Har varit urlakad hela dagen, inte alls hunnit med det jag föresatt mig. Extremt irriterande.
Vi kom in på våra barns skolgång i kväll, Johanna sa Men tänk att de ska bli så stora att de går på universitetet, hur ska det gå för dem? och jag var på vippen att svara Jag är mest orolig hur det ska gå för mig. Jag är extremt rädd för att en dag tvingas släppa taget om dem, tvivlar inte en sekund på att det med tiden kommer att utveckla sig till ett reellt problem.
Ejda sover vid min sida nu, hon är lite förkyld och extremt rödnäst eftersom hon envisas med att torka snor med sin tröjärm var tionde sekund vare sig det finns något snor där eller inte. Om fem dagar fyller hon tre år. Lilla stora älskade unge, hur ska jag kunna hantera att du och din bror en dag ska flytta hemifrån? Det känns fullkomligt overkligt.