En sak jag tyckte var negativ med Storytels läsplatta Storytel Reader när den kom 2018 var avsaknaden av möjlighet att fylla den med eget material – den var hundraprocentigt kopplad till ens Storytelabonnemang. Inför att den nya versionen av plattan skulle lanseras, hade jag hört glunkas om att det var på väg att ändras. Men eftersom det inte nämndes vid lanseringen förra månaden (de nya plattorna har först den här veckan börjat levereras ut), skrev jag inget om det då, det kunde ju bara ha varit ett ogrundat rykte.
Men i dag visade det sig ha stämt – via en notis i Storytel-appen uppmärksammades jag på att det nu går att ladda upp egna böcker i den. Och det visade sig på ett sätt vara bättre än jag anat – det gäller nämligen inte bara den nya plattan, utan även den gamla! För när jag startade min platta i dag ville den uppdatera systemet, och efter att detta gjorts hade en ny flik kallad Mina dokument dykt upp i menyraden, där e-böcker som man själv laddat in hamnar.
Det kräver inget krångel med sladd som kopplas till dator eller liknande, man surfar in på Storytels sajt, loggar in på sitt konto och väljer Min reader under menyn Mina sidor. Där är det bara att ladda upp filer, varefter de efter ett litet tag dyker upp i läsplattan.
Filerna laddas snabbt upp i Storytels moln. Testade dels med Hans Falladas ”Ensam i Berlin” som jag köpte hos Adlibris för ett antal år sedan, och dels min hemsnickrade e-boksversion av min roman ”Vi har redan sagt hej då”.
Det finns tyvärr ett par om och men: Det är enbart ePub-filer som kan laddas in, och därtill enbart sådana som inte har kopieringsskydd. Det gör att det inte fungerar med bibliotekslånade e-böcker eftersom de använder sig av Adobes DRM-lösning. Däremot går det utmärkt att ladda in e-böcker som köpts via Adlibris och Bokus, eftersom dessa inte är kopieringsskyddade utan bara vattenmärkta (jag har själv testat med Hans Falladas Ensam i Berlin som jag köpte som e-bok hos Adlibris för ett gäng år sedan, den laddades upp utan problem). Kravet på ePub innebär alltså också att det inte går att ladda in pdf-filer (vilket exempelvis Adlibris Letto-plattor klarar).
Precis som tidigare kräver Storytel Reader att man har ett aktivt abonnemang för att plattan ska fungera. Det gäller även detta material, man kommer inte åt dessa utan ett abonnemang.
Men med dessa om och men redovisade – helt klart ett steg i rätt riktning!
I min första krönika för höstsäsongen i Västerbottens-Kuriren skrev jag förra veckan om det allt mer pressade läget för den fysiska bokhandeln i landet, med utgångspunkt i de siffror som branschföreningarna presenterade i slutet av augusti. Jag lägger upp den här i spalterna också vad det lider, men i dag ville jag mest nämna den eftersom jag precis såg ett intressant debattinlägg hos Svensk Bokhandel av bokhandlaren Eva Kilnäs som driver Mölnlycke Bok & Papper.
Jag tar mig friheten att citera slutet av texten (som ligger öppen hos SvB, läs gärna hela!):
Några dagar senare läser jag ett nytt inlägg hos Svensk Bokhandel: ”På två år har Adlibris gjort förluster på 420 miljoner kronor. För att täcka upp har ägaren Bonniers nu skjutit till 350 miljoner kronor.” Nu blir jag faktiskt mest förbannad. Hur kan man få driva en affärsverksamhet med över 400 miljoners förlust på två år och samtidigt bidra till att konkurrenterna går i konkurs för att man dumpar priserna? Jag undrade vilka marginaler man hade, uppenbarligen alldeles för små. 350 miljoner är mer än vad min butik kommer omsätta under hela min livstid. Om Bonnier sänkte priserna på sina böcker till samtliga återförsäljare med halva det beloppet och Adlibris la på skäliga marginaler skulle den totala bokförsäljningen öka och vi skulle alla överleva!
