Vi drog norrut till Karesuando i fredags eftermiddag, jag och Johanna, för att bevista Sveriges nordligaste kultur- och musikfestival – Dansklacken på Dosan i Karesuando.
Det var en väldigt sympatisk liten festival, driven av några eldsjälar som för några år sedan beslöt sig för att dra igång en alternativ verksamhet när Karesuando marknad lades ner. I takt med att festivalen vuxit från en till två och i år tre kvällar, har marknaden kunnat startas upp igen, om än i mindre skala än tidigare. I fjol besökte ett tusental personer festivalen, årets siffror har inte summerats än vad jag sett.
Kvällen då vi var där var Gabriel Kelley, folkmusiker från Nashville som förra hösten medverkade i Jills Veranda, huvudnumret.
Det fanns en festivalcamp för tältande, men eftersom vi lånat Johannas föräldrars husbil (och dumpat barnen hos dem), huserade vi i stället på en parkering fylld av husbilssemestrare precis vid Muonioälven mellan festivalcampen och Karesuando kyrka. Vi vågade inte riktigt gå all in på husbilslivet, när alla andra satt i campingstolar och samspråkade utanför sina bilar förfestade vi inne i bilen på en flaska vin och ostar i stället. Men nästa gång! Då.
Det var en mysig festival! Trots tal om regn sken solen större delen av kvällen, musiken var bra och omgivningen vacker. Jag är fascinerad av gränstrakter, och här bodde vi bokstavligen vid den svensk-finska gränsen, vi stod parkerade ett tjugotal meter från bron över älven mot Finland. På lördagen körde vi över en sväng till den finska delen av Karesuando, Kaaresuvanto, och köpte Muminläsk till barnen innan vi styrde kosan ner mot Vittangi igen.
