Bryssel

Skickade ett meddelande till Jocke i morse så fort jag sett de första flasharna om explosioner på flygplatsen i Bryssel, jag antog att risken var minimal att han befunnit sig på fel plats, men ville ändå försäkra mig.

Svaret som kom en stund senare via en Facebookstatus var lugnande men samtidigt otäck – han var i säkerhet, men hade befunnit sig i ett flygplan på väg in för landning i Bryssel när bomberna smällde, och planet dirigerades om och fick landa i Tyskland.

Jag har varit i Bryssel en del de senaste åren sedan han började jobba där, två gånger med familjen, två gånger själv. Jag gillar Bryssel – en lugnare, mer anspråkslös variant av Paris, en stad jag aldrig riktigt lärt mig förstå.

Det är så klart egentligen inte något att ta med i ekvationen, dagens terrordåd hade varit lika hemska om de drabbat en stad jag aldrig satt min fot i. Men det känns ändå annorlunda, kanske beroende på att det är en plats även mina barn gillar, som Tage brukar prata om, fråga när vi ska åka dit igen.

Snart, vill jag säga honom, vi ska åka snart igen och inte låta de jävlarna vinna.

Pappa, du svor, kommer han att säga om det.

Jo, jag gjorde väl det.

19. Nattduksbordsvärmare

Eftersom jag nästan bara läser e-böcker numera, plus tenderar att sova vissa nätter i sovrummet och vissa nätter i barnens rum, har det här med böcker på nattduksbordet lite spelat ut sin roll. Den dag vi på allvar orkar ta tag i att få ordning på barnens sovande så att de alltid sover i sina egna sängar i sitt eget rum och vi vuxna kan ta sovrummet i besittning igen på allvar blir det kanske så att jag kan börja stapla böcker på nattduksbordet igen på vanligt manér, hoppas jag. Men där är vi inte nu.

Men en bok som jag haft som nattduksboksvärmare under två längre perioder är Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad. Jag vill minnas att jag köpte den redan när den gavs ut strax efter millennieskiftet, men av någon anledning kom jag inte riktigt in i den och boken blev liggande i uppåt ett halvår bredvid sängen varefter den förpassades till bokhyllan igen. Så gick en massa år innan jag tog fram den igen och började om efter att jag gjort mitt första besök i Bryssel för att hälsa på min gode vän Jocke som gör EU-karriär, men kom inte heller den här gången in i läsningen på allvar utan stannade efter drygt hundra sidor.

Konstigt egentligen, för jag vill minnas att jag båda gångerna funnit boken såväl fascinerande som indragande, och jag skulle verkligen vilja läsa berättelsen om den där extremt hemska och på många sätt också underliga tiden i Belgiens och Kongos historia.

Kanske dags för tredje gången gillt.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

På resande fot

Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.

Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.

På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.

På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.

Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).

Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!

Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!

I love Europe, som Christer Sjögren sjöng

Vi är i Bryssel, hänger med Jocke och Jasmine. I dag tog vi dock barnen på egen hand ut till Mini-Europe för andra gången, såg EU-staterna i miniatyr och Tage fick trycka igång nationalsången på den svenska delen (som symboliseras av en rätt maffig miniatyr av Stockholms stadshus) nationaldagen till ära. Eller ja, vi kom ärligt talat inte ihåg att det var nationaldag förrän rätt långt efteråt, men sett i backspegeln var det ju passande. Försökte även förklara för Tage varför man har nationalsånger. Gick så där.

20140606-231550-83750293.jpg

Atomium i bildens bakgrund har dock inget med EU-parken att göra. Den är dessutom rätt långt ifrån mini.

Bryssel tur och retur

Jag känner mig alltid så lockad av närheten till allt när jag är i Bryssel. En timme till Paris med tåget, en och en halv till London, drygt två till Amsterdam. En behaglig känsla av att alla alternativ står öppna, att vara mitt i Europa, ta aktiv del i det i stället för att skvalpa runt i periferin.

Sedan gillar jag verkligen Bryssel också, det här var mitt tredje besök under de två år min vän Jocke jobbat här. Promenadavstånd överallt, mysiga kvarter med restauranger i varje gathörn, en allmän småstads- eller åtminstone närhetskänsla. Ja, åtminstone i de delar vi rör oss, Jocke bor i kvarteren kring Chatelain i stadsdelen Ixelles om jag förstått geografin rätt.

Det hade jag dock inte i fredags kväll när jag anlände. Styv i korken efter mina två tidigare besök proklamerade jag sturskt att vi skulle mötas hemma hos Jocke, jag skulle promenera dit från stationen, inga problem. Vad jag missat var att jag de tidigare gångerna stigit av vid Bryssel södra och inte Centralstationen, med resultatet att jag irrade omkring ett bra tag i närkvarteren och utan framgång försökte finna de landmärken jag visste borde finnas där och tänkte orientera mig efter. Och eftersom min mobil till en början vägrade ge mig något mer än gsm-mottagning kunde jag heller inte använda nätet och Google maps, så det tog sin runda stund innan jag började gå i rätt riktning.

