Jag drog igång höstens arbete på allvar den här veckan. Så varför inte sno en jobbrelaterad lista som Underbara Clara sammanställde för några veckor sedan, i och med att hon gjort stora förändringar i sitt arbete det senaste året, något ju även jag har gjort.
Bäst av allt det senaste jobbåret: Att jag inte har behövt jobba! Eller jo, skoja bara, det är så klart att jag har jobbat, under perioder dessutom betydligt mer än tidigare, men jag har kunnat ägna stora delar av min tid åt att enbart skriva skönlitterärt. Kontraktet med Storytel har gett mig möjlighet att jobba heltid i ungefär tre månader med varje säsong, och jag har då sluppit bolla mellan att ha ett antal (många gånger stadigt sjunkande i betalning) journalistiska frilansuppdrag igång samtidigt.
Sämsta grejen: Att jag mellan säsongerna har haft några månader då jag tvingats försörja mig ”som vanligt”. Det är så klart ingen katastrof egentligen – i grund och botten gillar jag att vara frilansande journalist, jag har ofta jättekul på jobbet – men att under ett antal månader tacka nej när redaktörer hör av sig, bara för att sedan plötsligt räcka upp handen i några månader bara för att sedan börja tacka nej igen när det varit dags att börja med nästa Virus-säsong är ingen höjdare. Efter att man tackat nej två, tre gånger till en redaktör så hör de helt enkelt inte av sig igen.
Roligaste nya grejen: Det roligaste med hela Virus-grejen är nog att jag faktiskt fick arslet ur och faktiskt gjorde det. Hade inte Storytel hört av sig och frågat om jag var intresserad av att hoppa på deras nya koncept, så hade med all sannolikhet de två bokmanus jag vid tiden för deras kontakt jobbade på (varav Virus var det ena) fortfarande legat ofärdiga på min hårddisk, med kanske 50 000 nya tecken skrivna på vardera manuset. Nu har jag i stället producerat en och en halv miljon tecken sedan i februari i fjol – och fått betalt för att göra det.
Största överraskningen: Att jag faktiskt kan skriva tre spänningsromaner på cirka 15 månader (Virus 1-3 producerades i princip mellan februari 2016 och maj 2017). Och att jag faktiskt kan göra det bra.
Bästa förändring i arbetssätt: Ja, som sagt, det är ju det här med att ha kunnat skriva på heltid under den här perioden.
Arbetsbortfall: Det är ju de här jobben jag tackat nej till, som kanske i stunden inte har spelat så stor roll eftersom jag har haft annan inkomst då, men som i förlängningen leder till att den uppdragsgivaren inte hör av sig igen.
Stoltaste stund: Svårt att säga någon enskild stund, men jag blir glad varje gång en positiv kommentar inkommer, vilket i regel sker i mitt första Virus-inlägg här i bloggen eller i kommentarerna hos Storytel.
Klokaste beslut: Att jag faktiskt tackade ja till att hoppa på den här satsningen. Jag var inte helt övertygad från början, särskilt eftersom avtalet var ganska strikt rent juridiskt, men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Virus är en av Storytel Originals största framgångar (näst största om vi ska vara petnoga), och det är ärligt talat extremt roligt att jobba med Storytel, de är bra att ha och göra med.
Jobbigaste grej: Ja, det är ju det här med hur jag ska agera framöver. Vad händer efter Virus? Ska jag återvända till den tidigare arbetssituationen, där jag skriver frilansjournalistik på olika sätt för brödfödan, och jobbar med författande på sidan av? Det känns inte så lockande, faktiskt. Men vad ska jag skriva då? En ny serie för Storytel, enligt samma modell? Försöka pitcha in en liknande romanidé med samma kommersiella potential på en arena som inte är instängd i en prenumerationstjänst och få ett bra förskott för det som ger mig möjlighet att förverkliga idén? Jag vet ärligt talat inte. Men något måste jag göra. Och det snart, eftersom…
Planer för hösten 2017: …Virus snart är slut! Säsong fyra som jag skriver på nu, eller åtminstone snart ska skriva järnet på eftersom jag tackade ja till ett gäng frilansartiklar under sommaren som jag nu måste få undan, blir den sista i serien, om inget radikalt inträffar. Och sedan då? Ja, som sagt, det vete gudarna. Men vad det än blir, så tänker jag mig att det ska bli storslaget. Det är liksom på tiden.
