Etikett: Jonathan Jeppsson

Krönika: Hur berättar jag sanningen om klimatet för en elvaåring?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 april.

——

Det var fyra år sedan jag första gången på allvar drabbades av den existensiella ångest jag nu känner accelerera.

Då hade jag läst Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden, och fick akut andnöd när jag såg på mina barn. Jag insåg att risken faktiskt är påtaglig att de i min ålder kommer att minnas världen av i dag som blott en avlägsen dröm. Efter 2050 när de själva passerar fyrtiostrecket kunde allt redan ha barkat åt helvete.

Nu har Jeppsson skrivit boken Mot kollapsens hjärta, i vilken han konstaterar att han med stor sannolikhet hade fel senast. Men dra ingen lättnadens suck, för den här gången säger han att civilisationen börjar klappa ihop redan kring år 2040.

Vad är det då mer konkret som Aftonbladets mångårige klimatreporter och grävchef hävdar? I Jeppssons förra alster låg fokus på hur klimatförändringarna radikalt skulle påverka – och till sist förstöra – möjligheterna till en dräglig mänsklig tillvaro på vår planet. I den nya boken är det inte klimatförändringarna i sig som är hotet, även om de utgör en av flera nyckelfaktorer till att vårt komplexa samhällssystem börjar krackelera.

Undertiteln Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott summerar vad det handlar om. Med hjälp av slutsatser från en stor mängd forskare visar Jeppsson hur vi har skapat en värld vars enda sätt att överleva är genom fortsatt tillväxt, och när jordens kapacitet för att underhålla detta system tar slut, upphör också möjligheterna för vårt sätt att leva.

Vad som inträffar då? Ren och skär katastrof.

Men är inte tillväxt ett nödvändigt tillstånd? Tja, att växa till sig är visserligen en biologisk förutsättning för att liv ska uppstå och fortgå, men behöver det verkligen vara den enda vägens politik för själva samhällskroppen?

Oavsett om så verkligen är fallet, är det vad vi har blivit lärda. När hörde du senast en analys av den ekonomiska utvecklingen som inte betonade behovet av fortsatt tillväxt? Tro mig, när du väl börjat lyssna efter ordet ”tillväxt” kommer du aldrig att kunna sluta höra det.

Det bör nämnas att forskningsrapporten Tillväxtens gränser som Jonathan Jeppsson tar avstamp i har sin beskärda del motståndare. Rapporten presenterades första gången 1972 och har sedan uppdaterats i flera omgångar, senast år 2020 i en uppmärksammad studie ledd av den nederländska Harvardforskaren Gaya Herrington.

Kritikerna hävdar att rapporten innehåller grava fel och att tidsangivelser för den stundande kollapsen har hunnit komma och gå utan att något inträffat. Jeppsson menar å sin sida att kritiken till stora delar bygger på missuppfattningar om vad som faktiskt står i rapporten. Han själv fokuserar på Herringtons uppdaterade resultat, och det är hennes nedåtstupande kurvor som leder till slutsatsen att om inget extremt oväntat inträffar, börjar vårt tillväxtfixerade samhällsbygge kollapsa runt år 2040.

Och vid den punkten, för att låna en dramatisk effekt som Jeppsson ofta använder när han skriver, har vi bara sett början på våra problem.

Men kan verkligen inget göras? I bokens slutskede intervjuar Jeppsson miljöforskaren och nationalekonomen Mikael Malmaeus, en av få ekonomer i Sverige som forskat på tillväxtens motsats, det vill säga nerväxt. Han är övertygad om att en radikal nerväxtplan är möjlig som räddar civilisationen kvar på en nivå som åtminstone påminner om hur våra liv ser ut i dag. Tyvärr tror han inte att något sådant kommer att ske, eftersom det inte finns folkligt stöd för att på allvar driva igenom omställningen som krävs.

Jeppsson frågar Malmaeus vad han anser om det snara kollapsscenario Gaya Herrington räknat fram. Forskaren tvekar på frågan, tycks ogilla kategoriska svar, men medger sedan att hennes minst sagt dystra kurvor är sannolika. ”Våra faktiska möjligheter att undvika kollapsen är små”, säger han.

Törs jag fortsätta hoppas likt en dåre att allt det här är fel? Och om inte, kan någon förklara hur jag berättar sanningen för en elva- och fjortonåring?

