Fin helg på Hola folkhögskola i byn Prästmon i Ångermanland, där vi i Norrländska Litteratursällskapet arrangerade vårt traditionsenliga sommarmöte och delade ut Norrlands litteraturpris, som i år gick till Linnea Axelssons prosalyriska verk Aednan samt Anna Sundström Lindmarks och Elisabeth Widmarks serieroman Vi skulle segla runt jorden.
Sommarmötet som sådant bestod i en tvådagars workshop i skrivande under ledning av författaren Therése Söderlind, som själv har sina rötter i trakten och har skrivit romanen Vägen mot Bålberget, som beskriver de fruktansvärda häxprocesserna i området åren 1674-1675 där 71 människor (nästan samtliga kvinnor) dömdes till döden för trolldom och samröre med djävulen och avrättades och brändes på bål. Så här skrev jag på Instagram om den guidade turen:
”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan.” Vi blev guidade från Torsåkers kyrka upp till Bålberget i går eftermiddag, dit 71 människor (nästan alla kvinnor), föstes upp för att avrättas och brännas efter att ha fått sina domar om trollkonst och samröre med djävulen upplästa för sig i kyrkan sex kilometer bort. Fortfarande när minnesstenen restes 1975 ville inte en av de tre församlingar som varit ansvariga för massmordet kännas vid händelsen, varför stenen placerades i deras riktning så att texten blev dem en påminnelse.
Missförstå mig inte – det var en fantastisk guidetur. Men jag hade konstant svårt att andas under de två timmar den pågick. Människans inneboende grymhet upphör aldrig att förvåna.
I övrigt då? Fin joggingtur på fredagsmorgonen, roliga småfester såväl på fredags- som lördagskvällen och en otroligt vacker trakt. Ådalen spöar onekligen Tornedalen när det kommer till vyer.
”Fortfarande när minnesstenen restes 1975 ville inte en av de tre församlingar som varit ansvariga för massmordet kännas vid händelsen…”
Vad betyder det egentligen? Förnekade församlingen 1975 att händelsen alls ägt rum 1675? Eller vägrade dess företrädare att 1975 åta sig skuld och göra avbön för ett massmord utfört av sedan länge avlidna församlingsmedlemmar 300 år tidigare? Hur exakt var frågan 1975 till församlingen formulerad och vilket var deras exakta svar? Hur välvilligt tolkades deras svar? Var svaret egentligen irrelevant och endast ovillkorlig underkastelse acceptabelt?
”… varför stenen placerades i deras riktning så att texten blev dem en påminnelse.”
Var det som straff för att de 1975 vägrade att omedelbart knäböja för den vid tiden rådande makten efter en framkastad anklagelse? Vägrade de erkänna ett brott de inte begått? Hmmm… Det påminner om nåt från 1675.
Men barmhärtigheten som det stenplacerande kollektivet uppvisade 1975 framstår ju ändå som total! Så goda di alla var! Efter att så fiffigt ha riktat stenen mot den sent omsider identifierade förövaren tåga di allesamman hemåt med lätta steg och glad i hågen arm i arm och med en varm känsla i sina bröst. Väl förvisade om att di nu en gång för alla skurit bort cancern från samhällskroppen. Nu ha di tvagat sig rena från skuld och stenen uppå berget kan för alltid peka ut den rätte förövaren. Och än i våra dagar påminna di två socknens folk varandra om stenens riktning och ondskans egentliga hemvist. Och de socken stenen inte peka på, där bo godheten.
Okej, ingen bokstavlig häxbränning den dagen vid stenplaceringen 1975 alltså, men en bildlig. Behovet för kollektiv peka ut syndabockar verkar vara detsamma.
En sak har du rätt i: Människans inneboende grymhet upphör aldrig att förvåna.
Historien från 1675 återupprepade sig inte 1975. Men det låter som den rimmar.