Det är för övrigt mitt enda klagomål mot Halebop som operatör. Oslagbart låga priser sett till vad man får (plus tryggheten i att det är Telias nät vilket är något av ett måste i Kiruna/Vittangi-trakten), men hittills 100 procent strul vid utlandsresor, varje gång har jag tvingats gå in och ändra i APN-inställningarna manuellt för att det ska fungera. Och eftersom jag så klart inte kommer ihåg det här före resan utan först på plats, måste jag på något sätt börja med att skaffa en annan uppkoppling så att jag kan surfa in på Halebops supportsidor för att se vad det ska stå. Att Halebop därtill på ett ställe i supporten anger det felaktiga APNet halebop.halebop.se i stället för det korrekta halebop.telia.se, gör inte saken bättre.

Nåväl. Efter en oerhört stinn pannkaks- och milkshakesbrunch på en mycket amerikansk diner och en promenad ner till den stora dagliga marknaden vid Louise har jag begett mig åter ut till flygplatsen där jag nu sippar en kaffe på Starbucks. Jag omfamnar verkligen det belgiska.

Flyg till Bromma vid fem, därefter ska jag förhoppningsvis kommunalt men mer troligt tyvärr medelst taxi försöka ta mig till Arlanda för att hinna med kvällsflyget till Kiruna. Det har tydligen kommit en del snö under helgen, så det blir väl till att skotta fram bilen på långtidsparkeringen före avfärd.

Vardag igen

Vi är hemma igen sedan några timmar, Tage fick ta en knapp halvdag på dagis för att vi skulle hinna vispa undan några jobbgrejer. Sitter och klipper med ögonen på mitt nya stamlokus Pause vid Greta Garbos torg, att kliva upp kvart över fyra på morgonen som pricken över i efter en i övrigt rätt sömnfattig helg var inte direkt vad kroppen behövde.

Men oj vad trevligt Bryssel var! Och Tage älskar verkligen Jocke, eller Abro Oakim som han kallar honom. Han blev helt förtvivlad i morse när det visade sig att Jocke inte skulle följa med till flygbussen, utan bara vinkade hej då nere i porten.

Apple-keynote klockan 19, svensk EM-fotbollspremiär 20.45. Hade ju inte kunnat tajmas bättre ens om man försökte. Vet ärligt talat inte vilket av de två jag är mest peppad på.

 

Arla morgon i EU:s hjärta

Vi är i Bryssel i helgen och hälsar på Jocke. I går ägnade Tage mycket tid åt sin nya favoritgren springa fort! och i morse följde han upp med sin gamla favoritgren gå upp kvart över fem och vägra somna om!

Vilket ju så klart är extra kul när ens mamma och pappa dristat sig till att sitta uppe och dricka vin med farbror Joakim till klockan halv ett.

 

48 timmar Bryssel (1)

Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt på tyska. Jag stöter in i någon och ett schuldigung undslipper mig per automatik innan jag kommer på var jag är, att det kanske fortfarande är ett öppet sår att prata tyska i Bryssel, jag har för dålig koll på vad som försiggick här under kriget, vet bara att Belgien var ockuperat.

Hade ställt klockan på kvart över tre, men redan fem över vaknade jag och steg upp, så stor skillnad från halv fem-fem då jag vanligen brukar gå upp för att göra välling åt Tage var det ju inte. Jag cyklade upp till Centralen, tog flygbussen mot Skavsta, åttio minuter landsväg i totalt mörker men kunde omöjligt somna, satt och inbillade mig att föraren skulle somna vid ratten och att vi skulle köra i diket. Flyget lyfte kvart i sju, landning i Bryssel ett par timmar senare, ny flygbuss in mot staden och lite strulande nere i tunnelbanan som mitt besök till ära var belagd med strejk och bara gick med minimal trafik. Tog mig slutligen fram till EU-kommissionens högkvarter där Jocke mötte upp, han tog mig upp till de oändliga korridorerna för en titt. Såg inte Barosso dock.

Efter lunchen har jag promenerat längs turiststråken, den kissande ynglingen Manneken Pis var klädd i någon sorts byggjobbaroutfit vilket jag tyckte var lite sött, enligt Wikipedia är det tydligen vanligt att han då och då spexas till vid högtidliga tillfällen, kanske hade det med strejken att göra, det pratades om national demonstration day i högtalarsystemet i tunnelbanan. Började långsamt röra mig ner mot Jocke och Fannys hemkvarter vars placering jag hade fått utritat på en karta vilket kändes retro så här i Google Maps-tider, men som den gamla orienterare jag är brukar jag försöka undvika att använda gps:en så långt det är möjligt så det kändes ärligt talat rätt skönt.

Jag ser för övrigt Tage i varje pojke i tvåårsåldern jag möter på gatan. Jag saknar honom så det gör ont trots att det bara gått 14 timmar sedan jag stängde ytterdörren och smög iväg i den arla gryningen.

Slumpens krafter visade sig när jag ett par kilometer från deras hem plötsligt stod öga mot öga med Fanny på gatan, hon hade begett sig ut för att köpa en väggkrok och jag skrämde henne halvt från vettet när jag utbrast Men hej! rakt i ansiktet på henne. Då jag inte kände mig färdigturistad fortsatte jag efter några minuters samtal iväg på vidare äventyr. Nu sitter jag på ett café på Chaussée d’Ixelles och dricker en Hoegaarden. I kväll ska Jocke ta med mig ut på restaurang, han har bokat bord någonstans klockan åtta.

Om jag inte har tvärdäckat i deras soffa vid det laget.