Krönika: Hipp hipp hurra – 20 år med bokmässan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.

———

Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.

Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.

2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.

Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.

Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.

Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.

Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.

Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!

När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!

Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.

Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.

Pratar om att skriva för ljud på Bokmässan

I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:

Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.

Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson:

Mot bokmässan i Göteborg!

Äntligen bokmässa igen, efter sju svåra år. Nå, inte riktigt kanske, men visst vinglade mässan en aning såväl 2018 som 2019 efter nazistkaoset 2017, och sedan kom ju de två i princip icke-existerande covid-åren.

Fem svåra år, således, och det återstår ju att se om publiken hittar tillbaka. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att ta min del av ansvaret och mingla runt i dagarna tre.

På fredagen samtalar jag i Storytels ljudbåsmonter klockan 12, och vid 17.30-ish samma dag intervjuas jag i Tiktok Nordics officiella livesändning från mässan (herregud vad ungdomlig jag är). Jag kommer även att synas stryka omkring vid montrarna för Hegas förlag och Vilja förlag, där jag ju har aktuella böcker som så klart kan fås signerade.

Hoppas nu på bättre väder än de senaste riktiga mässorna pre pandemin, för jag har inte packat några vettiga ytterkläder. Ses i Götet!

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Krönika: Återfår bokmässan sin gamla form?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 9 september (det vill säga före årets bokmässa, som ju arrangerades helgen som gick).

——

I veckan kom beskedet vi väntat på – coronarestriktionerna är på väg bort, kulturevenemang kommer snart att kunna anordnas så gott som normalt. Som vi har väntat!

Men pandemin har redan fått effekter i den svenska bokbranschen, och dessa kan bli långvariga. En sådan rör bokmässan i Göteborg. För andra året i följd väntar om några veckor en upplaga av denna som mestadels kommer att vara digital. Det kallas visserligen hybridmässa där en viss mängd biljetter kommer att säljas så att publik ska kunna se författarsamtalen på plats, men det myllrande mässgolv som alltid varit Bok & Biblioteks signum kommer även 2021 att utebli.

Svältfödda på social samvaro presenterade därför i våras bokförlaget Kaunitz-Olsson planerna på satsningen Stockholms bokhelg, ett arrangemang där de stod för viss samordning och en hemsida, men där deltagande förlag själva fick ordna samtalsprogram och hitta lokaler (ofta det egna kontoret) för en helg i bokens tecken.

Gensvaret från Förlagssverige kan inte kallas annat än fantastiskt. Över 150 förlag och kulturinstitutioner i Stockholm räckte upp handen, och sista veckoslutet i augusti gick bokhelgen av stapeln.

Jag tyckte det var ett toppeninitiativ och reste ner och deltog. Att vi var många som saknat de publika litteratursamtalen var uppenbart. Det vore överdrivet att påstå att stockholmarna gick man ur huse, men flertalet förlag var nöjda efteråt och såg fram emot en ny bokhelg nästa sensommar – då förhoppningsvis utan restriktioner att behöva ta hänsyn till.

För en ny upplaga planeras nämligen redan, samma veckoslut år 2022 ska Stockholms bokhelg anordnas igen.

I och med detta väcks en fråga: Hur ska den svenska bokbranschen se ut post-corona? För vad man än anser om Bokmässan i Göteborg, så är den navet i Litteratursverige och kulmen på bokförlagens årscykliska arbete – en position som trots såväl toppar som dalar varit relativt ohotad i över tre decennier.

Och nu befann sig mässan redan innan pandemin i en svacka, märkt av kontroversen kring högerextrema Nya Tiders närvaro 2017 med bojkotter, publiktapp och en bisarr nazistmarsch som följd. 2018 och 2019 skedde en viss återhämtning, men den kom helt av sig när covid-19 gjorde entré. Nu skriver vi 2021 i kalendern och har ännu en rumphuggen mässa att vänta. Kommer Bok & Bibliotek någonsin att återfå den form och storlek så många av oss älskar (eller i vissa fall åtminstone älskar att hata)?

