Etikett: Ejda

Tio

Ja herregud. Det blev då en dag i går. Inte nog med att världens bästa Ejda fyllde tio så att det numera inte finns några tvåbenta ensiffringar i det här hushållet, det blev dessutom en dag så fylld av göromål att jag inte ens hann blogga om hennes födelsedag på rätt dag. Sorry för det Ejda!

Men bättre sent än aldrig. I går morse klockan 08.36 – hon var väldigt bestämd kvällen innan att hon inte fick sova sig igenom denna magiska tidpunkt – var det exakt tio år sedan hon skrek sitt första skrik. Födelsedagsminuten firade hon med att öppna paket i sängen, och därefter beställde hon pannkakssmet till frukost (nej, smeten skulle inte gräddas till pannkakor, hon skulle äta den i skål med sked). Och när man fyller år får man ju vad man önskar, så det blev dagens första göromål för mig av de cirka tusen som sedan följde. När hon blivit mätt på smet och jag stekt upp resten för att ge till storebror Tage i frukost, veknade hon dock och åt en pannkaka även hon. Jag bjöds till och med på en mycket sällsynt komplimang för att komma från denna donna – Du gör de bästa pannkakorna pappa, de är till och med godare än mommos.

Jösses Amalia, varför spelade jag inte in denna historiska händelse?

Hur som helst, grattis älskade tioåring. Du är en handfull och du lindade dig kring din fars lillfinger redan dag ett och har hållit fast i ett stenhårt grepp sedan dess, men du är också en otroligt känslosam och sprudlande finurlig liten filur (eller stor nu då). Grattis älskade unge!

Och de där andra göromålen då? Äh, varför ska jag tynga bloggvärlden med dem? Eller jo för den delen – ett av dem är absolut värt att uppmärksamma. Men det får bli i ett annat inlägg.

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

8 mars

Åh vad jag hoppas att hon kommer att få samma chanser som sin storebror. Hon må vara ytterst feministiskt medveten och stark i sina åsikter, men vad hjälper väl det så länge världen ser ut som den gör? Fast det går väl inte att göra mer än att efter bästa förmåga försöka förmedla vidare de kunskaper och eventuella klokskaper man samlat på sig genom åren, antar jag.

Och därefter hålla tummarna för att det ska hjälpa lite extra den dag hon behöver möta världen på egen hand.

I kväll lyssnade vi på de två första delarna i Nina Hampussons nya ljudboksserie Makten är vår — Tio prinsessor som skakade världen, inläst av Ejdas SVT Barn-favorit Angelica Prick. Efter den första delen, som handlade om Gustav Vasas dotter Cecilia Vasas ovanliga levnadsöde, låg hon så stilla att jag var övertygad om att hon somnat, men när jag försökte stänga av fick jag genast onda ögat och ett klarvaket Men vad gör du!?

Jag gör så gott jag kan, ville jag säga, men det passade sig väl inte riktigt i stunden. Sorry, hasplade jag i stället ur mig, och tryckte på play igen.

En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Mitt ljudboksår 2019

Försökte summera mitt ljudboksliv 2019 i ett inlägg i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i går på julafton. Här följer en något kondenserad variant av samma text:

Mitt eget ljudboksskrivande 2019 handlade först om premiären av Smittad 2 i mitten av maj, och följdes bara en dryg månad senare av Nära gränsen, som gick som Storytels första egna sommarföljetong och under hösten gavs ut som egen ljudbok.

Av de två måste jag säga att Nära gränsen är den som personligen sticker ut, det var min första bok på länge som stod på egna ben (Virus och Smittad rullar ju bara på i all evighet amen…), och det var det första jag skrev som till fullo utspelade sig i norra Tornedalen där jag bor sedan ett antal år. Och med tanke på den bisarra tidspress den skrevs under (75 dagar tog det, trots att det är den längsta bok jag författat) måste jag säga att jag blev extremt nöjd med resultatet. Det är ett gripande, intensivt och stundtals väldigt sorgligt kidnappningsdrama, där en desperat mamma drivs allt längre bort från lag och ordning och rim och reson i jakten på sin bortrövade son. Jag tror att tidspressen som boken skapades under återspeglas i handlingen, det finns en frenetisk ton i den som jag gillar. Därtill har Lo Kauppi fångat de olika tornedalsdialekterna med stor bravur i inläsningen. Så för mig blev onekligen Nära gränsen årets ljudbok.

Säger jag helt opartiskt.

Men bortom mitt eget författande då? Självklart har jag lyssnat på en hel del bra! Jag har gått igenom min bokhylla med avslutade böcker, och nedanstående nio är de jag tycker har stått ut mest från mängden (presenterade i alfabetisk efternamnsordning):

Järtecken av Christoffer Carlsson, inläst av Martin Wallström
Klubben av Matilda Gustavsson, inläst av Ella Schartner
En förlorad man av Jane Harper, inläst av Niklas Engdahl
Osebol av Marit Kapla, inläst av Marit Kapla
Institutet av Stephen King, inläst av Jonas Malmsjö
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
Staden av Camilla Sten, inläst av Callin Öhrvall Delmar
Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katarina Cohen
Marken av David Väyrynen, inläst av David Väyrynen

Nu när jag studerar listan ser jag att den inte bara innehåller nio olika författare, utan även nio olika inläsare. Fint med bredd!

