Etikett: gästrikland

Så juli kom och gick

Jag reste söderöver två gånger, först för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Västerbergs folkhögskola i Storvik, bara tre kilometer från Kungsgården där jag växte upp. En fin helg, med de flesta av Norrlittvännerna på plats. Och min gamla högstadie- och gymnasiekompis (och tillika skräckförfattaren) Madeleine Bäck som workshopledare! Det var extra roligt.

De båda romanaktuella författarna Maria Broberg och Mattias Timander fotar de Norrlands litteraturpris-rosade författarna Linda Jones och Mats Söderlund. Författartätt så det förslår.

Därefter följde min mamma med upp till Vittangi, och stannade här en vecka. Det var kul, och jag tror att vi lyckades visa henne det mesta av det som är aktuellt i byn (plus att vi körde över till Narvik en dag, det var skoj!). Därefter bilade vi söderöver, släppte av mamma i Gästrikland, hälsade på min pappa och mina systrar en sväng och körde därefter ner mot Stockholm. Jag gillar verkligen att vara i sommar-Stockholm, det är något särskilt med atmosfären när nästan alla (känns det som) man delar staden med är turister. Och ja, jag är väl själv en sådan numera, det var trots allt snart tolv år sedan jag flyttade därifrån, herranjumala vad tiden går. I år spontanslank jag och kidsen in på en guidning av riksdagshuset som råkade börja precis när vi passerade förbi. Skulle aldrig ha hänt om vi bott där.

Jag, kidsen och mamma under bilresan ner mot södra Sverige.

Vad vi gjorde mer i Stockholm? Badade. I Tanto, Årstaviken, Trekanten och ute på Fjäderholmarna (där var det kallt!). Och gick på Insidan ut 2. Kanske inte lika vass som ettan, men nog var den fin.

Jag och kidsen plaskar runt i Årstaviken vid 22.30-tiden på lördagskvällen. Först när jag kom upp ur plurret upptäckte jag att jag haft min iPhone kvar i fickan på badshortsen under simturen. Det skorrade lite i högtalaren någon dag när jag lyssnade på ljudböcker, men sedan var den fit for fight igen. Foto: Rebecca Crusoe

Nu åter i norr sedan en knapp vecka efter en hemfärd inlandsvägen på E45:an (oftast blåser man ju bara på ute vid kusten längs E4:an) där höjdpunkten var att jag för första gången i mitt liv besökte Arjeplog. Det låter kanske inte så extravagant, men det var den enda av Norrbottens läns fjorton kommuner jag aldrig besökt, och eftersom jag hade gott om tid lämnade jag tillfälligt europavägen vid Slagnäs och körde upp över sjöarna till Arjeplog och därifrån ner till Arvidsjaur. En omväg på runt tretton mil, vilket i det större sammanhanget var som noll och intet (inlandsvägen upp mot Östersund och därifrån E45 hela vägen hem till Vittangi blir 140 mil från Stockholm), och det var fint att äntligen få se Sveriges djupaste sjö Hornavan och Arjeplogs vackra ljusrosa kyrka.

Och väl hemma igen då? Vi har åkt en del båt! I dag körde vi upp till forsen Pysäkurkkio några kilometer uppströms från byn på Torneälven. Fint det med.

Har jag missat något? Säkert, men just nu är det här vad jag minns. Om jag skrivit något då? Litterärt, alltså? Jo, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Som vanligt med andra ord.

Ännu en recension och lite om Örnsköldsvik

I torsdags dök glädjande ännu en recension av Nära gränsen upp i prasselmedia. Det var i Gefle Dagblad vilket gjorde mig glad, alltid roligt när man uppmärksammas av hemtrakten. Föga förvånande drogs det i recensionen på min koppling till trakten, Daniel Åberg från Sandviken låter actionmamman rädda sin kidnappade son är rubriken i webbversionen. Recensionen är överlag mycket positiv men GD har liksom övriga Mittmediatidningar rätt hård betalvägg så den kan nog vara svår att ta sig in på för ickeprenumeranter, så här följer några utdrag:

”En oavbrutet spännande historia om en strulig mamma som gör allt för att rädda sin bortrövade son.”

”Daniel Åbergs berättande med korta kapitel och en dramaturgi som gör att man nästan hör klockans visare ticka får mig att associera till den gamla tv-serien 24. Det är effektivt och bladvändande.”