Jag säger inte att alla hennes slutsatser är korrekta och ur bokkonsumenternas synvinkel är det så klart alltid roligt med låga priser, men onekligen pekar hon på något skevt i systemet när hon i debattartikeln nämner att nätbokhandlarna ofta säljer böcker till slutkund för ett pris som ligger lägre än hennes inköpspris. Den extremt lågt prissatta bokmarknaden i Sverige (vilket även inkluderar ljudbokstjänsterna, som jag tycker är för billiga) kommer att fortsätta skörda offer, och dessa offer kommer att vara fysiska aktörer.
Nu har den nya versionen av Adlibris läsplatta Letto kommit, vars framtida öde jag spekulerade kring i början av juni och som fick Adlibris att gå ut och säga att jodå, det kommer en ny platta innan månadens utgång.
Förseningen blev lite längre än så, men det är väl inte så konstigt i dessa coronatider. De nya plattorna är två till antalet, Letto Frontlight 3 och Letto Frontlight 3 HD, där den senare har en högre upplösning på skärmen – 300 dpi jämfört med 212 på standardmodellen (vilket är den upplösning de senaste modellerna även haft). I de tekniska specifikationerna anges dock båda dessa upplösningar som HD, vilket är lite förvirrande sett till namnen.
Jag har inte testat den nya plattan, och jag kommer inte att hinna göra det den närmaste tiden heller, men utifrån vad som går att läsa på deras sajt drar jag följande slutsatser (osett, som sagt!):
• Den nya versionen ser ut att vara snarlik Letto Frontlight 2 till utseende och form (mitt test här) bortsett att den saknar det inbyggda lock som den modellen kom med. Vikten skvallrar om detta också. Äldre versioner av Letton – och många andra dedikerade läsplattor – ligger runt 190 gram, men Letto Frontlight 2 med sitt silikonhölje och det integrerade locket hoppade upp ända till 315 gram. Letto Frontlight 3 väger ”bara” 240 gram, vilket låter ungefär som tvåan minus locket.
• Den är dyr! 1395 kronor för standardmodellen, och 1695 för HD-varianten. Vill man ha med lock så säljs detta nu separat för 299 kronor. Som jämförelse kostade Letto Frontlight 2 (med inbyggt lock) vid premiären 1295 kronor, men ska man ha en trea och vill kunna täcka skärmen får man punga ut med 1694 kronor för grundmodellen, och 1994 för den med högre skärmupplösning. Det är saftigt för en sådan här produkt, tycker jag, mer om det längre ner.
• Förbättringarna ska handla om – och nu plockar jag från produktbeskrivningen – ett nytt ergonomiskt gränssnitt, ny kraftfullare processor, större lagringskapacitet, tjugo nivåer på ljusinställningen och fler språk att välja på i själva systemet än tidigare. Motiverar detta en prishöjning? Jag är tveksam.
• Jag kan inte låta bli att tycka till om själva språket i produktpresentationen, som känns maskinöversatt och skulle mått bra av lite mänsklig redaktörskärlek. ”Veckor med autonomi, exceptionell lagringskapacitet och läsning utan reflektion” står det på ett ställe. Visst, jag anar att det handlar om att skärmen inte blänker i solljus, men läsning utan reflektion ger andra associationer. Likaså utlovas ”en ny generation läslampa för optimal läskomfort” vilket får mig att tro att den kommer med någon form av pannlampa man ska sätta på sig vid läsning i mörkret (dock handlar det väl om att det inbyggda frontligtsystemet är bättre än tidigare) och i ljussammanhanget pratas också om ”idealisk uppspelningskvalitet med modulbelysning”. I ett litteratur-Sverige skakat av ljudbokens utbredning bör man akta sig extra mycket för att skriva uppspelningskvalitet när man syftar på ljus (bortsett från att det rent generellt låter helt galet), jag började direkt fundera på om det var så att nya Letton hade kapacitet för att spela upp ljudböcker när jag nådde det där ordet.