Det beror nog faktiskt till viss del på hur gräsrotsinitiativet Stockholms bokhelg utvecklas.

För helt krasst är det så här – även om mässpubliken inte märker det, så är en avgörande lockelse för själva branschen bokmässan som tummelplats. Minglen, de informella mötena och snacket i barerna mellan författare, förlagsanställda, litterära agenter och andra intressenter utgör en stor del av poängen med att som branschmänniska bege sig till Göteborg. Och faktumet att nästan alla ”beger sig” är viktigt – nästan alla förlag huserar ju i Stockholm. Att man inte kan åka hem när arbetsdagen tar slut är en förutsättning för tumlandet. Det är en sliten klyscha men bär viss sanning: Det som händer på bokmässan stannar på bokmässan.

Något sådant kommer en bokhelg i Stockholm aldrig att kunna leverera. Men det finns en till viktig aspekt – ekonomin. Upptäcker förlagen att de når ungefär samma publikeffekter av att ordna ett relativt enkelt ”öppet hus”-arrangemang i sina egna Stockholmslokaler med inbjudna författare (som ofta också redan bor i Stockholm), så kommer frågan snart att ställas: Är tummelaspekten värd de miljoner som bokmässan kan kosta ett förlag i form av monterhyra, hotellrum, resor, arvoden och mingelarrangemang?

I en tid när många förlag redan brottas med ekonomin, kan svaret mycket väl komma att bli nej. Om så blir fallet, lever en av den svenska bokbranschens mest stabila institutioner farligt.

Krönika: En helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 1 april.

——

Det har sagts redan, men är värt att upprepa – fasiken vad bra den digitala versionen av Littfest blev. Att arrangörerna är skarpa och skapar litteraturfestivaler i toppklass år efter år i den fysiska världen visste vi redan, men att de också skulle prestera på samma nivå med bara nätet att tillgå – det var svårare att sia om i förväg.

Vägen de valde med sammanhållna sändningar som började redan klockan elva på förmiddagarna och pågick kontinuerligt fram till sen kväll var i mina ögon ett genidrag. Tittarna lotsades genom dagarna och seminariesamtalen av det trygga programledarparet Yukiko Duke och Po Tidholm, vilket gjorde att många som hade köpt en biljett till Littfest-tv lät sändningarna rulla även om de kanske inte hade möjlighet att titta aktivt hela tiden. Ibland satt man fastnaglad och ibland fick innehållet mer formen av bakgrundsljud, lite som på det sätt som radions P1 eller P4 ofta står på hela dagarna i hundratusentals svenska hem.

Nu menar jag inte att likna Littfest vid bakgrundsskval för det var var det verkligen inte tal om, men jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tror att det obrutna flödet var för det vinnande konceptet. Det var KUL att följa festivalen som ett fortlöpande event (ursäkta entreprenörssvenskan) även fast innehållet ofta bjöd på allvarsamheter och rejält tuggmotstånd. Att tittarna njöt blev om inte annat tydligt i chatten som rullade bredvid sändningen och där det hela tiden bjöds på glada tillrop och fina kommentarer. Inte en enda gång behövde moderatorn ryta till om tonläget, trots över 1500 skickade meddelanden. Det torde vara unikt på internet.

Det är svårt att inte jämföra med Bokmässans digitala upplägg i fjol. Deras innehåll var också toppklassigt, men det var hopplöst att få en överblick. På plattformen Bokmässan Play möttes man av en uppsjö programpunkter som alla bestod av enskilda videosändningar som man själv fick söka sig fram till. Inte sällan var det också småtaffligt i själva produktionen, man möttes av en testbild i ett antal minuter trots att man bänkat sig på utsatt tid och hann börja felsöka innan sändningen plötsligt vaknade till liv, ofta med en bild på gäster som satt helt tysta i soffor i ett antal minuter innan samtalen drog igång. Det kontinuerliga flödet som Littfest-tv bjöd på där tittarna lotsades genom dagarna saknades helt – för att inte tala om graden av professionalitet i själva sändningarna. Littfest-tv var RIKTIG tv, inte pliktskyldigt filmade samtal.

