Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.
Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.
Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.
Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?
Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.
Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.
Ridå.
Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.