• Och detta med ljudböcker är faktiskt min sista punkt: För här har vi alltså en ny e-boksläsare som kostar köparen minst 1395 kronor, och till skillnad från de konkurrenter den möter på marknaden i dag, kan den inte spela upp ljudböcker. Jag vet att det inte är en läsplattas egentliga syfte, men nu är situationen som den är i litteraturvärlden, och Storytels egna läsplatta Storytel Reader har kapacitet för både e-bok och ljud, och det har även Amazons läsplatta Kindle (den har även stöd för trådlös bluetoothuppspelning av ljudböcker, vilket inte Storytels platta har). Och nu är faktiskt Amazon efter ett drygt decenniums spekulerande på väg in i Sverige på riktigt. Om de då börjar sälja Kindleplattor med svenska menyer och svenskt e-boksutbud, så är det intressant att notera att deras grundplatta kostar 78 euro på Amazons tyska sajt, vilket i rådande stund är 792 svenska kronor. Storytel Reader (som man dock måste ha ett Storytel-abonnemang för att använda) har under de två år den existerat nästan alltid sålts i kampanjer där man får flera gratismånader hos Storytel på köpet, vilket gjort att den faktiska kostnaden för plattan blivit 500-600 kronor eller lägre (grundpriset utan kampanjer är 999 kronor). Just nu ser jag att Storytel Reader är listad som tillfälligt slutsåld och att de inväntar nya, ska bli spännande att se om det är samma modell eller den i fjol utlovade ”sexiga” uppdateringen. Oavsett vad – Letto Frontlight 3 erbjuder inget på detta område, till ett pris som är rejält högre. Känns inte som den bästa kombinationen, och jag är tveksam till om de förbättringar som de själva listar verkligen är vad användarna efterfrågar.
Men som sagt – allt ovan är skrivet i morgonhast utan att jag haft denna platta i min hand. Osvuret är bäst, gränssnittet och det nya ljussystemet kanske vänder upp och ner på min värld.
Inledande anmärkning: På fredagsmorgonen, strax efter att jag tagit skärmdumpen till bilden nedan och publicerat mitt inlägg, verkar det som att Bookbeat har plockat bort Storyteltitlarna ur sitt sortiment. Vid halv nio-tiden fanns de fortfarande, men nu när dessa rader skrivs, strax före tio, är de puts väck när man söker. Se slutet av inlägget för uppföljande kommentar.
——
Sedan några dagar tillbaka är inte Virus Storytelexklusiv i digital form. Eller, den är för att vara exakt till en sjundedel inte Storytelexklusiv, då den första säsongen/boken nu finns tillgänglig som ljudbok och e-bok även hos Bookbeat och Nextory, samt kan köpas styckevis som en nedladdning hos nätbokhandlare som Adlibris och Bokus. Det hela är en del i en testballong som Storytel skickat upp, även de första säsongerna av Jesper Ersgårds 1986 samt Cecilia Klangs Gäddsimmerskan har släppts fria.
Nya arenor: Virus hos Bookbeat, 1986 hos Nextory och Gäddsimmerskan till salu hos Adlibris.
Lite udda att se Virus på de här andra plattformarna, onekligen. I en artikel hos Boktugg om Storytels så kallade ”kupp” (härligt att få vara del i en sådan, vet inte om jag haft den äran tidigare) står bland annat följande att läsa:
Det här är ett intressant experiment av flera skäl. Kanske får vi svar på hur Storytelsuccéer som ”Virus”, ”1986” och ”Gäddsimmerskan” klarar sig på egen hand utan den marknadsföring som Storytel Original-titlar får i den egna appen. Konkurrenterna kan förstås mäta genomlyssningen på dessa titlar och jämföra med andra för att få veta – är de mer beroendeframkallande än andra?
