Förläggareföreningen-arkiv

Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Krönika: Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla med Augustpriset!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 27 oktober.

——

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. Och som vanligt infinner sig en fråga i mitt huvud – är det inte dags att bredda priset och ge fler chansen?

Jag syftar på kategorierna. När Augustpriset för första gången delades ut 1989 av Svenska Förläggareföreningen fanns endast ett pris, som kort och gott gick till ”årets bok”. 1992 ändrades detta, och vi fick årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbock och årets svenska barn- och ungdomsbok, en ordning som sedan inte ruckats på 30 år. Inte ens prissumman har ändrats, då som nu är den 100 000 kronor.

Men varför ändra? Jag ser två skäl.

Det första är att vissa sorters litteratur har förtvivlat svårt att hävda sig. I den skönlitterära klassen trängs exempelvis lyriken med de breda romanerna. Nu har det visserligen slumpat sig så att poesin knipit två statyetter på sistone genom Linnea Axelssons Aednan 2018 och Marit Kaplas Osebol 2019 vilket saboterar min tes en smula, men innan dess hade bara ett enda lyriskt verk plockat hem priset i dess historia – 1996 då Tomas Tranströmer fick det för Sorgegondolen. Trots att det ofta återfinns två diktsamlingar bland de sex nominerade – i år Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm – så är det i regel romanerna av traditionellt snitt som tilldelas statyetten.

I barn- och ungdomsklassen är läget snarlikt. Här är spannet extremt brett – bilderböcker riktade till ålderskategorin 0-3 år ställs mot unga vuxna-titlar som i språklig mognad kan ligga nog så nära verken som nomineras i den skönlitterära klassen. I slutänden är det också oftast böckerna som touchar den ”vanliga” romanen och har de högre åldrarna som målgrupp som tilldelas priset.

Att poesin och bilderböckerna ofta ratas när en vinnare ska koras är alltså det ena skälet. Det andra är att jag tror att priset som sådant skulle tjäna på att breddas. Visst går det att argumentera för att en utmärkelse blir mer prestigefull om den är riktigt svår att få, men i ett läge där litteraturen får allt tuffare konkurrens med att synas i bruset behövs starka varumärken, och Augustpriset är det klarast lysande varumärket som bokbranschen har för svensk litteratur. Fem statyetter i stället för tre, där skönlitteraturen och poesin separeras och en barnklass och en ungdomsklass skapas, skulle öka prisets synlighet och på intet sätt urvattna dess status.

Dessutom skulle de nominerade bli fler, ett faktum man också skulle kunna bli bättre på att lyfta fram. I vissa prissammanhang är en nominering en vinst i sig, att vara en Oscarsnominerad skådespelare är nästan lika fint som att vara en Oscarsvinnande sådan. Människor vet att konkurrensen är hård på toppen och att fel film faktiskt vinner ibland, och förstår att en nominering är kvalitetsstämpel nog. Förläggareföreningen har de senaste åren blivit bättre på att lyfta författare redan på nomineringsstadiet, men det finns betydligt mer att göra, inte minst när det gäller samarbete med bokhandlarföreningen för att synliggöra de nominerade titlarna i bokhandeln.

Fast har de råd att utöka kategorierna? Till skillnad från i filmvärlden där vinnarna bara får en statyett och en klapp på axeln ingår ju en rejäl penningsumma när en författare tilldelas ett Augustpris. Ja, men faktum är att för varje år som går blir det billigare för Förläggareföreningen att dela ut Augustpriset, eftersom prissumman aldrig har justerats upp i takt med inflationen.

Faktiskt spelar denna omständighet mig helt i händerna. När den nuvarande ordningen med tre pristagare infördes 1992 fick precis som nu varje pristagare 100 000 kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar detta 165 000 kronor. Multiplicerar vi det med tre kategorier, får vi med lite avrundning 500 000 kronor. Det faktiska värdet på prissumman för tre kategorier år 1992 motsvarar alltså vad det skulle kosta att dela ut fem priser nu, förutsatt att prissummorna inte höjs.

Kom igen nu Förläggareföreningen, var inte så snåla.

Fotnot: Även fackboksklassen spretar, men där ryms så många olika sorters titlar att det är svårt att enkelt se hur den skulle delas utan att kategorierna blev väldigt många. Därför nöjer jag mig med de övriga två.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

Hur länge håller kärleken till pappersboken?

Lång och intressant analys av Sölve Dahlgren på Boktugg i dag, om hur man ska tolka statistiken från Förläggareföringen som kom häromdagen gällande de digitala intäkterna för de svenska förlagen. Statistiken ger ingen entydig bild av läget och är heller inte heltäckande då allt fler köper böcker digitalt från förlag och marknader som inte ingår i statistikunderlaget, men det betyder så klart inte att siffrorna är ointressanta.

