Etikett: föräldraskap

Kan inte föräldrar bara sluta ge andra föräldrar ”goda råd”?

Hamnade i en diskussion på Facebook i går gällande den här recensionen i Aftonbladet av Isabella ”Blondinbella” Löwengrips bok Babyboost. Bakom en till synes rätt neutral yta och en del välvilliga ord lyckas recensenten Ida Therén ändå på det där ack så typiska i all välmening-sättet komma med insinuerande pikar om hur paret Löwengrip egentligen borde hantera sitt föräldraskap. Hade de bara använt ergonomisk bärsele eller bärsjal hade allt gått lättare, hade de bara idkat ”säker samsovning” hade nätterna blivit lättare, hade hon bara struntat i knipövningarna och i stället lyssnat på en expert på biomekanik hade kissbindan kunnat undvikas.

Och slutstycket, där recensenten kommenterar Isabella Löwengrips återgång till arbetslivet genom att utbrista förvånad inser jag att barnet bara är ett halvår – snacka om skuldbeläggning. Mig veterligen har barnet i fråga en pappa också.

Jag vill tillägga att jag själv inte har läst Babyboost, så jag vet inte i vilken utsträckning eller om alls som Isabella Löwengrip själv försöker pådyvla någon annan att hennes sätt att vara förälder på är det bästa – men kan vi inte bara rent generellt börja fokusera på att sköta våra egna föräldraskap i stället för att ständigt komma med goda råd gällande hur andra ska hantera sina?

Om mobildistraherade föräldrar

Jag tänker på Sandra Jakobs krönika i Helsingborgs Dagblad häromdagen, som bland annat Lisa Bjärbo skrev om i går, om det här med distraherade föräldrar som inte ser sina barn eftersom de är ständigt försjunkna i sina mobiltelefoner.

Jag är knappast bättre än någon annan i det avseendet, men samtidigt vägrar jag skriva under på de domedagsprofetior som verkar vilja göra gällande att det här är ett nytt beteende. Det här simundervisningstillfället som Sandra Jakob skriver om, där föräldrarna sitter på läktaren med sina blickar riktade mot mobilskärmarna i stället för sina barn – backa bandet femton år till tiden innan sms slog igenom – hade vi då haft föräldrar sittande vid den där bassängen med full uppmärksamhet på barnen? Jag är rätt säker på att svaret är nej. De hade suttit och läst i böcker, stickat, löst korsord eller kanske till och med pratat med andra föräldrar. Jag håller med om att det ser illa ut när i princip alla sitter och fipplar med en mobiltelefon, men jag tror att det som egentligen sticker i ögonen är att alla sitter och ägnar sig åt samma sak. Före smartphonens era hade det sett bättre ut, eftersom föräldrarnas förströelseaktiviteter varierade.

För nej, jag tror inte att föräldrar förr i tiden ägnade mer tid eller uppmärksamhet åt sina barn. Tvärtom – har barnen någonsin stått mer i fokus i familjers liv än i dag? Att föräldrar därför tar tillvara på de tidshål som naturligt uppstår i vardagen och tänker på något annat i några minuter ser jag inte som något negativt.

Ett minfält för halva befolkningen

Vår föräldrabok skapar små svallvågor i det svenskspråkiga Finland. Efter att en enligt mitt tycke fin intervju med oss publicerats i Hufvudstadsbladet blev en kvinna så arg att hon satte sig ner och skrev en upprörd insändare eftersom Johanna i intervjun har mage att påstå att det inte finns ett explicit unikt band mellan mamman och barnet under den första tiden i livet, utan att det här bandet lika gärna kan formas mellan pappan och barnet, eller för den delen någon annan vuxen som råkar vara barnets närmaste vårdgivare. Insändaren, där Johannas uttalande liknas vid fanatism, finns inte publicerad på nätet, men däremot har flera blogginlägg publicerats där den arga insändarskribenten får sina fiskar varma. Det längsta inlägget, skrivet av en doktorand i historia som till skillnad från insändarskribenten faktiskt kan backa upp sina påståenden med vetenskaplig forskning, är riktigt intressant läsning.

Sedan har några upprörts av Johannas uttalanden om amning också, vilket renderat flera andra arga blogginlägg.

Kan ett mönster synas? Ja, det är precis som vanligt när det gäller föräldraskap – mamman synas under lupp och (för)döms, ingen bryr sig om vad pappan har att säga. Och i de fall där det till och med egentligen handlar om pappan, är det ändå mamman som får ta smällarna.

Föräldraskap. Inte direkt jämlikt vad?

Tårar

Läser Julias fina text om när hon tvingas fatta ett beslut kring sin sjuka katt. Kommer till raderna om insomningen hos veterinären och kan inte hålla mig från att börja gråta trots att jag sitter på café och jobbar.

Projicering. Att jag ser mig själv och mitt barn framför mig när jag läser. Det här med att vara förälder alltså, så många känslor man inte vet var de ska ta vägen.