Nåväl, jag ska inte drunkna i superlativ, och i ärlighetens namn bör nämnas att Bokmässans program var många gånger större och de hade alltid flera parallella programpunkter igång, så flödet som Littfest kunde erbjuda genom ett mer begränsat program hade varit svårt att få till. Men Littfest-tv gav tveklöst Bokmässan en hel del att grubbla på inför hösten, och vill de att Bokmässan Play ska nå samma nivå kommer de att få ligga i.

Kollar man på de krassa tittarsiffrorna så ”vann” visserligen Bokmässan Play, de nådde knappt 1 000 visningar per programpunkt under själva bokmässehelgen jämfört med 700 hos Littfest-tv, men Bokmässan hade flera typer av försprång. Dels var deras sändningar helt gratis för tittarna, och dels har de en uppbackning av Förlagssverige samt riks- och bokbranschmedia som Littfest bara kan drömma om.

Gällande det sistnämnda måste säga att jag är förbluffad över hur lite årets Littfest uppmärksammades nationellt, trots att det digitala upplägget gjorde festivalen mer tillgänglig än någonsin. I år behövde ju inte ens redaktionerna i Stockholm skicka någon stackare upp till Umeå (tiotalet mil längre än avståndet till Bokmässans Göteborg!) – det var bara att öppna laptopen, betala 100 kronor och börja titta. Trots detta var bevakningen närapå noll, vilket väl tyvärr vittnar om att trots allt tal om det heta litterära Norrland och den ökade uppmärksamheten för samisk litteratur (två huvudteman på årets Littfest) så ses ämnena ofta som blott regionalt intressanta.

Det är synd och skam, men förtar inte faktumet att Littfest-tv satte en helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige.

”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Digitala boksamtal en historia i moll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 oktober.

——

När dörren i Börshuset i Stockholm öppnas på torsdagen och Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut för att tillkännage årets litteraturpristagare följer vi som är intresserade detta på distans. I fallet med Nobelpriset är det inget ovanligt, den anspråkslösa ceremonin har direktsänts i etermedia i årtionden och även sänts live via webben i många år. Att lyssna på P1 när den gnisslande dörren öppnas, höra sorlet sjunka undan och känna pulsen i bröstet stiga innan sekreteraren harklar sig är en årlig konstant i många litteraturintresserades liv, däribland mitt.

Distansen vid just Nobelpriset kan alltså inte skyllas på det ack så förhatliga covid-19 (även om också Svenska Akademien tvingats till restriktioner gällande hur många som fysiskt får närvara i år). Men för alla dem som ser det fysiska mötet mellan författare och läsare som en omistlig del av litteraturen, har 2020 verkligen varit ett – ursäkta uttrycket – riktigt pissår.

I Västerbotten tog ju detta sig ett konkret uttryck först av alla, när Littfest i Umeå tvingades ställa in med bara timmars varsel när det beska beskedet från myndigheterna om publikbegränsningar kom. Då var allt kring coronapandemin nytt och tiden alltför knapp för alternativ, men i takt med att veckorna gick fick arrangörer möjlighet att fundera över hur de skulle navigera i det nya smittolandskapet. Mindre, mer covidsäkra arrangemang har därför börjat arrangeras och ett stort antal digitala författarframträdanden har genomförts runt om i landet. Det förekommer även varianter av boksigneringar där författaren endera sänder ut exemplar av sin bok med en autografkråka i via posten, eller så har författaren levererat signerade kort till bokhandlare, som därefter kunnat klistra in dessa i böckerna och sålt till sina kunder.

