Etikett: egenutgivning

Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Breder ut mig i spalt och på scen

Två självcentrerade kortisar:

I lördags intervjuade Boktugg mig om min stundande debut som lärare i ljudboksskrivande på Skrivarakademin. Bland annat kritiserar jag författare som vill ”funka som ljud” men själv inte ids lyssna för att lära sig.

I kväll medverkar jag vid en samtalskväll på Teater Blanca i Uppsala med rubriken ”Förverkliga bokdrömmen”, tillsammans med Alexandra Torstendahl från The Book Affair och Anna Levahn från Printz Publishing. Främst är det tänkt att jag ska anta egenutgivarens perspektiv och berätta om mina äventyr med Vi har redan sagt hej då från när det begav sig, men jag tänker att det nog även glider över en del i mina senare års erfarenheter i att skriva främst för digitala kanaler som ljud- och e-bok.

Romanen som aldrig verkar säga hej då

Via Facebooks ”Den här dagen”-funktion upptäckte jag att det i dag är exakt sju år sedan jag presenterade mina planer på att ge ut min andra roman Vi har redan sagt hej då själv som ett egenutgivningsexperiment. Här är blogginlägget där det presenterades.

Sju år! Sett i backspegeln är det hisnande att se både hur mycket och hur lite som har hänt sedan den där decemberdagen 2009 gällande ljudböcker och e-böcker, som ju var minst lika viktiga beståndsdelar som pappersboken i mitt projekt. De är dessutom de format som utan tvekan fortfarande är mest livskraftiga (även om det går utmärkt att köpa originalutgåvan i mjukband i min egen lilla bokhandel!).

E-boken tog aldrig Sverige med den storm som jag och många andra trodde, åtminstone inte med den fart vi hade förutspått. E-boken växer visserligen stadigt, men jämfört med USA är vi fortfarande ljusår efter. Däremot har den digitala ljudboken, till stor del beroende på mina vänner på Storytel, gjort en resa jag knappast själv ens kunde drömma om. Och sett i backspegeln är nog den egenproducerade ljudboken den del i Vi har redan sagt hej då-projektet som jag är mest stolt över rent produktionsmässigt. Det var extremt utmattande att ro den biten i hand, särskilt redigeringen. Men så spräckte jag också deadlinen gällande ljudboken med ett halvår, haha.

Print

Ångrar jag att jag gav ut romanen själv och inte försökte få något traditionellt förlag att nappa? Nej, det var en fantastisk erfarenhet som jag inte skulle vilja ha ogjord, även om jag med facit med hand troligen var lite tidigt ute, det var först några år senare som en del egenutgivande författare lyckades slå igenom och bli riktigt stora i Sverige. Kanske var heller inte en rätt så avig och mörk relationsroman den rätta sortens bok att leda vägen, det har mest varit mer renodlad genrelitteratur som har nått stora egenutgivna upplagor.

Men jo, jag är glad att jag gjorde det! Dessutom ledde det där projektet mig dit jag är i dag. De av er som är minnesgoda kommer ihåg att det senare var det då relativt nystartade Massolit Förlag som i slutändan gav ut Vi har redan sagt hej då i pocket, och det förlaget gick senare samman med Storytel och hade det inte funnits människor på Massolit som jag fortsatt hålla kontakten med hade de med all sannolikhet inte kontaktat mig och frågat om jag var intresserad av att skriva något för deras Storytel Original-satsning, det som kom att bli Virus.

Så det löste sig i slutänden fint ändå, trots den skepsis som de i min närhet (och även jag själv) initialt kände.

Bonniers självutgivningstjänst Type & Tell lanseras

På bokmässan i fjol blev jag knackad på axeln i Bonniermontern och fick en förfrågan om jag med mitt självutgivarexperiment i bagaget hade lust att kolla på en tidig version av Bonniers kommande egenutgivningstjänst. Det var jag så klart, och fick en demonstration på plats och bjöds efter mässan in till att vara med i någon sorts betatestargrupp, ett uppdrag jag vill minnas att jag skötte katastrofalt dåligt på grund av tidsbrist, jag svarade på några enkäter men inte särskilt mycket mer. Sorry för det.

Nu är tjänsten, som fått namnet Type & Tell, på väg att lanseras publikt, ett pressmeddelande damp ner i min inkort nu på förmiddagen. Eftersom jag sitter med lite för många deadlines för att göra något vettigt av det (ständigt denna tidsbrist), klistrar jag bara in pressmeddelandet nedan.