Nu var det dock inte siffrorna jag tänkte citera, utan följande stycke som kommer rätt långt ner i texten:

De senaste veckorna har jag roat mig med att prata med folk i branschen och folk utanför branschen. Låt vara att jag pratat med folk utanför som är rätt digitala, de flesta av våra kontorsgrannar jobbar med ehandel.

Ska vi förenkla det?

• Bokhandlare: Nja, visst kommer kanske nätbokhandeln att ta lite andelar till, men då mest från varuhusen. Men digitala böcker? Nej, de går ju inte att slå in och ge bort som presenter? Det är skillnad på musik och film.

• Förlag: Jo, det är klart att streaming blir viktigare och viktigare. Men det är ju så dåligt betalt. Och det är fortfarande pappersböcker som dominerar intäkterna. När 85% av intäkterna kommer från fysiska böcker så måste vi lägga lika stor fokus där.

• Läsarna: Jag har rensat ut det mesta av mina gamla böcker i bokhyllan och jag har inte köpt en pappersbok på två år. Jag har ju Storytel och Kindle.

Nu överdrev jag kanske lite på den sista. Alla läsare är inte så digitala. Ännu.

För mitt intryck och min slutsats blir denna väldigt konkreta: Det finns inga rationella skäl för att välja en fysisk bok före en digital bok år 2017. Alltså återstår endast de emotionella skälen.

Som han själv skriver, han överdriver. Men jag tvivlar samtidigt inte ett ögonblick på att det ryms en sanning som kommer att bli allt viktigare här. Jag tror att det finns en uppenbar risk att vi kommer att hamna i en situation där bokhandlare, traditionella förlag och inte minst kulturredaktioner hamnar i osynk med hur den breda publiken tar till sig litteratur. Jag har tänkt på det här rätt mycket det senaste året, då jag flera gånger slagits av hur totalt ovetande många av dem som anser sig vara litteraturinitierade är av den frammarsch som de digitala litteraturtjänsterna gjort de senaste åren. Kärleken till boken som fysiskt föremål är hos många inom branschen så stark att det skapas en bild av att det är så för alla.

Jag ska fördjupa mig i det här någon gång framöver, just nu finns dock tyvärr inte tid.

Digitalmomsen på väg ned

Mycket pekar nu på att den digitala bokmomsen nästa år sänks från 25 till 6 procent, efter nästan ett decenniums gnissel från bokbranschen gällande det skeva i att fysiska böcker sedan år 2002 har 6 procents moms, medan digitala har full momssats på 25 procent.

Det är på Dagens Nyheters debattsida som finansministern och kulturministern berättar om avsikten att få ner momsen, efter att EU-kommissionen i slutet av 2016 lade ett förslag om att medlemsländerna själva ska få besluta om momssatsen på digitala produkter. Om detta under 2017 blir lag, väntas Sverige ändra reglerna nästa år.

Det här är så klart jättebra. Undrar dock om inte Svenska Förläggareföreningen – som länge lobbat för det här (på sätt jag flera gånger varit rätt kritisk till) – lite grann känner sig negligerade, då det i Magdalena Anderssons och Alice Bah Kuhnkes artikel nästan enbart fokuseras på effekten det här väntas få på tidningsmarknaden. Att det även gäller digitala böcker nämns inte så mycket mer än i ett par bisatser.

Nåväl, det är resultatet som räknas. Billigare digitalböcker att vänta! Troligen.

Hurra Augustpriset – ni vinner! Eller kämpar i alla fall väl.

För fyra år sedan skrev jag ett uppmärksammat inlägg kallat Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender, där jag uttryckte oro för att Förläggareföreningen höll på att slarva bort Augustpriset, att det mediala intresset gick nedåt och att det fanns så oändligt mycket mer de skulle kunna göra för att lyfta intresset redan under nomineringsfasen, så att det inte bara blir en skjuts för (den skönlitterära) vinnaren utan även för de övriga 17 nominerade samt även den svenska bokbranschen i stort.

Nu vill jag inte ta åt mig någon direkt ära i ärendet (men någon typ av påverkan tror jag ändå att det hade, särskilt efter att Svensk Bokhandels Tove Leffler med utgångspunkt i mitt inlägg tog kritiken vidare) men det är hur som helst mycket glädjande att nu se samt läsa att arrangörerna faktiskt har tagit sig i kragen och jobbat hårt med att göra Augustpriset till mer än en sluten branschgala en måndagskväll i slutet av november, och i stället försöker lyfta det till något som gynnar såväl den svenska litteraturen i stort som bokhandeln.