Ett drygt halvår in i denna verklighet bör dock frågan ställas – är detta ekonomiskt hållbart? Svaret verkar hittills vara ett nej, eller åtminstone nja.

Den heldigitala variant av Bokmässan i Göteborg som nyligen genomfördes kan tjäna som exempel. Bokmässan Play beskrevs av arrangörerna som en stor framgång, med drygt 370 000 visningar av de totalt 380 seminarier och samtal som arrangerades under mässdagarna i Sveriges sydligaste tredjedel (studior byggdes upp i Stockholm, Göteborg och Malmö – Norrland göra sig icke besvär) gav det ett tittarsnitt per programpunkt på nästan 1000 personer. I en kommentar estimerade Bokmässans programchef Oskar Ekström det till att ungefär fyra gånger så många hade tagit del av samtalen jämfört med ett vanligt bokmässeår.

Men ekonomin då? Den har det i Bokmässans fall ännu talats tystare om, summeringen är väl helt enkelt inte klar. Däremot har tongångarna från mässledningen varit tydliga – årets satsning på en öppen, helt gratis digital bokmässa är ett undantag, i längden kommer det inte att gå att producera hundratals timmar litteratursamtal där medverkande framför och bakom kameran ska arvoderas utan att ta betalt av de som tittar.

Men hur många är villiga att göra det? Inte tillräckligt många, verkar det som. Den i västra Sverige mycket uppskattade bokfestivalen Bokdagar i Dalsland (som med åren vuxit till ett året om-arrangemang med bas i Åmål) ger en fingervisning. De har likt Bokmässan flyttat ut på nätet och genomför sina författarsamtal utan publik. Sändningarna är gratis, men man ber kontinuerligt om stöd via Swish och bankgiro. Enligt en artikel hos branschsajten Boktugg är dock utfallet hittills skralt – trots rejäla publikrekord ligger intäkterna på bara en tiondel av vad de brukar få in via sina ordinarie författarsamtal med fysisk publik.

Tittarframgångarna visar att de digitala boksamtalen öppnar för helt nya möjligheter att nå större målgrupper. Tyvärr verkar dock inte några nya pengar följa med. Som vanligt i dessa förbannade coronatider får vi alltså en slutkläm i moll.

——

Youtubetips: Några som kämpar på med såväl fysiska som digitala författarmöten är Bokcafé Pilgatan i Umeå. De vill kunna livesända sina samtal via Youtube, en funktion som endast är tillgänglig för dem med fler än 1000 prenumeranter på sin Youtubekanal. In och stötta med en prenumeration vetja, allt som behövs är ett (helt gratis) klick.

Fram för fler lokala författarstjärnor!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 oktober.

——

I min förra krönika siade jag om att Bokmässan i Göteborg i allt större utsträckning kommer att tvingas dela sin position som Litteratursveriges tummelplats med andra arrangemang. Bortsett från att publiktillströmningen börjat dala – toppsiffrorna på över hundratusen besökare var det länge sedan Bok & Bibliotek kunde ståta med – har antalet utställare också blivit färre, detta trots att det aldrig funnits så många som velat ge ut litteratur som nu, med en rik flora av egenutgivare och småförlag vid sidan av den traditionella branschen.

Vart tar då dessa vägen?

I växande utsträckning satsar de där de bor och verkar. I helgen som gick besökte jag den lokala bokmässa som inleder den nästan veckolånga Kiruna Bokfestival, och fick orsak att ytterligare fundera över det här.

Jag var där för att representera Norrländska Litteratursällskapet, där jag sedan några år är med i styrelsen. Men på mässgolvet i Folkets Hus i Kiruna framstod jag och min Norrlitt-kollega David Väyrynen som närapå riksrepresentanter med tanke på vårt sällskaps massiva upptagningsområde – Norrland utgör ju närmare 60 procent av Sveriges yta.

