Etikett: bokbranschen

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Och det fanns fler exemplar på andra hyllor, dessutom.

Läste häromdagen att Stieg Larssons trilogi nu sålts i 60 miljoner exemplar, och när Hollywoodversionerna haft premiär tror jag banne mig den siffran med tiden kan nå 100 miljoner. I sanning oerhört imponerande. Men andrahandsvärdet på böckerna torde vara i princip noll.

Så här såg det ut häromdagen på Myrorna i Ropsten.

Om tystnaden kring ”Tjärven”

Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.

Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:

1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.

2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.

3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!

Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.

Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.

Apple och e-boken

Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.

På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.

Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.

Synd.

E-boken går som tåget. I USA alltså. Ja, hos Amazon åtminstone.

Så hände det till sist, eller ja, egentligen snabbare än någon skulle ha kunnat tro. Den amerikanska nätbokhandelsjätten Amazon meddelade i går att de nu säljer fler e-böcker än pappersböcker, punkt. Förra sommaren kom beskedet att de sålde fler e-böcker än inbundna böcker, och i vintras gick även e-boken om pocketboken. Men nu har alltså e-böckerna gått om pappersböckerna totalt.

Det här innebär ju på intet vis att e-boken nu är större än pappersboken i USA som helhet, det här är bara siffror från Amazon, men det säger ändå en hel del om vartåt utvecklingen barkar.

Jag har ju skrivit en del om det här i bloggen tidigare, och min krönika i UNT för ett par veckor sedan i ämnet summerar väl mina tankar rätt så bra. Och vet ni vad, jag tror banne mig jag drämmer till med att publicera den här i bloggen också, det har ju gått snart tre veckor sedan den kördes i tidningen. Varsågoda:

Förlagen sitter still i e-båten

Jag hajade till när jag läste inledningen till en artikel hos branschtidningen Resumé nyligen: ”Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ’vanliga’ bokläsandet. Nu går Bonnier Pocket ut i en ny stor kampanj – klimatsmart pocket”.

Nej, stopp nu, Resumé, det där är rent nys. Att Bonniers (och Månpocket) nu ska producera miljövänliga pocketböcker är visserligen lovvärt, men det beror inte på ”Hotet från e-boken”, snarare vill de sticka ut på en mättad pocketmarknad.

För även om e-böckerna går starkt framåt i Sverige – senaste året har försäljningen ökat med 300 procent – så rör vi oss fortfarande på väldigt blygsamma nivåer. Elib, som distribuerar i stort sett alla svenska e-böcker, säger att det säljs cirka 5000 exemplar varje månad just nu. Jämfört med den halva miljon pocketar som säljs per månad motsvarar det 1 procent. Räknar vi på hela bokmarknaden – det säljs knappt 2 miljoner böcker i Sverige i månaden – utgör e-boken mindre än 0,3 procent.

Men framöver då? Det brukar refereras till utvecklingen i USA. Enligt deras förläggarorganisation AAP stod e-böcker för 8 procent av den amerikanska bokmarknaden i fjol, året innan var den 3 procent. Kurvorna pekar brant uppåt.

Frågan är bara – är USA facit? Jag är inte säker. Där har den dominerande nätbokhandeln Amazon marknadsfört sin egen läsplatta Kindle i över tre år på ett sätt som verkar utomjordiskt med svenska branschögon sett. Surfar du in på Amazon.com möts du av en jätteannons för Kindle som upptar nästan halva startsidan. Så har det sett ut sedan slutet av 2007. Med sådan exponering är det inte konstigt att Amazon säljer fler e-böcker än pocketböcker, och att Kindlen är deras enskilt mest sålda produkt.

Hos de svenska nätbokhandlarna Adlibris och Bokus får vi leta innan vi hittar e-böckerna. Hos Adlibris finns textlänken ”E-böcker och läsplattor” en bit ner i vänsterspalten. Hos Bokus finns en snarlik länk ännu längre ner i deras vänsterspalt. Både Adlibris och Bokus började sälja läsplattor i början av 2010, utbudet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Hos Adlibris har det snarare blivit sämre, plattan Letto som stolt marknadsfördes som Adlibris egen vid starten, försvann ur utbudet efter ett par veckor och återkom aldrig.

Utan Amazons satsning skulle inte e-boken vara i närheten av 8 procent i USA. Som ledande (och fristående) distributör av böcker på nätet ser de en egennytta i att gå mot digital distribution i stället för att posta bokpaket världen över. I Sverige ägs de stora nätbokhandlarna av Bonniers (Adlibris) samt KF Media (Bokus), som också äger Norstedts.

Och det är här skon klämmer – förlagskoncernerna verkar vilja sitta stilla i båten, och inte skynda på paradigmskiftet. En utomstående aktör måste in och röra om.

Vem känner sig manad?

Tror att jag är nåt

Hör ni! Om man är intresserad av det här med e-böcker så ska man läsa Elib-vd:n Johan Greiffs debattartikel i Svensk Bokhandel, tycker jag.

Faktum var att jag blev lite stolt när jag läste hans text, eftersom slutklämmen där han kritiserar branschen är närmast identisk med den kritik jag utdelade i min krönika i UNT i måndags. I ett utslag av megalomani kände jag mig nödgad att mejla Johan och fråga om jag agerat inspiratör, men så stort var tyvärr inte mitt inflytande, han hade lämnat sin text till tidningen innan min krönika publicerades.

Okej, slut på meddelandet.

 

DJtv #61 – Läspaddan

Vi tycker inte att iPad är en läsplatta. Det är en pekdator, rätt och slätt. Men trots detta väljer vi den här veckan att göra just det – recensera vår låne-iPad som en läsplatta. Hur är det egentligen med den bakgrundsbelysta skärmen kontra riktiga läsplattors e-ink? Är den inte förfärligt tung? Hur beter man sig för att läsa svenskköpta böcker på den här amerikanska tingesten? Och varför kan den orsaka blindhet om natten? Svar på de frågorna, plus några till, bjuder vi på i veckans DJtv.

Böcker (vars tyngd) vi oftast refererar till i veckans avsnitt:
Christoffer Carlsson: ”Fallet Vincent Franke”
PO Enquist: ”Ett annat liv” (0,72 kg)
Per Hagman: ”Vänner för livet” (0,79 kg)
Stieg Larsson: ”Luftslottet som sprängdes” (1,1 kg)
Lars Norén: ”En dramatikers dagbok” (1,3 kg)

Recensionen av läsplattan Nuut i DJtv #37.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.