Etikett: Författarförbundet

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Författaren har blivit med ny sajt

Författarförbundets tidning Författaren har fräschat upp sin sajt rejält i dagarna, fick jag mejl om häromdagen. Så här skrev tidningens chefredaktör Anders Rydell i mejlet:

– Vi har saknat en bra sida där vi kan publicera vårt journalistiska material som på så sätt kan komma många fler till del.

På Författaren är det tänkt att reportage, intervjuer, nyheter och krönikor återkommande ska publiceras.

– Vårt syfte har varit att skapa en så bra läsupplevelse som möjligt. Många av våra texter är långa och vi vill att medlemmar och andra läsare ska kunna stanna kvar och läsa länge.

Bland de färska texterna från pappersmagasinet som lagts upp hittills finns bland annat ett reportage om hur Författarsverige ska tackla coronapandemin, och en intervju med den alltid väldigt sympatiske författaren och överläkaren Christian Unge.

Jag ser inget hittills som tyder på att de kommer att publicera unikt webbmaterial, så för oss som får pappersmagasinet tillför kanske inte sajten så mycket, men för intresserade som inte är med i Författarförbundet kan den onekligen vara matnyttig.

Fast jo, viss nytta fyller så klart sajten även för mig, då den ger en enkel möjlighet att länka till texter som är värda att kommentera, något som tidigare saknats. Fint!

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet ”förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sina surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Stockholmare är de allihopa (åtminstone hälften)

En intressant detalj från helgens årsstämma på Författarförbundet var den lilla folder som delades ut och som visade var i landet förbundets medlemmar bor. Det visade sig att blott 4 procent är skrivna i Norrland, samtidigt som 52 procent av medlemmarna samsas i Stockholms län. De tre storstadslänen tillsammans slukar 77 procent av förbundets medlemmar.

Nu ger så klart inte siffrorna hela sanningen. Att vara en stark Norrlandsröst kräver nödvändigtvis inte att man bor i landsdelen – en så kraftigt norrländskt präglad författare som Torgny Lindgren bor sedan länge i Östergötland, bara för att ta ett exempel. Samtidigt är det självklart så att det visar på en slagsida inom författarkåren. Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.

IMG_8205

A cold day in heaven

Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.

Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gick ut i en debattartikel i SvD och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara ”slut” tills de tidigare låntagarna ”lämnat tillbaka” sina filer.

Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.

Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!

Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.

Missförstå mig inte, jag tror att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en rejäl dikeskörning.

Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?

Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.

I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.

Bara att skrida till verket och börja vara motvalls.

Biblioteksersättningen under press

Det blåser upp till strid om biblioteksersättningen. I en debattartikel i DN i helgen uttryckte Författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare sin oro inför de signaler de fått från regeringen, och i går var det ett inslag på Kulturnyheterna, där Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius manade till kamp. Exakt vad regeringen vill förändra är inte känt, och heller inte rent konkret att de ens tänker göra det, men som sagt, av formuleringar och antydningar går det att utläsa åt vilket håll vinden blåser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte gillar ersättningar vars storlek görs upp i slutna rum utan i stället föredrar att bidrag utbetalas, men som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa i gårdagens Kulturnyheterna, ett bidrag kan man ju sänka när det behagar.

Jag får erkänna att jag aldrig har funderat så mycket över den traditionella biblioteksersättningen, eftersom jag personligen ännu inte kommit i kontakt med den. Man måste komma över 2 000 utlån per år innan ersättning kommer i fråga, och den gränsen har mina böcker hittills inte nått. Ersättningen var år 2012 hur som helst 1,37 kronor per utlån, varav 81 öre går direkt till de utlånade författarna och resten går in i Författarfonden och blir till stipendier och pensioner.

Men även om jag inte personligen berörs finner jag regeringens inställning oerhört tröttsam. Dagens system fungerar – även om dagens ersättningsnivå skulle må bra av att höjas – så varför hålla på och fippla med biblioteksersättningen bara för sakens skull? Och jag trodde dessutom att vi hade en borgerlig regering, ska inte en sådan vara emot bidrag rent principiellt? Varför då införa nya?