För i övrigt var utställarna – som i år var rekordmånga 42 till antalet – i regel superlokala. Självklart fanns undantag, men de allra flesta författare och förlag på plats är helt okända utanför Norrbottensregionen i allmänhet och Malmfältsregionen i synnerhet. Trots det frodas de i högsta välmåga i sin lokala mylla.

Med det menar jag inte att de kan livnära sig som heltidsförfattare eller har sitt förlag som sin huvudsakliga sysselsättning – men hur många av oss ”riksförfattare” som varje år reser ner till Göteborg och vimlar runt på Bokmässan kan det heller, ärligt talat?

Nej, vad jag menar är att de har en lokalt stor – och tydligt växande! – publik som gärna kommer och lyssnar på dem och köper deras böcker. En tydlig trend i år var därtill att flera författare valt att tajma utgivningen av nya titlar lagom till bokmässan i Kiruna, för att få maximalt genomslag för sin litteratur under den välbesökta dagen.

Att författare i allt större utsträckning väljer en närodlad väg går hand i handske med att de lokala bokfestivalerna blir allt fler, att försöka utröna vem som drar mest nytta av vem blir lite som att diskutera hönan eller ägget.

Bara i norra Norrland finns ett stort antal sådana här evenemang utspridda över året. Just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, nästkommande helg är det Bok & Bild i Luleå och häromveckan arrangerades nya Gränslös Litteraturmässa i Haparanda. Flerdagars litteraturevenemang som tar sig delvis andra former blir också vanligare, uppe i Jäckvik sex mil norr om Arjeplog arrangerades i somras för andra året Bok & Vandring, där besökarna och de inbjudna författarna – de flesta med regional koppling – vid sidan av att prata om litteratur även fjällvandrade tillsammans i dagarna tre.

Är det bra eller dåligt att vi får fler lokala författarstjärnor? Jag tycker att det är toppen. Det visar på ett engagemang för litteraturen bortom titlarna som ”alla” talar om och som vi ser i det nationella nyhetsflödet eller på topplistorna.

Dessutom ligger det en spänning i vetskapen om att det finns lokala ”scener” där författarskap jag aldrig hört talas om läses och älskas.

Vem är exempelvis stor i Östergötland? Kanske borde jag resa ner till LitterArt Gästabud i Nyköping till helgen och kolla.

PS. Littfest i Umeå då, är inte det också ett bra exempel på en lokal bokbegivenhet? Både ja och nej. De utställande förlagen har visserligen delvis regional prägel och det finns alltid ypperliga Norrlandsguldkorn i programmet, men som helhet är Littfest en litteraturfestival med nationella – och internationella! – ambitioner. Och det ska de fortsätta ha. DS.

Bokmässans glansdagar är troligen förbi

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 26 september.

——

I dag öppnar årets upplaga av Bok & Bibliotek i Göteborg. Efter fjolårets återgång till normalläget efter debaclet 2017 som kulminerade med den bisarra nazistdemonstrationen utanför mässområdet på lördagen, hoppas säkerligen mässcheferna Frida Edman och Oskar Ekström på arbetsro, noll kontroverser och en fortsatt återhämtning för besökssiffrorna.

Frågan är dock i vilken utsträckning det kommer att ske. När jag summerade fjolårets mässa i den här spalten skrev jag att 2018 års publiksiffra på 85 000 besökare visserligen var tio procent högre än katastrofen 2017, men jämfört med 2016 – året innan allt kom att kretsa kring tidskriften Nya Tider, författarbojkotter och nazister – så var det alltjämt ett tapp på elva procent av den tidigare publiken.

Det är siffror som borde oroa mässledningen, särskilt med tanke på de senaste veckornas rapporter om att den fysiska boken fortsätter tappa mark till förmån för digitala ljudböcker. Den fysiska boken är viktig för Bok & Bibliotek, att få höra ett montersamtal och sedan köa ett tag för att köpa ett signerat exemplar och kanske växla några artighetsfraser med sin favoritförfattare har för många besökare alltid varit en viktig orsak att åka dit.

