I fjol skrev jag flera gånger om Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Kickstarterkampanj för barn- och ungdomsbokspodden Bladen brinner, som med stor framgång nu producerats i två säsonger. I dagarna går Kickstarterkampanjen för den tredje och fjärde säsongen in i sitt absoluta slutskede – i skrivande stund återstår 55 timmar tills kampanjen stängs. Än finns alltså chans att stödja! I detta nu har de finansiering för cirka 1,5 säsonger, så kom igen och hjälp dem över det magiska strecket nu.
Hittills har duon, enligt statistiken på deras Kickstartersida (och jag älskar ju statistik), gett 306 boktips och gjort 38 intervjuer med författare och illustratörer, vilket resulterat i 647 minuter podd.
Dagens utflykt gick till Williamsburg. Vi passerade Apple Store, och Tage utbrast: Let’s go in! Nu skriver jag detta som ett test på en 9,7-tums iPad Pro med Apples egna Smart Keyboard, jag har aldrig testat dem tidigare, trots ett mångårigt tangentbordsintresse. Ger ganska bra hastighet i fingrarna, men enerverande att inte ha svenska tangenter att testa med. Å går att hitta enkelt (option+A), men inte de andra två – option+O ger exempelvis danskt Ø.
Några platser bort går Ejda all in på Apple Pencil, hon ritar med den som hade hon aldrig gjort annat. Synd att pennan kostar 99 dollar bara (1 095 kronor i Sverige), plus att den inte fungerar med de något mer åldersstigna iPadar vi har hemma, billigaste varianten av iPad Pro kostar 599 dollar i USA, vilket i Sverige blir 6 695 kronor – totalt alltså knappt 8000 kronor. Yiakes. Men oj vad roligt det hade varit att kunna ge henne.
Vi promenerade ner till Park Slope i dag, det var vårt tredje besök där nere, ett rätt trivsamt område på ett sådant där Vasastans- och Kungsholmensätt. Lite mindre vibrant än vår del av Crown Heights, men samtidigt mer välordnat och gentrifierat. Och det är väl både dåligt och bra antar jag – dåligt utifrån den person man kanske vill vara, men bra utifrån hur ens livsförutsättningar verkligen ser ut i dag.
Riktigt bra lekpark i Byrne Park i områdets mitt också. Bara en sådan sak.
Det är Memorial Day här på måndag och således långhelg, och som de äkta new yorkers vi nu är drog vi från stan.
Eftersom vi ska göra en långfärd ut på Long Island till veckan nöjde vi oss med att ta A-tåget ut till Rockaway Beach, en timslång färd där man passerar nära JFK Airport och kunde se en flygplan starta och landa under färden över broarna ut mot den långsmala Rockaway-ön.
Vi badade, nynnade på Ramones, promenerade längs den berömda strandpromenaden och köpte studsbollar för 25 cent styck i en liten automat och Ejda fick en lila, som sig bör. Vattnet var rätt kallt och vågorna så pass höga att vi inte ville låta Tage bada ensam, så jag fick ta smällen – mina tår börjar först nu, snart två timmar sedan vi klev upp, kännas mänskliga igen.
Jag har ju varit rätt tydlig med att jag på senare år varit en hopplös skönlitterär privatläsare, jag somnar obönhörligen efter blott ett par sidor varje kväll. Böckerna tar en evighet att ta sig igenom.
Alltså köper jag en 900-sidig tegelsten på engelska och börjar läsa. För det kommer ju att gå i en handvändning.
Museet kändes såväl modernt som sympatiskt och skildrade stadens framväxt och dess människor främst med hjälp av foton, en del kartor och nästan inga föremål. Museibutiken innehöll i princip allt som fanns i aktuell utgivning om New York i bokväg, det kändes som att vi ville äga varje bok i hyllorna, och eftersom det var omöjligt att välja gick vi så klart därifrån tomhänta – ja, bortsett från att vi köpte en blomsterpenna som kunde lysa och ett New York-pussel till barnen då.
Därefter lekpark i Central Park där jag samtidigt deltog i ett styrelsemöte för Norrländska Litteratursällskapet i mobilen över Skype (tack mute-funktionen så att övriga slapp barnskrik och New Yorks ständiga larmande) innan det var dags för dagens huvudattraktion: Den stora paraden.
Ejda hade nämligen vaknat denna dag och proklamerat att i dag var den stora paraddagen, vi skulle alla bygga paradvagnar (som hon har målat ritningar till de senaste dagarna) och därefter skulle det paraderas, lite oklart var. I brist på material (och lust att bygga) lyckades vi dock i stället styra om det till häst och vagn-ridning i Central Park.
Synd bara att jag hade missförstått priserna när vi gick förbi där förra gången, jag trodde att det gick att få en kort tur för 21 dollar, men det visade sig vara tilläggspriset om man ville åka längre än den obligatoriska grundturen, som gick loss på 54 dollar exklusive dricks. Men när vi väl stod där med en Ejda som bokstavligen vibrerade av entusiasm var det inte direkt läge att backa, så det blev till att punga ut med 60 dollar för den i ärlighetens namn rätt bleka turen. Men kidsen var mycket nöjda (även om Ejda vägrade se glad ut när vi skulle fixa fotobevis på henne med hästen efteråt), så vi får väl se det som lyckat ändå, antar jag.
Propagandaaffisch för införande av sommartid på Museum of the City of New York. Fint att det faktiskt propagerats FÖR den numera ofta så bespottade sommartiden en gång i tiden.Skypemöte pågår.Vår paradhäst hette Clarence.Åter i Crown Heights gick jag och handlade ny kattmat, och hittade en fin vägg.