I nya numret av Svensk Bokhandel pekas på att man nu börjar tala om en nomineringseffekt – så klart inte alls lika tydlig som den enorma försäljningsökning de slutliga mottagarna av priset får uppleva – men ändå att det går iväg ett antal tusen exemplar extra även av de titlar som ”bara” nomineras. Och det är inga grejer som kräver en examen i rymdteknik för att få till heller – evenemang som exponerar de nominerade på olika sätt, och enkelt marknadsföringsmaterial som Augustpriset erbjuder bokhandeln att använda sig av för att skylta med titlarna. Svårare än så behöver det kanske inte vara.

”De har jobbat hårt för att det inte ska bli ’the winner takes it all’. Förut hände ingenting när en bok nominerades, nu har vi fått trycka till alla våra nominerade böcker”, säger Norstedts publicistiska chef Susanna Romanus i Svensk Bokhandels artikel, och Bonnierförlagens försäljningsdirektör Göran Wiberg är inne på samma linje: ”Nu ger nomineringar en rejäl försäljningsskjuts. Både Karin Johannisson och Karin Bojs hade sålt bra innan, 5000–6000 exemplar. Nu är de uppe i 8000–10000”.

Jag tycker i och för sig fortfarande att Augustprisets egna sajt känns väldigt statisk och sluten – det går att göra mycket mer där för att exponera de böcker samt författare som nominerats – men det går åtminstone numera att följa utdelningen live via en webbsändning på sajtens startsida, och klickar man sig vidare kan man hitta en del Youtubeklipp från de samtal som hölls med de nominerade under ledning av Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm efter att nomineringarna presenterats.

Sändningen från Augustgalan börjar 17.30 i dag. Mitt i middagskaoset här hemma, men det är väl just för sådana här tillfällen man har en köksipad fäst med självhäftande kardborreband på kylskåpsdörren?

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Bokhistoriker kritiserar Bokvalet

Angående den pågående kampanjen Bokvalet med syfte att få ner den digitala bokmomsen till samma nivå som för fysiska böcker så levererar Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria vid Lunds universitet, en rejäl sågning av förslaget i dagens Sydsvenskan. Lundblad menar att det vore ett misstag att undanta ännu ett område från den ordinarie momssatsen, särskilt med tanke på att sänkningen av fysiska böckers moms från 25 till 6 procents moms år 2002 inte gav de läsfrämjande effekter som var målet:

Huvudsyftet med momssänkningen var att bokpriserna skulle sjunka och att folk, och helst de som inte brukar läsa, därmed skulle börja läsa mer. Men bokpriserna sjönk inte så mycket som de borde ha gjort. Vilka tjänade, och tjänar fortfarande mest på det? Jo, de förlag som ger ut titlar i stora upplagor. Åren efter sänkningen exploderade den svenska kriminallitteraturutgivningen och bestsellers hör definitivt till de böcker som fått störst del av det statliga stöd den sänkta momsen på böcker finanspolitiskt sett utgör. Det kan man kalla dumt. Säkert hade upplagorna gått åt som smör i solsken även om folk fått betala ett par kronor mer per pocket, pengar som hade gjort större nytta inom exempelvis bibliotek och skola.

Texten är väl värd att läsa i sin helhet.

Ja till samma moms på alla böcker. Nja till kampanjen Bokvalet.

Så har då Förläggareföreningens kampanj för att få bokmomsen på digitala böcker sänkt inletts på riktigt, efter tjuvstarten för några veckor sedan. Sajten Bokvalet är lanserad, det bjuds på en lista med författare som skrivit på uppropet och ligger en del ljudklipp uppe där kända ljudboksinläsare förklarar att det är fel att straffa digitala böcker med högre moms än tryckta.

Konstigt nog består kampanjsajten i princip inte av något mer, i stället upprepas samma kärnbudskap ett tiotal gånger när man scrollar nedåt, och ungefär lika många gånger dyker dela-knapparna upp så att man ska kunna sprida budskapet på Facebook, Twitter och Linkedin.

Och innan jag börjar med mina om och men som så klart kommer, vill jag få följande sagt: Jag sympatiserar med grundtanken för den här kampanjen, jag tycker att det är rimligt att litteratur beläggs med samma momssats oavsett vilken form den intas i.

Men. Jag tycker verkligen att det är trist att kampanjen är så extremt tom på verkligt innehåll. Visst förstår jag syftet med att hålla krångligheterna nere, men att man ska behöva scrolla igenom nästan hela sajten, och därefter klicka sig vidare till en pdf för att ens få lite information om varför momssatserna är olika, det känns väl förenklande. Ingenstans på själva huvudsajten nämns att det är EU-regler som ligger bakom det här och inte griniga svenska politiker som vägrar förstå att framtiden är digital.

