En gång i tiden skrev jag ofta om teknik i den här bloggen. Så är inte fallet längre. Men! I går kom nyheten om att Apple beslutat lägga ner produktionen av sin allra sista iPod-produkt, den iPod touch som de fortfarande saluförde, något som uppmärksammats med fina iPod-texter bland annat hos John Gruber och MG Siegler. Och detta tarvar ju om inte annat åtminstone en återpublicering av länken till inlägget jag skrev om iPod när produkten firade tio år 2011, bara några veckor efter Steve Jobs död.
I det inlägget ställde jag frågan om iPoden fortfarande skulle säljas när den fyllde tjugo, och gissade att svaret skulle bli nej. Nu har produkten visserligen inte uppdaterats sedan 2019 (och egentligen inte bytt utseende sedan 2012), men i och med att den fanns kvar i företagets produktutbud i nästan 21 år, får jag medge att jag hade fel. Och det har jag så gärna! För visserligen har jag själv inte varit aktiv iPod-användare sedan 2009 då jag skaffade min första iPhone och förflyttade mitt musik- och poddlyssnande dit, men iPoden är en produkt jag diggade intensivt under ett antal år, och på ett större plan går det inte att komma ifrån att det är en av teknikhistoriens viktigare produkter – den startade den transformation av Apple som ledde fram till att företaget blev ett av världens mest dominerande (och de facto högst värderade).
I blogginlägget från 2011 siade jag att jag aldrig mer skulle köpa en iPod-produkt, men där hade jag också fel. Vi införskaffade faktiskt en iPod touch av fjärde generationen – den första som hade kamera. Letade upp den nu och drog igång den, och som synes var det främst Tage (och senare även Ejda) som kom att använda den. Jag testade för skojs skull att starta Netflix-appen, och jag kunde logga in och min Fortsätt titta-lista uppdaterades korrekt, men när jag försökte starta Better Call Saul-avsnittet jag inte orkade se färdigt i går kväll, dök ett felmeddelande upp om att den här versionen av appen inte längre stöddes av Netflix. Synd, det var länge sedan jag kollade något på en 3,5-tumsskärm.
Hur som helst, tack iPod för allt du bidragit till. Du må ha levt ett liv mestadels i skymundan efter att iPhone klev in på scenen, men du har alltid varit älskad.
En av frågorna jag ställer i tioårstexten – om den kommer att leva om ytterligare ett decennium – får väl sägas vara fortsatt tveksamt, även om jag inte håller det för otroligt med tanke på att de nu fem år senare har kvar iPhone Touch, iPod Nano och iPod Shuffle i sitt utbud, om än på en något undanskymd plats på sajten.
Den sista utgången i texten lyder så här:
Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.
Detta är ju i princip en beskrivning av Apple Watch Series 2 som släpptes tidigare i höst, som därtill kommit i en särskild Nike-version. Får dock erkänna att jag inte köpt någon sådan än, med två kids här hemma har jag inte riktigt sinnesro att sticka iväg en timme utan att kunna nås.
Jag har recenserat ”Jobs” för UNT den här veckan. En berättelsemässigt blek och synnerligen ofokuserad film, två kajor blev betyget.
Läste så Fredrik Strages recension i DN (bakom betalvägg, 24-timmarsfungerande länk här), och störde mig på den avslutande slängen. Scenerna där Jobs avskedar folk som inte delar hans ”entusiasm”, eller lunkar omkring med fingertopparna trummande mot varandra likt mr Burns i ”Simpsons”, är djupt obehagliga. Tyvärr skildras inte den ännu läskigare hjärntvätt som gjort en stor del av jordens befolkning till viljelösa Appleslavar.
Bortsett från att det är en rätt trött grej att hävda att de som använder Appleprodukter är viljelösa slavar som bara fastnat i någon sorts masspsykos, så tycker jag att påståendet i sig är felaktigt när det gäller ”Jobs”. Visserligen har Strage rätt i att det kanske inte skildras utan snarare visas, men redan i filmens första scen får vi se Apples kunder bete sig just så som Strage skriver – viljelösa Appleslavar. Problemet är bara att scenen inte har någon förankring i verkligheten.
Filmen startar med Steve Jobs keynotepresentation av den första iPoden i oktober 2001. Scenen är till skillnad från verklighetens presentation rätt kort, men det är ändå inte den stora differentiatorn. Det som däremot är iögonfallande är publikens reaktion när Jobs halar upp iPoden ur sin jeansficka. I filmen går publiken bananas – reser sig upp, jublar, gör visselljud, skriker woohoo, precis som viljelösa Appleslavar förväntas göra.
I verkligheten var mottagandet mycket ljumt. Visst kom det applåder, men endast kort, pliktskyldigt och reserverat, och när han en liten stund senare meddelar att tingesten ska kosta 399 dollar är tystnaden i salen kompakt. Reaktionerna efteråt var extremt försiktiga och förvirrade – varför lägga så mycket krut på en portabel musikspelare, det fanns ju redan dussintals liknande prylar? – och i vissa fall rent fientliga.
Det var först några månader senare, när iPoden kommit ut och kunderna börjat testa den i butik och se vad den kunde göra och kanske än viktigare hur den gjorde det, som framgången sakta började komma. Den ikoniska produkt iPoden med sina vita lurar skulle komma att bli låg fortfarande ett par år fram i tiden, det var först runt 2004, när iTunes släppts för Windows och marknaden för iPod tiofaldigats, som den totala succén var ett faktum.
Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?
Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.
Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.
Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.
Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens ”vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.
I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:
Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.
Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.
Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.
