Författare och skribent
För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.
Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.
Jag skrev ju för några veckor sedan om att Virus första säsong översatts till finska och finns utgiven hos Storytel i Finland. Och i dag når första avsnittet sin hittills högsta placering på topplistan där, då det placerar sig på fjärde plats. Kul!
Streamade ljudböcker är som jag tidigare nämnt en mycket mer perifer historia i Finland än i Sverige, exempelvis har det här första avsnittet bara fått en skriven kommentar ännu – Todella hyvä ja jännittävä sarja, vilket enligt Google Translate betyder Riktigt bra och spännande serie, och det var ju för väl att den enda kommentaren som inkommit var positiv.
Fyra är ju som den minnesgoda bloggläsaren kommer ihåg även den högsta placering jag nått på den svenska Storyteltoppen, så räkna med att jag återkommer ifall finska Virus klättrar ännu högre.
Nu finns jag på finska! I dag ges Virus första säsong ut hos finska Storytel, i översättning av Mirka Maukonen och inläst av skådespelaren Sanna Majuri.
Då mina kunskaper i finska språket är ringa, kan jag inte säga så särskilt mycket mer om det hela än att konstatera att jag är väldigt glad över att det har skett, det är premiär för mig i översatt romanform.
Nu är väl visserligen de finska läsare jag har här i spalterna först och främst svenskspråkiga (ungefär fyra procent av mina besökare var i februari från Finland), men känn er så klart ytterst välkomna att berätta för era finsktalande vänner att boken nu finns att lyssna på och läsa även för dem (den svenska originalutgåvan har funnits tillgänglig hos finska Storytel från start).
Har boken då fått någon härligt mustig finsk titel, som Storytel Original-serien Svart stjärna som på finska heter Musta tähti? Nej, faktum är att Virus på finska heter … Virus. Att den finska översättningen har längre (och kanske även fler?) ord skvallrar dock längden på inspelningen om: Första avsnittet är på svenska 58 minuter långt, men på finska 1 timme och 14 minuter.
I Finland är ljudböcker överlag – och streamade sådana i synnerhet – ett mycket mindre fenomen än i Sverige (den finska marknaden är Storytels minsta), men oavsett detta:
Hurra vad kul!
Vi har ett barnfritt dygn, Ejda och Tage är överlämnade till Johannas föräldrar och vi har rest ner till gränstrakterna, sov på Torneås stadshotell på finska sidan i natt och så fort de öppnar åker vi de ynka metrarna över gränsen igen och handlar loss på Ikea i Haparanda utrustade med inköpslistor åt både oss själva och släkten, gäller ju att passa på, det är ändå knappa 30 mil hit.
När vi åt middag på Umpitunneli med utsikt åt Torneälven åkte genast våra telefoner fram, jag tror vi är som lyckligast när vi tillsammans får hålla på med internet ostört på varsitt håll.
Gränser fascinerar mig för övrigt. Andra halvan av resan ner till Haparanda-Tornio går längs gränsen, bara ett hundratal meter emellan över älven, gårdar på båda sidorna, gemensamma släkter. Den totala oförståelsen de måste ha känt, när de 1809 fick veta att nej, ni är nu inte längre samma folk, de på andra sidan vattnet tillhör från och med i dag Ryssland.
Rikssprängningen. Jag tycker om att Haparanda-Tornio nu drygt 200 år senare försöker råda bot på det, sluter sig samman som en enhet över gränsen, lämnar idiotin i att ha två helt skilda förvaltningar i en stad som rent geografiskt är en enhet, bara det att en älv råkar rinna i dess mitt och fältherrar dragit linjer på en karta. Visserligen ännu bara små steg, men ändå. Hoppingivande.
Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.
Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.
Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.
På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.
Vår föräldrabok skapar små svallvågor i det svenskspråkiga Finland. Efter att en enligt mitt tycke fin intervju med oss publicerats i Hufvudstadsbladet blev en kvinna så arg att hon satte sig ner och skrev en upprörd insändare eftersom Johanna i intervjun har mage att påstå att det inte finns ett explicit unikt band mellan mamman och barnet under den första tiden i livet, utan att det här bandet lika gärna kan formas mellan pappan och barnet, eller för den delen någon annan vuxen som råkar vara barnets närmaste vårdgivare. Insändaren, där Johannas uttalande liknas vid fanatism, finns inte publicerad på nätet, men däremot har flera blogginlägg publicerats där den arga insändarskribenten får sina fiskar varma. Det längsta inlägget, skrivet av en doktorand i historia som till skillnad från insändarskribenten faktiskt kan backa upp sina påståenden med vetenskaplig forskning, är riktigt intressant läsning.
Sedan har några upprörts av Johannas uttalanden om amning också, vilket renderat flera andra arga blogginlägg.
Kan ett mönster synas? Ja, det är precis som vanligt när det gäller föräldraskap – mamman synas under lupp och (för)döms, ingen bryr sig om vad pappan har att säga. Och i de fall där det till och med egentligen handlar om pappan, är det ändå mamman som får ta smällarna.
Föräldraskap. Inte direkt jämlikt vad?