Jag är osäker på om det kommer att kunna dras några seriösa slutsatser utifrån detta. Dels tror jag vissa helt enkelt undviker att börja lyssna eftersom de vet att de inte kommer att få slutet på berättelsen (tvivlar på att särskilt många är villiga att byta tjänst enkom för en eller ett par titlar om man i övrigt är nöjd där man är, men visst – gratisveckorna som Storytel erbjuder vid nyteckning av ett abonnemang kan man så klart nappa på och sedan avsluta innan provperioden är över om man vill hinna lyssna några säsonger ytterligare), och dels har jag svårt att se att särskilt många kommer att hitta fram till dem. Visst, Boktugg hade en artikel om det i går och jag skrev några rader om det i en av de stora Facebookgrupperna om ljudböcker och viss mun till mun-tipsning kommer att ske, men varken Bookbeat eller Nextory kommer att anstränga sig för att göra dessa titlar synliga i sina tjänster (antagligen det motsatta…), då de i det här sammanhanget i mångt och mycket är att betrakta som en sorts reklamspottar för Storytel.
Sedan är jag lite kluven, får erkännas. Jag tycker att det är jätteroligt att Virus får chansen att möta nya lyssnare, men samtidigt är jag inte helt säker på att det är att göra titlarna en tjänst när bara första säsongerna erbjuds. I fallet med Virus skulle jag gissa (utan att ha lyssnat på alla Storytel Original-serier, bör medges) att slutet på den första säsongen bjuder på den mest abrupta cliffhangern i hela SO-utbudet. Det finns ingen som helst avrundning – storyn slutar mitt i ett pågående skeende vid ett väldigt dramatiskt tillfälle. Hade jag lyssnat på Virus första säsong och nått det klippstupet utan möjlighet att kasta mig över fortsättningen bortsett från att byta prenumerationstjänst, kan jag inte lova att jag inte i ren frustration satt ett lägre betyg än berättelsen i övrigt kanske förtjänar. Och jag vet inte om det är tecken på det, men snittet för Virus 1 hos Nextory (Bookbeat erbjuder vad jag vet inga betyg) är i skrivande stund 3,73, samtidigt som det för exakt samma bok hos Storytel är 4,06.
Det kan så klart finnas andra orsaker till diskrepansen, men en viktig skillnad är att man hos Storytel erbjuds att genast fortsätta lyssnandet på bok två, där handlingen tar vid bokstavligen sekunden efter att ettan slutar. För Virus skull hade det nog varit bättre om även andra delen tillgängliggjorts, i slutet av tvåan finns en viss form av upplösning innan den avslutande cliffhangern öppnar upp för ett större mysterium. Som helhet kan man se Virus som ett drama i tre akter, där bok 1-2 är den första, 3-4 den andra och 5-7 den tredje. Med sina totalt sju delar är den också mycket längre än de andra testballongernas tre för 1986 och två för Gäddsimmerskan, så det skulle ändå ha inneburit den procentuellt minsta delen av seriens helhet om två delar blivit tillgängliga.
Nåväl, den som lever får se, kanske kommer fler delar att publiceras senare, om detta vet jag intet.
Summa summarum: Ändå kul att bli bredare!
——
UPPDATERING: Bookbeat plockade alltså bort titlarna, och det för att de uppfattade publiceringarna som reklam för Storytel i sin nuvarande form. Boktugg har en uppföljande artikel.
Jag får erkänna att jag förstår Bookbeats resonemang, det visar sig att Storytel har lagt in en avslutande jingel som lyder, direkt citat: ”Du har hört Virus del 1 av Daniel Åberg. Inläst av Disa Östrand. Utgiven av Storytel Original och producerad av Storytel Produktion 2020. Lyssna på alla delar av Virus och tusentals andra ljudböcker på Storytel.com”. Inte direkt subtilt.
Jag vet inte om de borde ha hållit sig helt och hållet från att säga att den kompletta serien finns hos Storytel, men det borde ha gått att uttrycka mer neutralt. Och med den sista, i detta sammanhang totalt onödiga, detaljen om tusentals andra ljudböcker gissar jag att man slår spiken i kistan.
Inledande notering: Se uppdatering av inlägget längst ner.