”Romaner från norra Sverige tenderar att falla in i en viss kategori, från Torgny Lindgrens Västerbotten till Mikael Niemis Norrbotten, så Daniel Åberg ska ha en eloge för att han använder sig av detta litterära landskap och placerar in en thriller i det istället. Den norrbottniska glesbygden blir inte bara en kuliss utan landskapet lever och som läsare får man känslan av att det är en trakt som författaren är väl förtrogen med och han lämnar inte några glipor i illusionen.”

Sågningen som Gefle Dagblad gav Dannyboy & kärleken för 16 år sedan är härmed förlåten. Det var väl på tiden.

På tal om Gästrikland är jag faktiskt på väg ner dit i detta nu, ska hjälpa min mamma att flytta till ny lägenhet. I dessa snösmockornas tider längs Norrlandskusten med inställda eller gravt försenade nattåg var och varannan dag (för att inte tala om det där med risk för coronasmitta i trånga miljöer) har jag valt att bila ner, och tog det till och med så pass lugnt att jag delade upp resan och sov över på hotell i Örnsköldsvik, ska strax rulla vidare söderut. Tog en promenad genom den centrala staden i går kväll efter ankomst, försökte minnas var vi egentligen bodde när jag var här å TT:s vägnar på Melodifestivalsturnén 2007, men kunde inte för mitt liv komma på vilket av hotellen det var. Så slog det mig att jag redan då, för fjorton år sedan, hade grava problem med att minnas Örnsköldsvik, vilket jag dokumenterade i ett av den här bloggens mest böljande och längsta inlägg.

Undrar om jag någonsin kommer att skriva så där igen. Antagligen inte, även om jag kan sakna det.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.

Tretton timmar kvar

Vi har spenderat veckan i Stockholm och Gästrikland, inledningsvis tre nätter i huvudstaden, sedan två hos mamma i Sandviken och avslutningsvis en hos min ena syster i Gävle. Intensiva, barnfyllda dagar, med en kväll vuxet umgänge insprängt någonstans i mitten.

Och nu nattåg norrut, sittplatser i fjorton timmar. En knapp timme efter avgången från Gävle, när vi blickade ut genom fönstret över tomheten vid tågstationen i Söderhamn, muttrade Ejda: Ååh, är inte det här tråkiga tåget framme snart?!

Kämpa Daniel.

Lite om den norrländska självständigheten och Kit

Intressanta (och långa!) texter på Kit.se de senaste dagarna om Norrland, där bland annat en opinionsundersökning beställts från Novus och som ger vid handen det smått sensationella resultatet att det i landets fyra nordligaste län i nuläget finns ett stöd för norrländsk självständighet. På frågan Om det var folkomröstning idag om Norrlands självständighet, skulle du då rösta för eller emot ett självständigt Norrland? svarade 41 procent att de var för, 39 procent emot och 19 procent att de inte visste.

Vad som sedan följde får sägas vara lite symptomatiskt: Ingenting.

Eller jo, nu är jag lite orättvis. SVT gjorde faktiskt en rewrite och följde upp med ett par andra artiklar plus att några medier i mellersta Norrland skrev lite, men i övrigt har det varit tyst, jag har till exempel inte sett någon nämna det här uppe.

När jag själv delade artikeln om opinionsundersökningen på Facebook fick jag en ynka tumme upp, och två putslustiga kommentarer. Frågan tas helt enkelt inte på allvar.

Nu ska så klart inte allt för stora växlar dras på den där undersökningen, den största bristen den har anges i själva texten – frågan har inte på allvar debatterats, för- och nackdelar har inte stötts och blötts och när eller om så sker är det möjligt att resultatet ser annorlunda ut.

Att underkänna undersökningen på grund av att Gävleborgs län inte togs med i undersökningen så som en statsvetare gör i SVT:s sidoartikel, är dock att göra det lite enkelt för sig. Kit valde att enbart begränsa undersökningen till de fyra nordligaste länen eftersom det är vad den svenska regeringen anser ska vara Norrland framöver enligt den statliga Indelningskommitténs senaste förslag, där Norrlands län föreslås bestå av dagens Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och dagens Gävleborgs län (som sedan 1500-talet räknats till landsdelen Norrland) i stället föreslås ingå i det som ska bli Svealands län.

Borde Norrland – vad vi nu väljer att lägga i begreppet – bli självständigt? Nej, med den kunskap jag har i dagsläget tycker jag inte det. Men jag anser absolut att frågeställningen bör börja tas på allvar och inte skämtas bort.