Gör man den resan om man redan hunnit lyssna på den aktuella boken i någon av ljudbokstjänsterna? En del kanske, men långtifrån alla.

Bok & Bibliotek är så klart medvetna om det här problemet, och det är antagligen också en av orsakerna till att de i fjol valde att inkorporera deckarfestivalen Crimetime i programmet, efter att denna arrangerats på Gotland i ett antal år utan att verksamheten gått runt. Spänningslitteratur är det som går allra bäst hos ljudbokstjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory, och att kunna erbjuda mässbesökarna en särskild avdelning med seminarier som ”Ny teknik och forskning – hur påverkar det deckargenren?”, ”Skandikrim i världen” och ”Miljön i kriminalromaner” är antagligen ett sätt att försöka locka den publiken.

Studerar man den officiella programtidningen – som enligt mässledningen med sina 334 gram är den tyngsta de någonsin presenterat – får man dock bläddra ända till sida 100 innan man når Crimetime, som avslutar den digra luntan. Jag tror dock inte att det bör läsas som att mässan ser den inbyggda deckarfestivalen som ett appendix, utan snarare som en möjligen ängslig strävan efter att fortsätta bevisa sin tyngd.

Och Bok & Bibliotek har, trots sin enträgna stämpel som krängarmetropol för uppmärksamhetstörstande bestsellerförfattare, en oerhörd bredd och tyngd i programmet. Ingen kan heller anklaga dem för att inte med näbbar och klor försöka göra sig ännu tyngre för att visa sig fortsatt oumbärliga.

Något som vid sidan av det fysiska programbladet är tungt i år är användandet av ordet ”tema” – mässan har tre officiella teman i Sydkorea, jämställdhet samt tungvrickarordet medievetenhet, och dessa kompletteras sedan med fem ”tematiska rum” för historia, ideologi, populärvetenskap, bibliotek och mediefrågor.

Årets tema är alltså tema.

Bokmässan försöker uppenbarligen gasa sig ur krisen. Det gör de nog rätt i, men trots de goda ansatserna, tror jag att dess absoluta glansdagar är förbi. Inte så att dess existens behöver vara hotad, men den kommer att tvingas finna sig i att i växande utsträckning dela positionen som Litteratursveriges tummelplats med arrangemang som Littfest, som i dag troligen skulle ha underlag från såväl publik som förlag för att växla upp verksamheten både en och två nivåer (om det inte rent fysiskt hotade att få Folkets Hus i Umeå att rämna, vill säga).

PS. På tal om Littfest, som alltid är duktiga på att i programmet förvalta sin position i Norrlands mitt – på Bokmässan får man leta länge efter det norrländska. I programtidningen finns ”Norrland” inte alls med, faktum är att inte ens ordet ”norr” förekommer. Men ”Västerbotten” återfinns, dock blott en gång, under punkten ”Lokaljournalistikens framtid avgörs nu” där VK:s chefredaktör Jessica Wennberg är en av paneldebattörerna. DS.

——

Brukar oftast lägga ut dessa krönikor här med ett par veckors eftersläpning eftersom jag vill att VK ska få exklusivitet på dem ett tag – de betalar ju mig trots allt för att skriva dem – men den här kändes så aktuell att jag lägger ut den redan nu. Kan vara värt att nämna att årets besökssiffra när Bok & Biblioteks-ledningen summerade på söndagskvällen visade sig innebära en liten ökning, men det var på håret – från 85 371 till 86 132. Så någon fortsatt återhämtning av 2017 års katastrof kan man väl egentligen inte tala om.

Kraxar negativt om bokmässans framtid

På väg ner mot bokmässan. Passerar Umeå, och passar på att läsa Västerbottens-Kuriren i fysisk form för en gångs skull. Hittar mig själv!

Kan Samir & Viktor visa vägen för bokmässan?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 oktober.

