Etikett: friluftsliv

Lekplatser vi minns

Om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle spendera större delen av 2011 i en lekpark skulle jag ha sagt att han/hon var galen.

Eller, nej, inte galen, det var ju inte som att jag gick runt och var övertygad om att jag aldrig skulle skaffa familj, det hoppades jag nog ändå, även om det hela verkade väldigt diffust. Abstrakt. Skilt från den verklighet jag levde i.

Men lekparker alltså, eller parklekar som det av någon bakvänd anledning heter officiellt. Södermalm är snart kartlagt på samma sätt som vi lade Friedrichshains alla otaliga Kinderspielplatz under oss i somras, Tage och jag. I och med dagens besök i den rätt oansenliga lekplatsen i Tantolunden, som dock har som viktig bonus att alla tåg som lämnar Stockholm på väg söderut passerar precis bredvid, har vi nog täckt in öns alla större faciliteter.

Det är underliga ställen, dessa lekplatser. Innan man har egna barn är de ickeplatser man passerar förbi utan att reflektera över, tanken skulle aldrig ha slagit mig att besöka en lekpark om inte Tage fanns, faktum är väl att det är bäst så, för män utan tillhörande barn i parklekar – nja, låt oss bara säga att det inte anses sunt.

I min gamla lägenhet vid Odenplan fanns två dagis – förlåt förskolor – med tillhörande mindre lekplats på innergården. Jag passerade den där lekplatsen dagligen i nästan sju års tid, jag noterade så klart att den fanns där, men jag tittade aldrig på den, ansåg den aldrig vara del av min värld.

Och nu framlever jag mina dagar på dem. Konstigt det där.

Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

Nördkollo, år tre.

Vi är på Tjärö för Swedish Social Web Camp, mer känt som SSWC, för tredje året i följd. Efter fjolårets stugboende, då jag även höll i en egen session, har vi i år återgått till rötterna och bor i tält. Tage har skött sig över förväntan, han är nog den som har sovit bäst i vårt lilla krypin, medan hans föräldrar har vänt och vridit på sig varv efter varv. Men å andra sidan har han ju klivit upp strax efter klockan fem båda gryningarna, så att vi haft svårt att sova gör ju inget.

I går var TV4 på plats och gjorde ett inslag om nördkollot. Jag vet ärligt talat inte om det sändes i riksupplagan eller bara i lokalsändningarna i Blekinge, men här är hur som helst inslaget inbäddat. Tage hänger med får och undersöker den tekniska utrustningen. Ungefär som vanligt, med andra ord.

Webbn%C3%B6rdar%20intar%20Tj%C3%A4r%C3%B6%20f%C3%B6r%20hajk

Två nätter i tält får dock räcka. Framåt seneftermiddagen tar vi båten till fastlandet och hyrbilen till Köpenhamn, och sover på hotell till på söndag, innan vi flyger tillbaka till Berlin på eftermiddagen. Någon måtta på frilutslivet får det vara.

10,3 FTW!

Det finns massvis jag borde göra som jag kanske inte gör, men en sak som jag verkligen gör här nere i Berlin är att försöka ta tag i mitt springande. I går kväll blev det personligt rekord – inte hastighetsmässigt för där står jag och stampar konstant runt sex minuter per kilometer vilket inte är något att skryta med – men väl med längden. 10,3 kilometer är det längsta jag sprungit i ett sträck någonsin, förutsatt att inte det milspår jag vid två-tre tillfällen tog mig runt vid Hellasgården sommaren 2003 (min historiskt sätt bästa löparsommar) var felmätt. Ja, eller att Midnattsloppet var felmätt i augusti samma år.

Åh, jag minns den där löparsommaren. Var tredje dag sprang jag cirka sex kilometer genom att springa längs Årstavikens södra sida fram till Liljeholmen och tillbaka, det här var min sista sommar vid Gullmarsplan, jag hade en etta med kokvrå precis på ”fel” sida om gränsen till Årsta, vilket gjorde att jag kände mig som en närförortsbo vilket jag av någon anledning inte riktigt tyckte att Gullmarsplan kändes som. Det var en väldigt varm sommar, flera gånger när jag sprang höll jag på att krokna av hettan, och det var även därför jag tog mig för att vid några tillfällen cykla bort till Hellasgården i Nackareservatet där jag efter genomförd springtur tog mig ett dopp i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen. Min första iPod köpte jag i januari 2004 under ett New York-besök, så medföljare på de här springturerna var en vitblå mp3-spelare av usb-minneskaraktär vars namn jag har glömt. Den rymde 32 megabyte, vilket motsvarade åtta eller möjligen nio låtar beroende på längd och komprimeringsgrad. Jag brukade inte riktigt hinna hem igen innan spelaren hade gått varvet runt, vill jag minnas. När jag sprang milspåret vid Hellasgården bör jag dock ha kört låtarna två varv.

