en halv miljon tecken sedan i februari i fjol – och fått betalt för att göra det.
Största överraskningen: Att jag faktiskt kan skriva tre spänningsromaner på cirka 15 månader (Virus 1-3 producerades i princip mellan februari 2016 och maj 2017). Och att jag faktiskt kan göra det bra.
Bästa förändring i arbetssätt: Ja, som sagt, det är ju det här med att ha kunnat skriva på heltid under den här perioden.
Arbetsbortfall: Det är ju de här jobben jag tackat nej till, som kanske i stunden inte har spelat så stor roll eftersom jag har haft annan inkomst då, men som i förlängningen leder till att den uppdragsgivaren inte hör av sig igen.
Stoltaste stund: Svårt att säga någon enskild stund, men jag blir glad varje gång en positiv kommentar inkommer, vilket i regel sker i mitt första Virus-inlägg här i bloggen eller i kommentarerna hos Storytel.
Klokaste beslut: Att jag faktiskt tackade ja till att hoppa på den här satsningen. Jag var inte helt övertygad från början, särskilt eftersom avtalet var ganska strikt rent juridiskt, men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Virus är en av Storytel Originals största framgångar (näst största om vi ska vara petnoga), och det är ärligt talat extremt roligt att jobba med Storytel, de är bra att ha och göra med.
Jobbigaste grej: Ja, det är ju det här med hur jag ska agera framöver. Vad händer efter Virus? Ska jag återvända till den tidigare arbetssituationen, där jag skriver frilansjournalistik på olika sätt för brödfödan, och jobbar med författande på sidan av? Det känns inte så lockande, faktiskt. Men vad ska jag skriva då? En ny serie för Storytel, enligt samma modell? Försöka pitcha in en liknande romanidé med samma kommersiella potential på en arena som inte är instängd i en prenumerationstjänst och få ett bra förskott för det som ger mig möjlighet att förverkliga idén? Jag vet ärligt talat inte. Men något måste jag göra. Och det snart, eftersom…
Planer för hösten 2017: …Virus snart är slut! Säsong fyra som jag skriver på nu, eller åtminstone snart ska skriva järnet på eftersom jag tackade ja till ett gäng frilansartiklar under sommaren som jag nu måste få undan, blir den sista i serien, om inget radikalt inträffar. Och sedan då? Ja, som sagt, det vete gudarna. Men vad det än blir, så tänker jag mig att det ska bli storslaget. Det är liksom på tiden.
Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.
I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?
Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.
Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.
Svensk Bokhandels reporter Lars Schmidt går hårt åt Bonniers fortsatta maktexpandering på den svenska bokmarknaden. Med startpunkt i det nyligen aviserade beslutet att Adlibris tar över Cdons bokförsäljning skriver han under rubriken ”En skadlig tystnad” i dagens purfärska nummer av tidningen bland annat:
Varför hörs ingen diskussion om att Bonnierägda Adlibris lägger beslag på ytterligare uppåt 250 miljoner kronor av branschens totala försäljning? Och varför hörs inget om att Bonnierförlagen startat Bookbeat för att skumma grädden av den streamingmarknad för ljudböcker som det tagit Storytel tio år att bygga upp?
Det fanns en tid då Bonnierförlagen alltid diskuterades. Kritiker klagade över marknadsdominans, uppköp av konkurrenter och integration framåt och bakåt i näringskedjan tills Bonniers satt på nästan hela makten.
— — —
Nu hörs inte ett knyst. Alla viker ner sig. Ändå har Bonniers bara blivit större, starkare och brutalare. Varför är alla tysta?
Han anger själv några orsaker i texten, bland annat att bokbranschens kris gjort att kritiker haft fullt upp med att överleva och att den kritiska grupp av förläggare som samlade sig under paraplynamnet De oberoende har fallit isär av sig själv.
Om det förr fanns ett dussin öppna kritiker finns det i dag knappt en enda; Bonniers finns överallt på marknaden och rädslan för att hamna i onåd är för stor.
Skarpt tonläge. Ska bli intressant att se om någon vågar haka på och stämmer i bäcken eller om utspelet möts med tystnad.
Lite mer länkning i väntan på att inspirationen ska rinna till: Skrev i går en text på TVdags där jag ifrågasatte SVT:s filmguru Fredrik Sahlins påstående i senaste Journalisten att biofilm är mer tillgängligt än HBO.
Vi har haft några riktigt kalla dagar igen, –36 när vi klev upp vid halv sju i morse, kände mig nödgad att veva igång bilen när det var dags att få iväg barnen till dagis. När den nu ändå var igång passade jag därefter på att tanka och köra den enorma högen tidningar till pappersåtervinningen.
Haha, när man inte har något annat att tala/skriva om, prata om vädret. Funkar varje gång.
Just ja, jag har ju skrivit en hel del på TVdags den här veckan. Viktigast var så klart den rätt så spoilerfria förhandsrecensionen av nya Arkiv X! Premiär nästa söndag, jag tänker att jag skriver en mer spoilrig recension efteråt, för det sker en del grejer i första avsnittet som kräver en ingående diskussion.
I övrigt har jag skrivit en text om Netflix kommande ”crackdown” mot proxy- och VPN-tjänster, som eventuellt kommer att göra det svårt för alla som gillar att kolla på amerikanska Netflix i stället för det svenska på grund av det bättre utbudet. Och någon dag tidigare skrev jag ett inlägg om amerikanska tittar- och räckviddssiffror där också Netflix var med på ett hörn.
Utlovade ju länk till UNT-publiceringen av min recension av Brent Schlenders och Rick Tetzelis Att bli Steve Jobs. Här är den. Vad har jag skrivit i övrigt som publicerats vitt och brett på sistone? Inte så himla mycket vad jag kan komma på, en intervju med Téa Leoni å TT:s och TVdags vägnar gällande Madam Secretary (TVdags-texten publiceras dock senare, i samband med att serien återkommer från helgledigheten). Och just ja, jag skrev en grej om Arkiv X för TVdags förra veckan där jag spetsade rubriken en aning vilket fick norsk media att vinkla på snarare hur svenska medier (det vill säga jag) rubriksatt nyheten snarare än att skriva om själva saken. Meta.
Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.
Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.
Någon gång.
———
Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.
———
Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.
Jag har för övrigt gjort en del grattisintervjuer å TT:s vägnar de senaste månaderna. Ni vet sådana där som publiceras på familjesidorna i tidningarna, jubilartexter när någon känd person fyller jämnt. Långtifrån någon skjutjärnsjournalistik, men rätt trivsamma att göra och de får stor spridning runt om i landet.
Tidigt under min journalistiska bana, i slutet av 1990-talet, gjorde jag en hel del jubilarintervjuer för UNT, men där var det i regel ”vanliga” människor eller på sin höjd lokala profiler som uppmärksammades, människor man oftast inte visste så mycket om i förväg. Det var på sätt och vis en större utmaning än att prata med någon man oftast redan har en del förkunskap om, eller lätt kan googla in sig på.