Johanna L har också skrivit i ämnet på Bokhora i dag.

Takvåningen

Ser att det planeras för ett litteraturhus i Stockholm i Författarförbundets och Förläggareföreningens regi, och det låter ju tveklöst lovvärt. Men jag måste säga att det mest spektakulära med artikeln i DN är att de på kulturdelens förstasida, där de av romaner på ett fyndigt sätt byggt just ett sådant hus, valt att sätta min sju år gamla debutroman på den översta och därmed mest fashionabla våningen, direkt under snedtaket Mikael Niemi.

Nu är frågan – är inte DN medvetna om mitt avståndstagande från Författarförbundet (och Förläggareföreningen) efter att de i början av året gjort tummen upp till det vettlösa låt oss låtsas att e-böcker bara kan lånas ut ett exemplar i taget-förslaget? Eller har de månne varit så snillrika att de tänkt ett steg längre och insett att jag står på vänskaplig fot med Författarförbundets purfärske ordförande Gunnar Ardelius, och att jag kanske kan tänka mig att ändra min ståndpunkt ifall Författarförbundet efter ordförandebytet börjar tänka i lite mer nyanserade och rimliga banor?

Svaret får framtiden utvisa. Redan nu kan jag dock tipsa om att Gunnar har startat en blogg om sitt liv som förbundsordförande. Följ den vetja.

Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er.

I september skrev jag om de förhandlingar som pågick mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten gällande e-bokslån framöver. Ett idiotiskt förslag som ibland förs fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu har Författarförbundet gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och förordar just en sådan lösning. Tidigare har även Förläggareföreningen krävt det.

Författarförbundet kallar en sådan här lösning för ”tidsenlig” i artikeln. Det är helt sant – även på andra ställen i världen finns starka krafter som verkar för att internet ska regleras hårdare.

Jag undrar en sak – om ni nu driver linjen att e-böcker bör behandlas som fysiska böcker, ska ni inte börja kräva att samma fysiska lagar gäller även när de här e-böckerna säljs? Jag menar, om en bokhandel köper in fem exemplar av en inbunden bok och de säljer slut, så måste ju kunderna vänta tills nya exemplar kommit in innan de kan få sin bok.

Borde ni nu inte, i logikens namn, kräva att detsamma ska gälla även om kunden vill köpa en e-bok? Att Adlibris och Bokus köper in ett antal exemplar av varje e-bokstitel i förväg, och sedan får säga till kunderna att vänta tre arbetsdagar – den tid det skulle ta för nya böcker att anlända med fysisk frakt till en vanlig butik – innan de kan få köpa den?

Eller vill ni bara att fysiska lagar ska gälla i de fall där ni tror att det går att tjäna mer pengar på det?

——

Fick en fråga i kommentarerna varför Författarförbundet skulle vilja något annat än att se till sina medlemmars ekonomiska intressen, och ja, det är väl en berättigad fråga.

Ja, fackförbund har till uppgift att värna sina medlemmars inkomster. Men är det verkligen ett fackförbunds enda uppgift? Särskilt ett sådant speciellt förbund som det som representerar författarkåren? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att de bör verka för ett förslag som begränsar bibliotekens frihet, och minskar deras redan allt mer marginaliserade roll i samhället. Har du råd att köpa boken så ges du obegränsad tillgång, vill du nyttja biblioteket måste du ställa dig i kö. Så länge det bara fanns pappersböcker var det svårt att komma undan den situationen, men nu har vi en verklighet där en annan lösning faktiskt är praktiskt genomförbar – vi har chansen att sprida det skrivna ordet på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Men nej, då ska vi låtsas som att inget har förändrats och hitta på att filer existerar i exemplarform och kväsa den här unika möjligheten till att faktiskt förändra något på allvar.

Jag tycker att det är sorgligt att en organisation som representerar den svenska författarkåren går ut och aktivt pläderar för en sådan här inskränkning. Som författare skäms jag faktiskt.

——

Anders Mildner tänker för den delen ett steg längre, och skriver väldigt bra i samma fråga.