Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.
Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.
Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.
När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.
Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.
Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.