Vi firade av en vikarie i går kväll och mellan allt prat om kroppsformer i offentliga duschar hann vi även beröra det här med hårfärg. Eftersom jag haft mitt rakade huvud i över sex år nu räckte det med att säga att jag tidigare hade svart hår och popfrisyr för att få folk att tvivla, och när jag därefter drämde till med min riktiga ungdomssynd – rödfärgad page – möttes det av ren skepsis. Jag nämnde att det fanns en bild. Du måste lägga ut den på bloggen! skrek någon och eftersom jag redan börjat hinka mellanöl efter mellanöl sa jag så klart ja, jo, okej då.
Året är 1995, det är höst och jag är nyanländ till Uppsala. Jag gör en av mina första kvällar som barhjälp i puben på Kalmar nation. Vem som tog bilden minns jag inte och inte heller vad som hände den aktuella kvällen men det är enkelt att se varifrån de gula t-shirtarna som förekommer i ”Dannyboy & kärleken” är hämtade. Fråga mig heller inte varför jag poserar med en flaska lime.
Hur som helst – där står jag. Tolv och ett halvt år har snart gått och världen var en annan och jag likaså.
Nä men gud! Oj.
Mitt första bestående minne av dig är från den inledande terminen på JMK, ’99. Vi satt ett gäng slumpvis ansamlade klasskamrater runt ett bord i kafeterian och pratade om cd-skivor. Du fick frågan vad för slags musik du gillade. Du lade huvudet på sned – mycket karaktäristiskt – och erkände – med ett lika karaktäristiskt litet leende – att du ”alltid varit lite svag för Pet Shop Boys”.
På den tiden hade du kortklippt, svart hår med rak lugg i pannan. Och trots att du varit rakad rätt länge nu, är det med den frisyren jag fortfarande associerar ditt namn, samtidigt som en viss låt spelas upp i mitt huvud – dock inte ”Go west”, utan (helt ofrivilligt!) Björn Skifs version av ”Jazzgossen”:
”Och så kommer det en gosse med en byxa som en rakkniv vass
Mockaskorna har han påsse
ty hans hobby är att dansa jazz.
Han är slank och smärt som vidjan – han ler i mjugg!
Han har skärp om lilla midjan – och i pannan lugg,
pannan lugg, pannan lugg…”
Oh my! Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag skulle inte så gärna dra fram gamla hårsynder i ljuset. Och det finns många. Röda, korta spikes (mitt första år i Uppsala), extremblonderat med marinblått underhår (jag såg ut som Cruella deVille, och ingen sa något! framifrån tyckte jag att det var tjusigt), långt och lila…. Vilken som är värst vet jag inte. Men liten röd page har jag också provat när jag tog studenten.
Marit: Shit pommes frites, vilket minne du har! ”Lite svag för Pet Shop Boys”, åh jag är så blygsam. Och lustigt att det är just Björn Skifs ”Jazzgosse”-version du sammanknippar mig med. Jag tror faktiskt att jag har Karl Gerhards original i datorn där hemma, jag och Peter klädde ut oss till dandys till någon maskerad för ett antal år sedan och använde den som inspiration vill jag minnas.
AL: Man kan ju också se det som att mitt stora ego griper varje halmstrå för att kunna visa upp mig själv på bild, oavsett pinsamhetsgrad.
Värst vad tuff du såg ut också.
Oh la la. Vem är denna söta tjej tänkte jag först när jag scrollade bloggen lite snabbt. Det är inget andra fysiologiska förändringar som hänt sen bilden togs som du vill dela med dig av?! Nä seriöst, söt bild.