Ja, jag vet att den korrekta rubriken till det här inlägget om man ska följa utmaningen är ”Här har jag ritat en hund”. Men så kul ska vi inte ha det.
Det något suddiga fotot är taget i går kväll hemma hos Johannas föräldrar, och det är Atto som ligger i min famn, berömd jakthund i bygderna. Vi har haft lite bekymmer med Atto, eller snarare egentligen med Ejda, eftersom hon visat sig vara väldigt rädd för hundar och katter. Det har börjat lägga sig lite, exempelvis kan hon nu efter noga övervägande och lång startsträcka av egen fri vilja tänka sig att klappa kusinernas katt Klasse. Men Atto är ju, även om hon är rätt timid, monstruöst stor i jämförelse med en katt som dessutom i ärlighetens namn är rätt asocial av sig och inte tränger sig på. Atto däremot vill gärna vara in your face, och när man är tre äpplen hög är det så klart inte så lätt att sätta stopp för en best som vill slicka en i ansiktet, med resultatet att Ejda har drabbats av ren panik så fort vovven närmat sig. Så oftast får Atto vara ute i hallen när vi är på besök om hon inte sitter ute i sin hundbur, vilket hon oftast gör dagtid.
I går var det dock -25 här (så även i dag), och då får även jakthundar vara inomhus. Och faktum var att det gick lite bättre än vanligt. Ejda gav fortfarande ifrån sig missnöjda tjut så fort Atto kom för nära, men hon accepterade ändå att de befann sig i samma rum så länge de höll sig på varsin kant.
Dejdan. Så stor nu. Och samtidigt så liten.
——
Det här är del 10/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.