I år firar Vittangi 350 år som by. Grundandet sägs ha skett år 1673 då den från Pello bördige Henrik Mickelsson Kyrö slog sig ner vid älven tillsammans med sin familj. 1973 firades 300-årsjubileet med pompa och ståt och tal av landshövding och invigning av minnesstenen vid kyrkan, och nu har alltså ytterligare ett halvsekel gått.
Riktigt så flådigt som 300-firandet blir inte 350-årsjubileet, men med start på fredag anordnas en hel del evenemang i dagarna tre, varav jag deltar som medarrangör på några. På fredagskvällen anordnar vi en film- och konsertkväll på Folkets Hus där jag ska vara samtalsledare, och på lördagen modererar jag samt deltar i ett författarsamtal på församlingshemmet, beläget bokstavligen ett stenkast från mitt hem (cirka trettio meter från knuten av vårt hus).
Evenemanget på fredagen kretsar kring den uppmärksammade dokumentären En sista kväll för Folkets Hus, som handlar om stängningen av Folkets Hus i Kiruna i svallvågorna av stadsomvandlingen och den avskedskonsert som bandet Höstorkestern gjorde i samband med detta. Folkets Hus-byggnaden i Kiruna hade sedan 1980-talet varit navet för stadens scen-, bio- och konferensverksamhet, men FH-föreningen erbjöds ingen motsvarande plats i nya centrum, då kommunen i stället bestämde sig för att bygga ett vinstdrivande kultur- och konferenshus i egen regi, det som sedan kom att bli kulturhuset Aurora. I filmen av André Larsson Flyborg, Mika Svanborg och Linus Andersson får såväl kommunen som gräsrötterna som känner sig bortglömda komma till tals, och skildringen blir en sorgesam svanesång för folkrörelsernas svårigheter att manövrera i dagens kommersiella landskap. Och i fokus står som sagt Höstorkestern, ett band väldigt förknippat med Kiruna och delvis Vittangi, då en av frontfigurerna Viktor Krutrök kommer härifrån. Vi visar filmen, jag håller i ett samtal från scenen med Viktor och någon mer ur bandet om det fortsatta behovet av att folkrörelsedrivna, ideella platser ges möjligheter att överleva och sedan tar en konsert med Höstorkestern vid. Ett helaftonspaket med film, samtal och livemusik. Fint, hoppas vi!
På lördagseftermiddagen ska jag sedan moderera och själv delta i (vi får väl se hur den kombon går) ett författarsamtal på församlingshemmet tillsammans med Marianne Cedervall och Lars Alm. Vi har alla på ett eller annat vis skildrat trakterna kring Vittangi i våra författarskap så huvudämnet känns givet – hur är det att skildra Vittangi i litteraturen? Marianne Cedervall är väl den i vår trio som gjort det mest direkt, hennes fiktiva by Kuivalihavaara i den mycket populära mysdeckarserien om Mirjam och Hervor är modellerad utifrån Vittangi (på ett inkännande och roligt sätt därtill), medan jag och Lars mest rört oss i närregionen. Vittangi nämns visserligen såväl i Nära gränsen-serien som i Virus, men är ju på intet sätt en huvudskådeplats för dramat. Dock ligger ju Pajala som är navet i Nära gränsen bara tiotalet mil söder om Vittangi, så det får sägas vara nästgårds. Och i Lars Alms romaner skildras främst trakterna kring byn Lainio som ligger blott fyra mil härifrån, vilket ju är ännu närmare och därtill inom kyrkoförsamlingen.
Någonstans däremellan ska jag även steka hamburgare i en timme eller två i aktivitetsparken där VSK har en massa happenings, och på söndagen är vi med och anordnar loppis där förhoppningsvis en hel del av de prylar, kläder och löst bråte som vi samlat på oss genom åren ska skingras för vinden.