Romanen romanen romanen. Åh den svåra tredje romanen.
Fast nej, den är inte svårare än de andra. Det är bara det att jag försöker skriva den under svårare förhållanden. Mina första två romaner tillkom under perioder då jag var ensamstående, eller nja, sista tredjedelen av Vi har redan sagt hej då skrevs efter att jag träffat Johanna, men ändå. Jag hade inget mer än ett arbete och en liten hyreslägenhet att sköta, med eoner av fritid. När jag skrev Dannyboy & kärleken arbetade jag dessutom enligt ett skiftschema som gjorde att jag vartannat veckoslut hade fyra respektive fem dagars sammanhängande ledighet, och mina arbetsdagar började i regel klockan två på eftermiddagen. Eoner av ledig, skrivbar tid.
Och ändå tog det mig även då löjligt lång tid att få ihop böckerna.
Så att jag nu tragglar på i sakta mak och låter i princip allt annat komma före är egentligen inget annat än normalt förfarande. Och den här gången har jag ju också betydligt bättre laga förfall – hustru, två barn, villa och Volvo. En familj.
Villan och Volvon räknar jag väl dock inte till familjen, ska medges.
Men ändå stör det mig mer att det går långsamt den här gången. Som att jag känner att tiden är knapp. Inte så att jag tror att livet är på väg att rinna mig mellan fingrarna, men jag skulle ändå gärna vilja etablera mig som författare innan jag blir medelålders. Inte nödvändigtvis så att det börjar bära sig ekonomiskt att författa, det har jag inga direkta förhoppningar om, men så att jag kanske inför mig själv kan börja känna mig bekväm vid att definiera mig som författare lika väl som journalist. I dag skriver jag visserligen oftast att jag är både i presentationer, men jag känner mig inte som författare. Jag har mer att bevisa för mig själv innan jag når dit.
Det skulle jag vilja kunna göra. Och för att så ska ske måste nog den där förbannade tredje romanen bli klar.
Någon dag.