Hej då farfar

Vi begravde min farfar i dag, han somnade in 96 år gammal för några veckor sedan i Årsunda, platsen en mil söder om Sandviken där min pappa växte upp och dit farfar återvände på ålderns höst efter uppåt ett kvartssekel i Gävle.

Det var en fin, enkel ceremoni i Årsunda kyrka, som är en av de vackrare kyrkorna i Gästrikland med anor från tidig medeltid.

Tage hann träffa min farfar fyra eller fem gånger, Ejda däremot bara en. När vi var där och hälsade på honom julen 2014, och jag anade att det kanske inte skulle hinna bli fler träffar med tanke på hur sporadiskt vi besöker Gästrikland, kom jag på precis när vi skulle gå att jag ville fånga dem på samma bild åtminstone en gång.

Fotot, som tyvärr inte är tillgängligt i min mobil utan enbart i en dator uppe i Vittangi, är därför en något suddig historia där Ejda står i farfars hall med vinterjacka på och en mössa med öronlapparna på svaj, och farfar sitter i sin soffa långt bort i bakgrunden, tittandes åt ett annat håll. Knappast ett foto att rama in, men i alla fall ett fint minne.

Från ovan

Strejken är över, jag kunde flyga mot Kiruna enligt ordinarie plan. Vädret var nästan klart och efter att vi lyft i sydlig riktning och vänt nosen norrut gick det tydligt att se landskapet, E4:an som med svaga svängar tar sig mot Uppsala, vi flög rakt över staden och från min fönsterplats på planets vänstra sida såg jag de västra delarna, urskiljde Flogsta och Stenhagen innan vi svängde något åt nordost, 272:an som for iväg mot Gästriklands sydliga spets vid Gysinge, gamla E4:an som nu bara är en anonym länsväg, nya E4:an som bredbent fyrfiligt tar för sig över de mer glesbefolkade trakterna strax öster om det pärlband av samhällen som den gamla Europavägen gick längs med. Hur den nya och den gamla vägen stundtals är brett isär, stundtals så nära varandra att man bör kunna se mellan dem, allt tydligt åskådliggjort från skyn. Och 272:an som försvann i fjärran i takt med att vår rutt gick ut mot kusten och i höjd med vad jag tror var Älvkarleby tog oss ut över Bottenviken och gjorde Gävle och Sandviken där strax ovanför till avlägsna bebyggelser jag bara kunde skönja konturerna av.

Jag saknar de där vägarna. Det har inte direkt med flytten norrut att göra, jag åkte dem sällan även under de många åren i Stockholm, det var främst under Uppsalatiden vi frekventerade dem var och varannan vecka, men det är ändå så tydligt när jag flyger över dem och kan namnge ställe efter ställe och känner stråken med sådan självklarhet – det är mina platser.

Gästrikland i första hand och norra Uppland i andra hand kommer alltid att vara platserna jag förstår. Jag har svårt att förklara det bättre.

Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.

Gästrikeliv

Tredje och sista kvällen i Sandviken. Tage jobbar på sin fotomodellsmin och bygger lego, Ejda är Ejda (det vill säga lever rövare) och det har snöat ett par decimeter under kvällen, vilket fick min tänkta joggingrunda att … ja, snöa inne.

IMG_9721.JPG

2 500 tecken skrivna i går kväll och på förmiddagen i dag. Det här kommer att bli en mobilroman.

Årets första resa

Vi tog flyget ner till Arlanda, tåg till Gävle, byte, tåg till Sandviken. Och vilken resa, jag är som en urkramad trasa när nu barnen äntligen somnat in för dagen, en i soffan och en i sin farmors säng. Ejda Ejda Ejda, du vet då hur man jagar livet ur sin far. Så liten kropp, så många kilometer i benen.

Fint var att hon så snabbt kom in i leken och tilliten till sin farmor, trots att de inte setts sedan i … augusti? Tage är ju en helt annan femma, han har tydliga minnen av henne men Ejdas tjugoenmånadershjärna är väl lite mer åt guldfiskhållet när det kommer till långtidsminnet, och hon brukar kunna vara rätt reserverad mot människor hon inte är väl bekant med. Men det gick fint nästan direkt.

Boken då? De 1100 tecknen per dag? Tja, jag är kommen åtta dagar in på det nya året inte uppe i 8800 tecken, men i alla fall i cirka 5000, vilket väl får anses okej med tanke på att allt hittills skrivits på mobilen under stulna vardagsstunder. Ett par riktiga datorsittningar och jag torde kunna ligga på plus.