Jag blir inte klok på det här med Daniel Sjölins och Jerker Virdborgs pseudonym Michael Mortimer. Först fick de ett uppslag i Dagens Nyheter för en månad sedan där de fick lägga ut texten om snålblåsten i det svenska litteraturklimatet som sades stå i opposition mot deras ambition att skriva en ambitiös äventyrsserie i sex delar. Och i lördags upprepade de det hela, i en debattext på kultursidorna i Svenska Dagbladet.
Det står visserligen inte uttryckligen att de blivit motarbetade, men vissa ”inne i finreservatet” ska reflexmässigt ha reagerat med skepsis eftersom lekfullhet och äventyr inte ses med blida ögon, enligt texten i SvD. Det finns alltså ett kollegialt och branschmässigt motstånd mot den storslagna äventyrsromanen.
Expressens kulturchef Karin Olsson avfärdade i går deras kritik, och jag skriver under på mycket av det hon skrev, men samtidigt är det så klart så att det inom snäva delar av Litteratursverige finns en tendens att vifta bort sådant här som undermåligt och oviktigt eftersom det vänder sig till en bred publik. Det är inte en strömning som endast finns inom litteraturen, en sell out kan man anklagas för att vara inom alla kulturformer.
Men. Jag förstår ändå inte varför Sjölin och Virdborg anser att de måste försvara sig gång efter annan, och pedagogiskt förklara varför det de gör är så viktigt. Är den här skepsisen verkligen så aktiv, stark och betydelsefull att de måste försvara sig via helsidor på landets stora kultursidor?
Jag ska ärligt säga att jag ännu inte tagit mig an ”Jungfrustenen”, den ligger i en hylla här hemma oläst av mig, Johanna har dock tagit sig an den och var rätt sval vill jag minnas. Projektets ambition lockar mig, som i grunden naturvetenskapligt skolad tycker jag att tanken på att korsbefrukta humaniora med naturvetenskap i en storslagen äventyrsberättelse känns som en ypperlig idé, mina tankar går till Peter Nilson även om han ofta gled över mer mot science fiction. Jag håller flera av Nilsons romaner som personliga favoriter, särskilt den tvådelade serien ”Rymdväktaren” och ”Nyaga” som han skrev åren före sin död. Så det får nog bli åtminstone en ljudbokslyssning av ”Jungfrustenen” inom kort i alla fall.
Skulle det nu vara så att Sjölin/Virdborg inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt projekt tror jag tyvärr att de har sin pseudonym att skylla, inte genren äventyrsroman. Jag anser att de gjorde en grov felräkning, hade de i förväg meddelat att de tillsammans ämnade skriva en äventyrsserie med naturvetenskapliga ambitioner i klassisk europeisk tradition, hade deras bok mottagits med genuint intresse. Nu suckades det i stället över ännu en pseudonym som det skulle gissas och spekuleras kring (och de få som orkade sa i princip genast Daniel Sjölin), och projektet avfärdades på förhand.