Såg i min sajtstatistik att jag fått många träffar på sistone för mina läsplattetester. Att Storytel just nu har en kampanj där man får deras platta Storytel Reader för 599 kronor har jag sett passera förbi i mina Facebook- och Instagramflöden, men hade möjligen även Adlibris en kampanj för sin läsplatta Letto inför sommarsäsongen? Jag surfade in hos Adlibris för att kika. (Kampanjer brukar alltid leda till hög trafik på de här testerna, här är det jag gjorde av Storytel Reader och här det för den senaste Letton.)
Och hos Adlibris upptäckte jag något – endera har jag missat något väsentligt den senaste tiden, eller så har de helt i tysthet slutat sälja sin läsplatta. Någon Letto- eller läsplattemeny står inte längre att finna på deras sajt, och sökningar hos dem på Adlibris Letto, Letto Frontlight eller Frontlight 2 (som den senaste versionen hette) genererar alla noll träffar. Vidare så finns inga spår av Letton i Böckers underkategori e-böcker. Under kategorin Mobilt finns däremot underkategorin läsplatta, men där ekar det helt tomt.
Är Lettons saga nu efter ett decennium all? Skulle så vara fallet, finns inte längre någon läsplatta fokuserad på den svenska marknaden utöver Storytel Reader (som enbart fungerar i kombination med ett Storytelabonnemang). Vad är det i sådant fall en indikation på? Sker all e-boksläsning i Sverige numera via abonnemangstjänsterna och bibliotekslån, så att det inte finns någon poäng med att sälja en platta vars grundsyfte är att man ska styckeköpa e-böcker till den? Eller är det bara så att en ny version är på väg in? Tidigare gånger det skett ett generationsskifte i plattorna hos Adlibris har de dock fortsatt sälja den äldre generation jämte den nya till ett lägre pris.
Avslutningsvis: När jag sökte på Adlibris Letto hos Adlibris, svarade sökmotorn med frågan menade du: adlibris cotton? Nätbokhandeln Adlibris säljer alltså inte längre någon egen läsplatta, men saluför ett eget garnmärke. Där ser man.
——
UPPDATERING: Svensk Bokhandel upptäckte mitt blogginlägg, och ringde upp Adlibris försäljningschef och frågade vad som stod på. Nej, Letto ska inte läggas ner blev beskedet, däremot är den slut hos leverantören i Kina och nya plattor förväntas komma in i slutet av juni, då i en förbättrad modell, dessutom.
Det var ju för väl. Dock lite udda hanterat av dem, tycker jag, att bara plocka bort den förra versionen från sajten som om den aldrig ens existerat, när nu Letto är ett så inarbetat begrepp hos Adlibris. Jag hade nog behållit den i databasen, markerat den som tillfälligt slutsåld och petat in överst att en ny modell är på ingående inom kort.
Men hur som helst, detta betyder alltså att jag får tillfälle att recensera en ny läsplatta snart. Kul!
Måste verkligen stämma in bland dem som i dag i en del trådar på Facebook uttrycker irritation och besvikelse på att Adlibris låtit bokförlaget Forum köpa hela startsidan på deras nätbokhandel för att göra reklam för Camilla Läckbergs nya deckare Vingar av silver. Boktugg har en bra artikel om tilltaget.
Det är alltså inte som det ibland brukar se ut på nyhetssajter att ett företag köpt en helsidesannons som ligger ovanför dem vanliga startsidan och måste klickas förbi, utan startsidan har helt enkelt gjorts om så att den bara består av – om jag räknat rätt – 25 olika puffar med köplänk för Läckbergs bok.
Det går helt enkelt inte att hitta någon annan titel på startsidan, skulle du gud förbjude vilja köpa en annan bok, måste du söka dig fram till den manuellt via sökrutan eller klicka på rullgardinsmenyn till vänster och sedan välja Böcker, som tar dig till en sida där nätbokhandelns hela sortiment på drygt 14 miljoner titlar listas. Vilken bok som ligger allra överst bland de 14 miljonerna? Gissa.