Hm. Undrar om den där spelaren finns kvar någonstans. Jag skulle verkligen vilja se vilka låtar som finns sparade på den, jag minns att jag inte brukade byta ut dem särskilt ofta, kom alltid på att jag skulle färska upp spellistan lagom tills jag var på väg ut, och då fick det anstå till nästa runda, då proceduren upprepades.

Löparsommaren 2003 fick sitt abrupta slut i och med Midnattsloppet. Jag hade som målsättning att lyckas springa på under en timme, men jag rycktes med av tempot och stämningen i den vackra sensommarkvällen och kom i mål på strax över 53 minuter, efter att ha spurtat mig till blodsmak i munnen längs hela sträckningen på Hornsgatan. Dagen efter var jag död av trötthet, på måndagsmorgonen vaknade jag med hög feber och sedan led jag av grav förkylning och jävligheter i nästan två veckor. Löpningen blev sig aldrig lik igen.

Oj då. Tänkte ju egentligen bara skriva några rader om att det har gått ganska bra med löpningen i sommar och posta en skärmdump från min rekordsträcka i går kväll. Oh well, se resten som bonusinfo.

Femton år senare

När jag var 21 år gammal köpte jag för första gången hem alkohol vars syfte var att stå i kylskåpet i väntan på att jag någon kväll kanske skulle bli lite sugen på att ta en drink. Missförstå mig inte, jag var vid den här tiden en så frekvent besökare på Systembolaget som låg på Skolgatan i Uppsala att jag en gång fick oroliga bannor av en kassörska jag råkat hamna framför någon gång för mycket, men jag hade aldrig köpt alkohol för att ha hemma. Det var alltid punktinsatser, en kvarting Star gin till förfesten före Piraya på Östgöta eller tolv öl till festen i Svartbäcken, alkohol som köptes in för stunden, ämnad att förtäras samma kväll.

Ja, även jag tycker för den delen att det i dag låter väldigt mastigt med en kvarting sprit till en förfest – särskilt med tanke på att jag när jag anlänt till Piraya troligen drack ett par vodka lime samt någon stor stark också – men det var helt ärligt de mängderna vi drack vid den här tiden. Jag minns att de något mer förfinade infödda Uppsalabor vi stundom umgicks med tyckte att vi var lite … burdusa när vi dök upp på förfesterna med spritflaskor och pet-läsk i våra kassar samtidigt som de sippade rödvin, men hey, det var de som gick ut i nattlivet med rödvinsfläckade tänder och läppar, inte vi.

Hur som helst.

Av någon anledning köpte jag en flaska Campari som skulle stå i kylskåpet. När den rätta stunden inföll skulle jag hälla upp en försvarlig men på intet sätt grotesk mängd av den röda vätskan i ett glas med isbitar i, och toppa med apelsinjuice och möjligen en citronskiva om det skulle råka finnas hemma. Sedan skulle jag sätta mig i soffan och dricka, enbart för att det var gott. Det var en väldigt vuxen och främmande känsla.

Jag minns det här mycket tydligt. Vad jag däremot inte har den blekaste förnimmelse av, är om jag någon gång förverkligade mitt vuxna drickande. Troligen inte. Sannolikheten är betydligt större att jag någon kväll när en fest infunnit sig efter att Systembolaget hunnit stänga ryckte åt mig flaskan, äntrade cykeln och lämnade min och min vän Jonas lägenhet i Flogsta för en förfest i någon mer central del av staden.

Sedan den här Campariincidenten, som bör ha inträffat 1996, har jag aldrig ägt en Campariflaska igen. Förrän i går kväll.

För när vi stod på Kaiser’s vid Warschauer Straße för att köpa barnmat efter en dag i Kreuzberg med en helt annan Jonas, drabbades jag åter av Camparidjävulen. Jag lämnade barnmatsgången och stegade mot spritavdelningen som hade jag aldrig gjort annat, ryckte åt mig en 75:a Campari och gick mot kassan. Tage som i sin vagn satt och pillade med sina fötter i godan ro torde aldrig ens ha hunnit fatta vad som hände under omvägen.

När solen gått ner, sonen somnat in och lugnet lagt sig över balkongen, var det så äntligen dags att förverkliga drömmen. Campari, apelsinjuice och tre isbitar i ett tvättäkta Ikeaglas.

Det tog bara femton år.

Vägs ände

Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.

Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?

Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.

Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.