Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.