Är det här verkligen bra reklam som ökar försäljningen? Jag är ingen marknadsföringsmänniska, så jag tänker inte spekulera i det. Men för mig känns det tyvärr bara unket, och gör att jag tycker att Adlibris tappar i trovärdighet, särskilt när de även puffar för titeln under vinjetter som Redaktionens tips, där man i vanliga fall åtminstone hoppas kunna inbilla sig att det inte bara är titlar som förlag betalat marknadsföringspengar för som får synas, utan böcker som redaktionen faktiskt tycker om.
Nej Adlibris, Forum och Bonniers (som äger såväl Adlibris som Forum) – det här kändes inget vidare.
Tillägg: I en intervju som Boktugg har med Adlibris pr-ansvarige, säger denne att de gjort samma massiva lansering en gång tidigare, i samband med David Lagercrantz första Millennium-bok 2015. Det sätter ärendet i ett lite annat ljus, får jag erkänna, Millennium-böckerna har getts ut på Storytelägda förlaget Norstedts och man kan då alltså knappast anklaga Adlibris för att bara tillåta sådana här ”kupper” för storsäljare inom den egna koncernen.
Hur som helst. Oavsett förlag som gör det – sluta tack, det är inte ”en rolig grej” som den pr-ansvarige säger, det är bara tröttsamt och driver på bästsäljerismen ytterligare.
Tillägg 2: Svensk Bokhandel har letat fram sin gamla artikel från 2015 om Millennium-kampanjen Adlibris körde då. Den gången fejkhackade Lisbeth Salanders nätalias Wasp sajten och sänkte priset på e-boksutgåvan till 9 kronor (vilket kunderna då kunde köpa den för på riktigt), något som inte känns fullt lika tondövt som den nu aktuella varianten.
Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.
Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.
Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.
Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.
Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.
I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.
Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.
Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.
Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.
Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).
Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del ”skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.
Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.
Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?
Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.
Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.
I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!
(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).
Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.
Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.
Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.
Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.
Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.
Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.
Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.
Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.
Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.
Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.
Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:
Vad skiljer den nya versionen från den gamla? – Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter. Letton fyller fem år i år. Ska ni fira? – Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.
Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.
Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.
Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.
Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.
Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.
En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.
På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.
Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.
Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.
Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.
Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.
När jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Bokförlaget Forum 2004 stred jag en fruktlös kamp för att den skulle ges ut i ett så billigt format som möjligt från början – gärna mjukband eller åtminstone ett litet inbundet format, vad som helst som skulle få ner priset. Mitt argument var att det var en bok som riktade sig till en ung publik – högskole- och gymnasiestudenter, människor någonstans mellan arton och trettio, troligen i en urban miljö eller med en inneboende längtan att ta sig dit. Priskänsliga köpare.
Men det var en kamp som var omöjlig att vinna, det blev en helt vanlig inbunden utgåva i ett stort, otympligt format omöjligt att få ner i en ficka med ett rekommenderat försäljningspris på 248 kronor. Resten är, skulle man väl kunna säga, historia.
Nu säger jag så klart inte att det var enda orsaken till att min debutroman inte blev en kommersiell dundersuccé när den gavs ut, men det är klart att det inte hjälpte. Den har med tiden hittat sin publik ändå i andra format, och om en månad börjar ett nytt kapitel i dess historia, mer om det senare.
Hur som helst – jag kan inte låta bli att känna glädje över Adlibris vd Johan Klebergs debattartikel hos Svensk Bokhandel i dag, där han går till storms mot den traditionella bokbranschens förkärlek för det inbundna formatet och de strukturer det formatet upprätthåller. Låt mig citera ett par avsnitt:
När det gäller faktaböcker, barnböcker, kurslitteratur och pocket är onlinebokhandeln framgångsrik. När det gäller nyutgiven bred skönlitteratur måste vi dock vara självkritiska och konstatera att våra kunder sedan länge har genomskådat vår bransch utgivningsstruktur och prisbild. Vi motiverar en hög prissättning på nyreleaser, inte med en stark berättelse, inte med ett spännande författarskap utan med att läsaren vid utgivning endast kan köpa boken i ett otympligt format.