Vi kommer inte att fixa det här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juni.

——

När sommaren står för dörren och björkknopparna till och med har vågat slå ut här uppe i Vittangi och instagramflödet fylls av bilder på uppklädda, förväntansfulla barn som firat coronasäkrad skolavslutning och nu går på sommarlov, känns budskapet jag de senaste dagarna tagit till mig från Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten som att utan förvarning trilla ner i en isvak:

Allt hopp är ute. Vi kommer inte att fixa det här. Den junidag cirka trettio år in i framtiden då mina uppklädda sommarlovsbarn har fått egna barn som ska gå på sommarlov kommer världen att se ut på ett sätt som jag med nutidens glasögon skulle definiera som en dystopi.

Och ändå kommer det att bli betydligt värre.

Det där är ett grepp som Jeppsson använder ofta i sin bok, han målar upp framtida scenarier som i sig framstår som skräckinjagande, och vrider sedan upp temperaturen flera steg ytterligare genom att visa att det här, det är bara början på de umbäranden som väntar.

Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är ”bra”? Det känns oanständigt.

Någon snuttefilt för oss som lever på ett allt mer desperat hopp om att det nog ändå på något sätt ska lösa sig, det är inte Jeppsson intresserad av att leverera. Han utgår hela tiden från konkret forskning, utförliga rapporter och säkerställd data, och visar hur förfärligt illa forskningen rimmar med de floskler om fortsatta möjligheter till tillväxt som våra politiker envisas med att upprepa. I några scener vet man inte om man ska drabbas av panik eller bara skratta åt det tragikomiska när han skildrar intervjuer han gjort med partiledare och miljöministrar, där det blir plågsamt uppenbart hur långt borta från verkligheten som de tröstande orden de förmedlar till oss väljare befinner sig.

Egentligen är det väl djupt mänskligt. Jag vill inte heller behöva se mina sommarlovslediga barn i ögonen och säga till dem att på 2040-talet, decenniet då de antagligen kommer att få sina egna barn om de får några, också är decenniet då den globala uppvärmningen når punkten dels då den tinade permafrosten åter lägger virus som mjältbrand i öppen dager, och dels får den mikrob som spred det vi kallar digerdöden att åter börja frodas. Senast den gjorde det, åren kring 1350, dog ungefär en tredjedel av Europas befolkning inom loppet av fem år.

Ändå kommer det, för att åter citera Jeppsson, att bli betydligt värre. För på 2050-talet väntas gräsbränderna världen över ta fart på allvar och färskvattenbristen bli akut, vilket i sin tur gör att vi inte längre har någon möjlighet att odla de mängder mat som den fortsatt växande världsbefolkningen behöver för att överleva.

Och sedan återstår genomgångarna för 2060-, 2070-, 2080- och 2090-talet, som också är årtiondet då mina barn – om nuvarande medellivslängder håller i sig – kommer att nå slutet av sina liv. Låt mig säga så här: Läget blir inte direkt ljusare.

Om scenariot som Jonathan Jeppsson beskriver i sin bok är vår kommande verklighet – och det här känns fruktansvärt att skriva – är jag inte säker på om jag hoppas att mina barn lever så länge. För så mörkt ter sig det kommande sekelskifte som Jonathan Jeppsson skildrar.

Finns det då inget hopp? Nej, inte om man ska se krasst på situationen, för hittills finns ingenting som tyder på att vi på allvar är intresserade av att genomföra de förändringar som skulle krävas.

Vad återstår då att hoppas på? Enbart att han har fel antar jag, även om det tyvärr efter avslutad läsning inte verkar särskilt troligt. Eller som Jeppsson själv skriver: ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir motbevisad.”

Jag med.

——

Fotnot: Jag växlade mellan att läsa och att lyssna på Jonathan Jeppssons bok. Ljudboken är inläst av Fredde Granberg, och han gör ett riktigt bra jobb. Det är ju tyvärr en smula svårt att inte se Ronny & Ragge framför sig när man tänker på Granberg, men han är en vass ljudboksinläsare, även av tungt (men medryckande) faktamaterial. Inte så många av de stora namnen använder sig av honom ännu, jag hoppas det blir ändring på det.