Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

En lovsång till Kiruna Bokfestival

Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.

Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.

Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.

Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.

Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.

Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.

Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).

Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.

Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.

Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.

Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.

Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.

Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.

Om Rebecka Martinsson på TVdags

Tillbaka i norr, och vad passade då bättre än att författa en text till TVdags med vänsterhanden (jag är ju vänsterhänt) under förmiddagens vabbträsk om kvällens TV4-premiär av Åsa Larsson-serien Rebecka Martinsson.

Lite om serien som sådan, lite om när man inte ska blinka om man vill se vår statistmedverkan och lite om hur man egentligen ska uttala ortsnamnet Kurravaara.

Väl bekomme.

Stadsdag

Stadsdag i dag, tog halv nio-bussen in till Kiruna, jobbade någon timme i foajén på Scandic Ferrum följt av ett lunchmöte i deras restaurang om texter till en bilaga jag ska producera den närmaste veckan, därefter ytterligare ett par timmar arbete men denna vända på biblioteket, varefter jag gick till Folkets Hus och intervjuade Åsa Larsson som är i stan i sin roll som ambassadör för Kiruna Bokfestival. Min intervju var dock filmrelaterad med anledning av de pågående inspelningarna av hennes böcker. Därefter rusch ner till busstationen för att hinna med sena bussen hem (det går tre dagliga bussar Kiruna-Vittangi – en vid sju på morgonen, en klockan två och en tjugo i fem). Nu pågår hemåtrullandet, vi svängde just in i Svappavaara, och vid ankomst hem går jag i kväll direkt till möte med den lokala Folkets Hus-styrelsen, som jag sitter i sedan i somras.

Ett scenario liknande det jag upplevde under Norrländska Litteratursällskapets sommarträff ägde för övrigt rum under Åsa Larsson-intervjun. Vi har mig veterligen aldrig träffats tidigare vare sig i journalistiska eller författarmässiga sammanhang (dock har jag ett vagt minne av att ha telefonintervjuat henne en gång under TT-åren) och det fanns ingen anledning till att hon skulle veta vem jag var, men det tog bara några minuter innan vårt samtal kort berörde att jag bor i Vittangi och har gjort så blott i ett par år för att hon direkt skulle göra kopplingen – aha, du är Johannas make!

Ah, the power of being married to a Bokhora.

I händelsernas centrum

Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.

Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).

Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.

Men ”I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.

Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.