Jag är dock inte familjens enda ljudbokslyssnare. Sexåriga Ejda är också en lyssnare av rang, särskilt när det kommer till böcker om Pelle Svanslös, där hon blivit något av en konnässör och lyssnar minst två timmar varje onsdag när vi reser in till ridskolan i Kiruna. Hon gillar såväl de äldre inläsningarna av Gösta Knutsson själv, de något mindre antika av Peter Harryson och även de färska där Björn Kjellman läst in de moderniserade, nya berättelserna som getts ut de senaste fem åren. Att såväl Kjellman som Harryson är med i Pelle Svanslös-julkalendern som hon tack vare Öppet Arkiv sett för andra året i rad simultant med årets SVT-kalender, tycker hon är en rolig bonus.

Ejdas topp sju (utan inbördes ordning), ser ut som följer:
Pelle Svanslös – Våga vara snäll av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös åker båt av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös och branden av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös – Lilla Maj försvinner av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Pelle Svanslös – Har ni sett på katten av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Heja, Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson
Pelle Svanslös åker skidor av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson

Och med denna i år 80-åriga jubilar önskar vi er en riktigt god ljudboksjul från Vittangi. Väl mött på andra sidan!

Sexåring in da house!

Vi firar en sexåring i dag, världens bästa Ejda nådde vid 08.36 i morse en ny milstolpe i livet. Redan i går förberedde hon sin katt på dagens stundande händelse: ”Åh Lena Nyman, i morgon ska du få vara med om någonting riktigt stort!”

Hittills har dock kattstackarn tagit sin mattes bemärkelsedag med ro.

Nu har vi alltså en sexåring och en nioåring i huset. Tillsammans fyller de moppe. Herregud.

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

6-1

Här hemma försökte Ejda sudda bort John Lundvik i kväll så att Anna Bergendahl skulle kunna vinna Melodifestivalen. ”Jag låtsas att hans låt inte kan höras nu”, sa hon och gick och satte sig för att rita när han framförde sitt bidrag.

Och mycket klarar Ejda Superstar, men Lundviks vinst kunde hon inte stoppa även om hon gjorde sitt bästa och gav alla tjejer som tävlade fem hjärtan i Melloappen och ingen annan en enda, hon ringde därefter även en gång för att rösta på Bergendahl. När de internationella juryerna nästan nollade hennes favorit var hon nära tårarna, och inte blev det mycket bättre när de svenska rösterna trillade in heller.

”Men hur många killar har vunnit Melodifestivalen egentligen?!” fräste hon irriterat efteråt, och faktum är att vinnarlistan under hennes levnad är dyster läsning gällande könen – sedan Ejda föddes 2013 har sex killar vunnit Mellon, och en tjej.

Ejda Ögren Superstar

Vi visar Captain Marvel på bion här i Vittangi på söndag och jag önskar att Ejda var:

1. Ett år och tre veckor äldre så hon fick gå på den (i vuxens sällskap)
2. Lite mer intresserad av superhjältar så hon skulle vilja gå på den

Hon är väldigt medveten om de uppförsbackar hon står inför som tjej, påtalar ofta snedfördelningen bland könen i de filmer och tv-serier hon ser, frågar varför filmen bara heter Röjar-Ralf när Vanilja är minst lika viktig i handlingen, hur det kommer sig att bara en av sex hundar i Paw Patrol är en tjej och varför pojkar alltid måste vara så töntiga (”eller tuffa som de själva tycker”).

Vi försöker vara ärliga när vi svarar, vi berättar att världen många gånger är förjävlig mot tjejer och att hon kommer att tvingas kämpa betydligt hårdare än sin bror bara för att nå lika långt i samhället.

Jag vet inte om vi gör henne en tjänst med ärligheten. Jag vet bara att jag tänker göra allt som står i min makt och helst lite till för att göra henne redo för världen.

Och att det hade varit kul att se Captain Marvel med henne, att låta henne se att det faktiskt finns tjejer som ärvduperhjältar, och att de är bra. För Brie Larson verkar helt ärligt vara en toppen-superhjälte.

Vabberi vabbera

Det blev två dagar vabb efter att jag nöjt proklamerat att jag gjort ett gott dagsverke i tisdags, Tage fick magsjuka vilket så klart fick även Ejda att kräva att hon skulle få vara hemma, och så var det med den arbetsron.

Nu har det visserligen inte varit helt hopplöst eftersom även Johanna varit hemma så vi har kunnat varva lite, men några nya uppnådda dagsmål har det inte blivit, även om det var rätt nära i dag. I morgon hade vi dessutom redan tidigare planerat att kidsen skulle vara lediga (det är sportlov här denna vecka, och vi hade planerat ha dem på fritids/förskola tisdag-torsdag), så det lär väl bli sisådär med arbete då också.

Okej, slut på klag!