Någon googlar frasen när svarar förlagen och hamnar på min blogg och jag ler. Dagen efter söker samma ip-nummer på frasen kommer manus bort på förlagen och ett sting av sorg och vemod infinner sig istället.
Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?
Dagarna går, tvivlet består.
Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.
Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.
När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.
De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.
Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.
Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.
Jag hoppas att det blir så för dig också.
10 april 2006, vid 10 på förmiddagen. Också en måndag. Jag var ledig och hemma. Fick beskedet i ett mejl. (Jag bodde i Norge då, så tror inte att jag ens lämnat mitt telefonnummer i följebrevet.) Det var så overkligt, det var ingen glädjechock, utan bara 100% overkligt. Var helt övertygad om att de mejlat fel person faktiskt. Sen när jag fattade att det inte var så, och ringde min sambo på jobbet så trodde han först att någon dött för jag lät så himla konstig.
Det dröjde två veckor tills jag åkte till Stockholm och träffade förlaget. Hela tiden innan var jag orolig att de ändå fått tag på fel person, fel manus, eller skulle ångra sig. Först efter Stockholms-resan vågade jag på allvar börja försöka fatta att boken skulle komma ut.
Overkligt var ordet.
Jag fick kontraktet i min hand tillsammans med orden du kan ju ta hem det och kolla på det om du vill och skicka in det sedan, varvid jag svarade nejnejnej det behövs inte jag skriver på nu. Det fanns ju en risk att de skulle hinna ändra sig annars.
Det här var nog den bästa bloggpost jag läst av dig. Tack för trevlig läsning.
//Erik Rosenberg
sjukt välskrivet och intressant. som jag drömmer om känslan, även om den kanske är tomhet. då är man på väg, på väg mot en författarkarriär. heja dig!