Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.
Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.
Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.
Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så så synd om honom är det inte.
Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.
