Jag har varit lite dålig på att berätta om det här med att filmmanuset faktiskt har ett slut. En början, en mitt och ett slut. Livet kom emellan, bakfylla kom i vägen, kalla det vad ni vill men nej, skrivit om det har jag ju inte.
Nu måste jag bara redigera igenom det. Mycket. För längden är alldeles för, tja, lång helt enkelt, mitt mål var hundra sidor och nu klockar det in på etthundratrettio. För mycket av allt kanske. Och ändå känns det så nedbantat, så avskalat, så magert jämfört med boken trots att dennas längd bara är drygt tvåhundratrettio, en viskning i romanlängd när allt kommer kring. Hur gör man? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det löser sig.
Och så var det det här med avslutningen. Även om manusslutet, som i nuläget skiljer sig lite grann från romanslutet, har en vacker symmetri som överstiger bokversionen (som även det är rätt symmetriskt om man närstuderar och dessutom har en karta tillhands), så är jag redan skeptisk till det. Det frossar i sorg på ett sätt som närmast känns sökt och jag är inte säker på att det skapar rätt känsla. Nu cementerar det visserligen vetskapen om att livet knappast är lyckligt, men det är kanske olyckligt av fel anledningar och jag tror att det ger Dannyboy en felaktig aura av übermensch, tårarna som spills över hans agerande är för många, för stora. Kanske vore ilska bättre. Ska prova det.
Nej, nog vaghet och textbaserad omständlighet för i dag. Men formeln i rubriken summerar ganska väl de två alternativen jag ser just nu.
I natt när jag tog tunnelbanan hem efter en födelsedagsfest på Söder där jag just ätit fantastisk tårta fick jag frågan vad min nästa roman skulle handla om och jag la ut texten om otrohetstemat, eller ja – jag babblade på ett tag i alla fall, om man kan kalla mitt svammel för att lägga ut texten vet jag inte – och det som gladde mig var känslan som fyllde mig att ja, jag vill verkligen börja skriva på den nu. Det suger i mig, jag är redo för berättelsen, och det kommer att bli bra om jag bara vågar skriva den på rätt sätt.
Hoppas jag.