Men herre jösses, jag insåg just att jag helt glömt bort att berätta här i spalterna att Virus 3 äntligen är klar. Först var den klar i onsdags förra veckan, sedan i fredags och en tredje gång nu i måndags, när jag efter helgens kontemplerande insåg att jag missat en liten men ack så viktig detalj.
När min förläggare tvingades kontakta ljudproducenterna för tredje gången med en nytt ”färdigt” manus tröttnade de dock på mig en aning i andra änden, så nu har jag lovat att aldrig öppna manuset igen.
För er där ute som likt undertecknad gillar siffror kan jag meddela att slutresultatet landade på 528 220 tecken, att jämföra med 524 669 för säsong två och 454 519 för ettan. Att den första är så mycket kortare än de övriga har att göra med att det ursprungligen sades att varje Storytel Original-avsnitt skulle ligga på cirka 43 000 tecken text, men det ändrades sedan till 50 000 när de upptäckte att avsnitten överlag blev lite för korta när de lästes in (många av avsnitten av Virus 1 ligger på cirka 50 minuter i stället för den efterönskade heltimmen).
Jag har alltså relativt konstant överlevererat med 25 000 tecken. Fint att jag är konsekvent i alla fall.
Vi åkte till Dumbo-området i söndags och gick först på Brooklyn Flea Market …… där vi bland annat köpte My Little Pony-hästar …… och sockervadd. Notera att detta är EN portion som barnen fick uppdelad på varsin pappersstrut. Namnet Dumbo är för den delen ungefär en lika krystat som de försök till nya områdesnamn som präglar Stockholm numera – Down Under Manhattan Bridge Overpass.Därefter gick vi vidare ner mot vattnet för promenad längs kaj- eller strandpromenaden eller vad det nu kan tänkas heta.Vädret låg runt 20 grader och var synnerligen behagligt i jämförelse med de 32-33 grader vi hade ett par dagar tidigare.Finansdistriktets skyline på nedersta Manhattan. ”Där är ju nya tvillingtornet!” utropar Ejda varje gång hon ser spiran på nya World Trade Center.Den lokala ekonärbutiken på Franklin Avenue, åter hemma i Crown Heights. Tage orkade inte följa med in och jag förstår honom, kön tog hundra år.
En mellandag, som dock inkluderade rätt mycket ändå – Karlsson levde rövare vid femsnåret på morgonen vilket fick Ejda att vakna och kräva sin papi som sällskap och låg sedan vaken och snurrade i två timmar innan hon behagade somna en sväng igen, vi drog iväg för ett besök på det lokala shoppingdistriktet Downtown Brooklyn där vi besökte Cookie’s – ”the world’s largest kids department store” – och det var ju ungefär så avslappnande som man kan tänka sig (och då nöjde vi oss ändå med att besöka bara en av varuhusets tre våningar), jag drog ut i Prospect Park på årets första – och förhoppningsvis långsammaste när året summeras – joggingtur och därefter åts det pizza på Rosco’s, som blivit något av vårt stammishak.
Nu har jag sövt Ejda genom att berätta en spökhistoria (halvvägs in pep hon från under täcket ”snällare spöke papi, snällare” och jag fick korrigera kursen en aning), och nu ska vi äta glass och se säsongsavslutningen av Scandal.
För cirka ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett utförligt test av läsplattan Tolino Vision 2 (som numera är utgången, aktuell modell i dag är Tolino Vision 4 HD). Testet verkar ha varit mycket uppskattat sett till min besöksstatistik och har lett till att en del köpt plattor av Tolino på nätet.
Nu har dock tydligen en bugg någonstans i systemen på den svenska sidan medfört att en av Tolinos unique selling points inte längre fungerar – att direkt från plattan kunna låna kopieringsskyddade e-böcker från bibliotek, vilket ett flertal personer de senaste veckorna skrivit om i kommentarsfältet till testet. Då jag själv inte längre har en Tolino-platta – jag sände tillbaka mitt låneexemplar till nätbutiken Cyberphoto efter genomfört test – kan jag inte själv delta i felsökandet, men utifrån kommentarerna så är ett antal personer i kontakt med såväl supportavdelningar i Tyskland som Sverige, så förhoppningsvis når problemet snart en lösning.
En sak står dock klar: Att e-böcker fortfarande år 2017, snart ett decennium efter att det började talas om dem på bred front, fortfarande är omgivna av så mycket tekniskt krångel är ett stort underbetyg för hela branschen. Nedanstående skrev jag i ett inlägg sommaren 2009:
Så länge det finns någon som helst risk att tekniskt krångel uppstår och en manual måste tillfrågas – vilken risk som helst – så kommer e-boken att vägra att lyfta. Så djupt analogt inrotat är läsning av litteratur.
När man läser i kommentarstråden och ser hur de som felsöker tvingas använda ord som factory reset, korrupta filer, återskapande recover till firmware 1.7.x, förändringar i Adobes DRM, mjukvaruversion 10.0.1 och hur boklånare ombes mejla över en unfulfilled .acsm-file till en IT-avdelning för att de ska kunna felsöka, ja då känns det tyvärr som att vi inte kommit ens en millimeter närmare.
Vi tog linje Q ner till Brooklyns sydliga ände i dag med vårt nyinköpta parasoll – eller beach umbrella som det tydligen heter här – och besökte stränderna och nöjesfälten på Coney Island, den 32-gradiga värmen till ära.
Tre timmar bad, ett par timmar nöjesfält och sedan norrut igen. Det var förbaskat kallt i vattnet ännu, vilket inte bekom Tage, som tvärtom verkar ha gjort det till sitt livsmål att visa att det knappast är en slump att han är född i stjärntecknet fisk.