Och sedan blir vi förvånade när kunder väljer att vänta i sex månader och köpa exakt samma berättelse i ett smidigare format till ett lågt pris.
Hur vill han då ha det? Jo, han eftersöker en svensk satsning på det format jag skrivit om här i spalterna rätt många gånger, det i England och USA vanliga trade paperback-formatet.
Lösningen är enkel. Gör som i England och släpp en häftad version på utgivningsdagen. Ett produktionseffektivt format som passar utmärkt för läsning i såväl sängen som på bussen. Sätt ett avsevärt lägre f-pris än det på dagens inbundna bok men ett högre än dagens storpocket. Sitt sedan lugnt i båten. Om det finns skäl att ge ut boken i pocket efter något år gör det till ett högre f-pris än idag.
Självklart måste man ta i beaktande att Johan Kleberg skriver detta för att han ser att Adlibris i dag är svagare inom försäljning av nya böcker än de önskar vara, han strider knappast för detta enbart för kundernas väl och ve.
Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta.
I ljuset av gårdagens nyhet hos Svensk Bokhandel att kanadensiska Kobo inleder ett samarbete med Tolino och blir deras hårdvaruleverantör framöver, kan jag inte undvika att önska att detta ska ske ännu mer. Från SvB-texten i går:
Tolino startades våren 2013 av de tyska bokhandelskedjorna Hugendubel, Thalia och Weltbild. Anledningen var bland annat att konkurrera med Amazon och Kindle på e-boksmarknaden.
Sedan dess har företaget växt stadigt. 2014 började Libri och över 1 500 oberoende boklådor att sälja Tolinos enheter och e-böcker. 2015 anslöt kedjorna Mayersche och Osiander. I dag är Tolino tillgängligt i Österrike, Schweiz, Belgien, Nederländerna och Italien vid sidan av Tyskland, enligt Bookseller.
Att företaget nu börjar samarbeta med den internationella e-boksspelaren Kobo, som enligt Publishing Perspectives kommer att leverera operativsystemet till Tolinos plattform, tros få stor betydelse för den europeiska e-boksmarknaden.
Frågan är dock om Adlibris är intresserade av att integrera sig med ett annat system, det verkar ju åtminstone försäljningsmässigt gå rätt så bra för Letton på egen hand. Men samtidigt, visst vore det smutt om vi fick en riktigt bra och bred europeisk aktör som tog ett samlat grepp på läsplatte- och e-boksmarknaden?
Det finns ju dock en annan stor aktör vars e-boksplattform verkar ha gått något i stå utvecklingsmässigt de senaste åren, och som skulle kunna avancera fram rejält om de vågade satsa – en aktör som likt Tolino är ägd av den traditionella bokhandeln.
Så vad säger ni Akademibokhandeln, är det inte dags att ringa Tyskland och kolla vad Tolino kan göra för era bolag Bokus och Dito?
Jösses vad folk googlar läsplattor vid juletid! I går på juldagen hade jag årets högsta besökarantal här på bloggen, och målet för folks läsande var till stora delar bestående av mitt test av Adlibris Letto Frontlight från i maj i fjol, och på andra plats finns min recension av läsplattan Tolino Vision 2 från december i fjol (där jag jämförde rätt mycket med Letto Frontlight).
Endera har många fått en Letto i julklapp och vill nu läsa på om den, eller så är många intresserade av att köpa en Letto i den pågående kampanjen som Adlibris har just nu och googlar av den anledningen.
Tyder det här på en svensk boom för e-boken just nu? Oklart, skulle jag säga. Jag får ofta besökstoppar när Adlibris kör kampanjer för sin läsplatta, även om jag tror att den här kanske är större än de tidigare. Som sagt, juldagen brukar traditionellt vara en ganska slö dag på internet – även om det där varit på väg att förändras de senaste åren tycker jag – så något tyder det kanske på. Att e-boken sakteliga ökar sin marknadsandel torde stå rätt så klart.
Förseningen blev lite längre än så, men det är väl inte så konstigt i dessa coronatider. De nya plattorna är två till antalet, 