Därtill känns den lilla uns av fakta som presenteras på startsidan rätt tendentiös. Bredvid en illustration av hur massiv den digitala bokmomsen är jämfört med den på fysiska böcker har en graf placerats som visar hur bokläsning bland unga har sjunkit de senaste 20 åren. Ska det tolkas som att det är den höga e-boksmomsens fel att de unga inte läser längre? Det är ju rent nys, om momsen vore skurken borde kurvan ha vänt uppåt år 2002 då sänkningen av den vanliga bokmomsen från 25 till 6 procent ägde rum. Men så skedde inte, bokläsningen fortsatte att stadigt tappa mark. Det här är så klart ett jättebekymmer inte bara för bokbranschen utan på sikt för hela det demokratiska samhällsbygget skulle jag vilja påstå, och att då försöka få frågan om digital bokmoms att åka snålskjuts på den oroande utvecklingen – nej, det känns billigt.

Vill man vara välvillig gällande intentionen de haft med att sammankoppla dessa uppgifter kan man kanske tolka det som att tanken är att sänkt digitalboksmoms kan hejda den här utvecklingen – men som sagt, inget hände vid den stora momssänkningen 2002, och den nedåtgående trenden för bokläsning har pågått åtminstone sedan första halvan av 1990-talet (och berör hela befolkningen, inte bara unga), så anledningarna till varför vi läser allt mindre har helt andra orsaker.

Att uppgiften om att det här egentligen är en EU-fråga så uppenbart tonats ner för att förenkla känns dessutom extra konstig då kampanjens syfte är att påverka svenska EU-politiker att agera mer kraftfullt i frågan nere i EU-korridorerna. Är det då inte rimligt att man upplyser de som ställer upp och sprider kampanjens budskap i sociala medier om hur det ligger till?

Kampanj för sänkt e-boksmoms på gång

DN och SVT rapporterar i dag att Förläggareföreningen ämnar dra igång en kampanj för att få EU att tänka om gällande e-boksmomsen. 200 personer – författare, skådespelare och förläggare – ska hittills ha skrivit på för kampanjen, som ska starta den 11 juni. Målet är att få svenska EU-politiker på plats i Bryssel att börja jobba aktivt för att få unionen att överge tanken på att digitala tjänster måste ha full moms som i dag. Branschen vill i Sverige kunna sänka e-boksmomsen från 25 till 6 procent, som är den momssats som gäller här för fysiska pappers- samt ljudböcker sedan 2002.

Lite bakvänt kan jag tycka, att gå ut i media och berätta om en kampanj som ska starta om två veckor. Känns som att det finns risk att de stjäl sitt eget momentum eller vad man ska säga, nu lär ju alla medier haka på och skriva om det här i dag i någon form, hur pass intresserade är de då att skriva om det igen om ett par veckor när det drar igång?

Oh well, jag önskar dem all lycka, även om jag personligen tycker att differentierade momssatser överlag bara leder till byråkratiskt krångel och gränsdragningsproblematik.

Och ärligt talat – har inte den svenska bokbranschen snöat in lite väl hårt på det här med momsen gällande e-böcker? Är det verkligen bara slutpriset gentemot kund som är problemet till att e-böcker inte tar fart i Sverige? Jag blir mindre och mindre övertygad om det.

———

Jag har skrivit om det här med e-boksmoms 712 gånger på bloggen genom åren, känns det som. Senast var förra månaden, då jag även försökte mig på att förklara varför EU anser att tryckta och digitala böcker inte är samma sak.

——

UPPDATERING: Även Svensk Bokhandel skriver (bakom betalvägg), och till dem beskriver Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder kampanjen så här: Det är en digital kampanj. Det första steget är uppropet, det kommer att lanseras den 11 juni, och då kommer även särskilt paketerad information om frågan så att man förstår den i ett större sammanhang.

Ända in i kaklet nu, Augustpriset!

Jag var inne på det redan när nomineringarna presenterades, men oj vad mycket bättre Augustprisets sajt blivit jämfört med tidigare år! Jag har ju varit en av de tydligaste kritikerna till hur Förläggareföreningen hanterat priset tidigare år, men jag är den förste att lyfta på hatten när en ändring nu inträffat.

Men texterna från den pappersbilaga de distribuerade med Svenska Dagbladet i helgen, där de nominerade titlarna presenterades och ett antal av de nominerade författarna förts samman till intressanta samtal, varför har inte de också lagts upp? De lever ju på sajten bra mycket längre än i en annonsbilaga, vår åkte ner i pappersinsamlingen redan i morse.