Med tanke på hur insyltad jag var som inbäddad schlagerreporter i ett antal år då jag var ute på melloturnén å TT Spektras räkning, är det nästan brottsligt hur oengagerad jag varit i tävligen de senaste åren. I år har jag sett knappt en timme totalt, och det var finaltimmen i kväll.
Oavsett engagemang, måste jag ändå säga att det gjorde mig varm inombords att det var Måns Zelmerlöw som vann i kväll. Jag minns hans debut i Melodifestivalen så väl, deltävling tre i Örnsköldsvik 2007, Cara Mia-succén som skulle komma att räcka till en tredjeplats i Globen några veckor senare, han och Sebastian Karlsson gick vidare från delfinalen. Det var även mitt debutår på turnén och just det veckoslutet lärde jag även känna DN-Mattias, som jag sedan dess räknat som en av mina närmaste vänner. Han var så ung då, den gode Måns, jag intervjuade honom redan några dagar innan vi reste upp till Övik, vi sågs på ett fik inne på Fältöversten på Östermalm vill jag minnas, och han gjorde ett sympatiskt intryck, något jag tycker att han fortsatt att göra när jag sprungit på honom å jobbets vägnar genom åren.
Nu var det visserligen några år sedan jag såg honom, jag lämnade ju till stora delar nöjessvängen när jag sade upp mig 2011.
Men ändå – jag tycker att det var fint att han vann. Grattis Måns.
Jag är på lokal. Har druckit två öl och ätit hamburgare på Harvest Home med DN-Mattias, detta underbarn till trevligt sällskap. Tidigare i kväll har vi sågat tv-program ihop, mer om det i nästa avsnitt av TVdags podd.
En gång i tiden var jag även hamburgerbloggare och tog sådana här bilder på regelbunden basis.
I stället för att skriva episka inlägg här har jag de senaste dagarna skrivit ganska långt om The good wife och väldigt långt om The walking dead på TVdags. Det första på egen hand, det andra tillsammans med mannen som här i spalterna alltid gått under namnet DN-Mattias.
Till skillnad från i min första roman ”Dannyboy & kärleken” innehåller inte ”Vi har redan sagt hej då” särskilt mycket musik, det finns få referenser till låtar, artister eller konserter. I en episod reflekterar dock huvudpersonen Filip kring en intervju han nyligen gjort med Suedes sångare Brett Anderson där denne nämnt den förvåning han känt när han en dag insett att han faktiskt var lycklig, något han aldrig trott skulle inträffa. Något senare leder minnet av intervjun till att Filip minns hur han och en kompis när de gick på gymnasiet drömt om att vara just Brett Anderson, hur de längtat till Londons nattgator där livet ständigt pågick, långt bort från den stillasittande småstadstillvaron de själva befinner sig i.
Mattias Dahlström, till vardags musikkritiker på Dagens Nyheter, filmkritiker på Helsingborgs Dagblad och redaktör för Filminstitutets engelskspråkiga tidning Swedish Film, har tagit fasta på Suedespåret när han har valt bidrag till låtkalendern. Mattias, som i den här bloggen ofta gått under namnet DN-Mattias efter våra år tillsammans som schlagerutsända världen över, har valt ut ”The 2 of us” från Suedes mest bombastiska, dramatiska och i mina ögon bästa album ”Dog man star”.
Mattias motivering:
Uppenbart val? Ja, kanske det. Filip funderar ju en hel del kring en Brett Anderson-intervju i ett kapitel av ”Vi har redan sagt hej då”. Men, hej, då får jag väl vara den som slår in öppna dörrar.
Mycket av det jag förknippar med Suede förknippar jag också med ”Vi har redan sagt hej då”. 90-talet inte minst, som både i ”Dannyboy & kärleken” och ”Vi har redan sagt hej då” har ett slags bitterljuvt nostalgiskt skimmer kring sig. Decenniet då allt till synes var enklare och roligare. Inte minst man själv. Jag försöker motarbeta de där känslorna så gott det går, jag hade fram till i dag när jag satte mig ned för att välja en låt till kalendern över huvud taget inte lyssnat på Suede, eller något annat ur den så kallade brittpopvågen, på säkert tio år. Jag vill vidare, jag vill tro att saker blir om inte bättre så i alla fall annorlunda (och att det kanske i sig är bättre). Inte minst tycker jag det är en grundregel som musikkritiker att hela tiden sträva framåt.
Samtidigt så visade en snabb Spotifylyssning att jag kunde hela ”The 2 of us”, vartenda ord, varenda storslagen, på gränsen till pompös, ton, utantill. Fortfarande.
En slags ständigt undanglidande urbanitet tänker jag också på, där man snor runt mellan barer och fester och allt är bara, både fysiska och mentala, avstånd. ”I heard you call from across the city”, som Brett sjunger. Följt av någon slags självömkan – eller bara självinsikt? – när baren stängt, den alldeles för dyra taxin kört en hem och man till slut bara har sina egna tankar som sällskap: ”Lying in my bed, watching my mistakes”.
Men allra mest tänker jag på längtan efter att det ska bli ”The 2 of us”, trots alla de där tvivlen man har inom sig. Jag tänker på hoppet om något större. Och rädslan för något större. Allt det där som genomsyrar både Suedes första två album och ”Vi har redan sagt hej då”.
Förbannat fin och träffande motivering om ni frågar mig.
