Vi tittade på Lilla Aktuellt med Tage i går kväll, svårt att säga om det var en bra idé eller inte, han satt stum i soffan, uppenbart tagen av bilderna från Trollhättan, frågade flera gånger varför det hade hänt, sa att han kände sig rädd, tryckte sig mot först Johanna och sedan mig, ville att vi skulle förklara och lugna men orden som kom ut var så klart klen tröst, för jag vägrar sitta och ljuga honom rakt upp i ansiktet och lova att det inte kan hända här, jag kan inte det, för den här jävla skitvärlden har blivit så förbannat kall och empatilös och det finns inget som tyder på att det ska bli bättre.
Så ofta jag känner att jag bara vill låsa in dem i ett rum där inga vassa kanter finns och aldrig låta dem utsättas för verklighetens dårskap.
I morse föll ett lätt snöfall över byn, det var vitt och glashalt på vägen när vi promenerade till dagis. Barnen log och var glada, hoppades på kälkföre inom kort.
Det vågade jag i alla fall ge löfte om.
