Ejda har nu nått stadiet i sin utveckling då hon hela tiden vill vara med sin storebror. När hon ser Tage skiner hon upp likt en sol, och dit han går beger sig även hon.
Tyvärr går det ju för sakta. Dörrar stängs framför näsan på henne, trappgrindar fälls ned innan hon nått fram, hinner aldrig riktigt med, når aldrig riktigt upp, får aldrig riktigt plats.
Och så sitter hon där, först förvånad, sedan kommer tårarna. Rullar ned längs kindens rund.
Älskade lilla Pejdo. Som jag hoppas att det bara är nu när du kryper som din bror når längre än dig. Men tyvärr finns det för många strukturer här i världen som talar emot det.
Vi får hoppas att världen gör ett skutt framåt inom det området och att ni som de fina föräldrar ni är ger Ejda rejält skinn på nästan och ett stort sjävförtroende att våga göra precis det hon vill. Är det några föräldrar som fungerar som bra förebilder för barnen så är det ni!
Tack för berömmet! Vi gör vårt bästa.