Jag har precis börjat läsa Kjell Westös ”Drakarna över Helsingfors”. Jag har bara kommit ett femtiotal sidor hittills, inte riktigt tagit mig in i den ännu, men en fras på omslagets baksida fångar mig och fyller bröstet med förtröstan.
En vemodig sorgesång över ett nära förflutet, över barndomens och våra familjehistoriers makt över våra liv.
En av de recensioner som gjorde mig gladast när ”Dannyboy & kärleken” gavs ut långt där borta i förfluten tid var den i Helsingborgs Dagblad. Det var egentligen inte recensionen i sig som fastnade så starkt, även om den på det stora hela var väldigt positiv och tog bokens ämne på stort allvar, utan en fras som stod att läsa däri – en medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.
Sorgesång.
Det är ett ord jag verkligen uppskattar, en komplimang för det jag vill åstadkomma med det jag skriver. För ”Dannyboy” var trots att den flödade av spritromantik och befolkades av lustiga filurer i färgkoordinerade t-tröjor en roman som högst medvetet berättades i moll, en ton jag behållit och snarast fördjupat i den roman jag nu lägger sista handen vid.
Eller ja, åtminstone lägger den första av mina två (sista) händer vid.