——

Vardagen var åter på årets bokmässa i Göteborg. Efter kaoset i fjol med debatten om högerextrema Nya Tiders närvaro och nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens demonstration och publikraset som följde, var det med lättnad som Bok & Bibliotek-ledningen sent i söndags kunde konstatera att besökarantalet steg med tio procent jämfört med 2017.

Champagneläge var det dock inte, jämför man i stället med 2016 års publiksiffra – senaste normalåret före katastrofen – är tappet fortsatt stort. 2016 registrerades drygt 96 000 besök, en normal siffra för mässan under 2010-talet, men i år kom trots återhämtningen bara drygt 85 000.

Samtidigt rapporterades i år om flera försäljningsrekord i montrarna, däribland från förlagsjättarna Bonniers och Norstedts.

Hur den ekvationen går ihop kan jag bara spekulera om. Min gissning är att det fanns ett uppdämt behov att glädjas över att mässan överlevde fjolårets absurda nazistlördag och att den glädjen manifesterades i extra bokköp – köp som dessutom kunde ske i lite mindre trängsel än vanligt.

Men då uppstår en fråga. Om det trots ett minskat besökarantal såldes fler böcker, betyder inte det att de som alltid klagar på att bokmässan i Göteborg bara är en tummelplats att kränga böcker på fick mer rätt än någonsin?

Jo, kanske. För även om Bok & Bibliotek gärna framhäver det smala och många gånger fantastiska program som erbjuds inom mer nischade områden, så vet flertalet av besökarna inte ens om att avdelningar som Rum för poesi och översättning, Mångspråkstorget, Fantastikgränd eller De litterära sällskapens scen ens existerar – de flesta kommer för att få se ett montersamtal med och köpa en bok av författare i storleksklassen Jan Guillou, Jonas Gardell, Martina Haag, paret Kepler, Leif GW Persson eller Liza Marklund.

Dessutom har den nya generationens bokstjärnor blivit allt viktigare, de som lockar unga till mässan för att köpa ett signerat exemplar av en bok av Youtubestjärnorna Clara Henry eller Misslisibell, två av dem som orsakade längst köer på årets upplaga.

Jag tillhör inte dem som gillar att klanka ner på bokmässan för att det pågår kommers på de största ytorna. Utan storsäljarnas förmåga att dra publik skulle inte de mer smala delarna av programmet kunna existera. Bokmässan är lite som ett klassiskt stort bokförlag, där intäkterna från breda författarskap delvis håller den smala utgivningen under armarna.

Men de fysiska boktravarna förlorar trots årets mässrekord stadigt mark inom litteraturen till förmån för de digitala formaten. Låt därför säga att min gissning ovan är korrekt och att nästa års besökare inte känner samma ystra glädje som i år över att mässan kunnat genomföras utan kravallpolis, och försäljningen sakteliga börjar sjunka samtidigt som besöksantalet stabiliseras kring årets nivå. Förtvinar Bok & Bibliotek då?

Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, utan att mässan lyckas omstöpa sig och kan förbli en självklar mötesplats mellan författare och publik även när färre går dit med målet att ha med sig en välfylld tygkasse böcker hem.

Men hur? Kan två i sammanhaget udda fåglar som Samir & Viktor visa vägen? Den bland kidsen oerhört populära musikduon drog enorma köer varhelst de visade sig under årets mässa, kruxet var bara att boken de skrivit om sin karriär tillsammans med författaren Pascal Engman ännu inte hunnit komma från tryck. Hur lösa? De signerade affischer, tog ”groupies” med fans och gjorde videohälsningar (bland annat till min åttaåring) helgen lång, ständigt med ett glatt humör och oändliga doser tålamod.

Alla kan så klart inte vara Samir & Viktor. Men att bokmässan måste börja fundera över hur relationen som finns mellan ungdomskulturens fixstjärnor och fans kan överföras till den mellan författare och läsare torde stå klart.