1 september släpper Bonnierförlagen en betaversion av den digitala självpubliceringstjänsten Type & Tell. Lanseringen markerar tydligt att Bonnierförlagen tar egenutgivning på största allvar och vill vara en del av framtidens bokbransch där egenutgivning kommer att vara en självklar del på marknaden.

– 180 år efter vi gav ut vår första bok startar vi nu Type & Tell och vår ambition är att skapa Nordens bästa självpubliceringstjänst ur ett användarperspektiv. Jag tycker att självpublicering och traditionell förlagsverksamhet samspelar fint. Det är två väldigt olika saker men samtidigt en del av samma rörelse, skrivandet och läsandet, säger Bonnierförlagens VD Håkan Rudels.

Type & Tell är en renodlad självpubliceringstjänst, vilket innebär att skribenten har full kontroll över sin bok samt behåller sina rättigheter.

– Vi vill göra det möjligt för alla de som vill skriva och dela sin berättelse att göra det på ett enkelt, snabbt och kvalitativt sätt, säger Rebecka Leffler, affärsutvecklingschef på Type & Tell.

Om Type & Tell:

För att använda tjänsten registrerar användaren ett konto, sedan är det gratis att lägga upp nya bokprojekt, jobba med text och layout och planera bokens lansering. Skribenten väljer när boken ska publiceras och först när den gör det tar Type & Tell ut en publiceringsavgift på 1 500 kr, det är en engångskostnad per publicerat verk och inkluderar både tryckt bok och ebok. Tjänster som marknadsföring, omslag och professionella pressbilder finns som tillval.

– Olika skribenter har olika behov, och det kan vi tillgodose. Några vill ta hjälp, andra vill ha full kontroll hela vägen, hos oss kan de välja själva, säger Rebecka Leffler.

Det som skiljer Type & Tell från konkurrenter på marknaden är bland annat det layoutverktyg som låter skribenten se de färdiga boksidorna på ett ögonblick. Type & Tell erbjuder även formgivna mallar för inlaga och omslag.

– Vi gör en manuell teknisk granskning av de böcker som publiceras genom oss. Tack vare det kan vi säkerställa att alla böcker som trycks med hjälp av våra egna mallar håller en hög kvalitet gällande layout, typografi och läsbarhet, säger Rebecka Leffler.

Ytterligare en unik förmån med tjänsten är författarens egen bokplan, som kopplas till varje produktion. Bokplanen baseras på mångårig erfarenhet och kunskap, och föreslår bland annat vilka marknads- och PR-insatser författaren bör prioritera och när i tid.

Bonnierförlagens digitala självpubliceringstjänst ha tagits fram genom nära samarbete och en lyhörd dialog med författare, allt för att skapa en tjänst som uppfyller de behov som dagens författare har. Sedan ett par månader tillbaka har tjänsten provats och utvärderats av en testgrupp. Men nu släpps en betaversion som är öppen för alla.

– Jag hoppas att det blir en anstormning. Det ska bli väldigt spännande att se vad fler användare tycker om tjänsten, säger Rebecka Leffler.

Förändringar och utvecklingar kommer att ske löpande.

– Vår ambition, och vår styrka, har hela tiden varit att lyssna in användarnas behov och förbättra tjänsten efter deras feedback, säger Rebecka Leffler.

Tjänsten i sig slår som sagt upp portarna 1 september. En anhängande Type & Tell-blogg är dock uppe och rullar sedan en tid. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet.

Indieförfattare

Just nu pågår bokmässan Book Expo i New York, och Svensk Bokhandel är på plats och spanar. Lasse Winkler skriver intressant i ett blogginlägg (SvB:s blogg berörs inte av deras nya inlåsningspolicy) om hur självpublicerande författare tar allt större plats på den amerikanska bokmarknaden. Trenden går också från att kalla dem self published authors till independent authors, det vill säga oberoende författare eller kanske ännu bättre indieförfattare.

Begreppet innebär visserligen en viss glidning gentemot hur det används inom musik och film där ju indiebegreppet mer handlar om bolaget är fristående från de stora jättarna. Att ges ut på ett mindre förlag utan koppling till någon av förlagsjättarnas sfärer skulle alltså med den definitionen räcka för att man skulle kunna kalla sig indieförfattare. Men att vara helt egen är så klart höjden av frihet.

Indieförfattare. Jag gillar ordet.